Jag förstår att det hos ett antal av denna bloggs läsare finns en, låt mig säga, nyfikenhet; kanske rentav en oro: hur går det med vedförrådet i år? Kommer Lennart att kunna lägga upp ett tillräckligt förråd inför den kommande vintern? Den vinter som sannolikt kommer att följa på den snart avslutade våren, den korta sommardrömmen och den långa, allt mörkare hösten.
Lugn, kan jag säga, bara lugn. Min vedleverantör tippade av tjugo kubikmeter för några veckor sedan, finaste björk, och med ett litet lagom dagligt pensum är redan nu tre femtedelar prydligt staplade.
Det blev ju ingen hård vinter, den sistlidna, så inför den nya eldningssäsongen kommer återigen mer än fyrtio kubikmeter fastmått ligga färdiga. Så vintern må bli som den blir.
För den som väntar på inlägg om min läsning kan jag bara säga att förutsättningen - läsning och eftertanke - sen en tid nästan helt saknas. Men lika sannolikt som att vintern kommer så kommer detta att förändras till det bättre. Förhoppningsvis före vintern.
9 kommentarer:
Hehe. Såg rubriken i rollen och tänkte: "Nu igen!?"
Oro var det inte frågan om.
We trust you, Lennart.
Jag tycker så mycket om dina vedfoton- och särskilt när det då är denna fina björkved. (Jag har bara gammal trist och inte så bra furuved och inte gör den sig på bild heller....). Att stapla ved är en konst. (Jag brukar njuta av min grannes vackra vedstapel i brist på egen).
Karin:
"Nu igen!?" - tja, sådant är livet på landet, cykliskt, det mesta ständigt återkommande, i en trygg, enahanda lunk året om - inte linjärt och ständigt framrusande som i den moderna storstaden...
Ingrid:
Tack! Att syssla med ved är inte ett arbete, det är praktisk filosofi.
"Praktisk filosofi" fick mig att dra på smilbanden. Och "en trygg enahanda lunk" låter avstressande. Ett behagligt liv med andra ord.
Malou,
lite ironisk är jag nog... Men kanske också drabbad av det som i Kommunistiska Manifestet rackas ner på som "lantlivets förslöande inverkan"...
Nu fick du mig allt lite stressad: i vårt vedförråd finns inte en endaste pinne kvar! - den kyliga våren gjorde att vi liksom aldrig ville sluta elda. Fast vi har endast en kamin och gör inte av med mer än en tre, fyra kubik en vanlig vinter, men för att få ihop även den ringa vedmängden krävs att man inte sticker huvudet i sanden bara för att solen värmer.
Petra,
det är bara att sätta fart, men långsamt :-)
En viss oro har gnagt hos mig. Pustar nu ut.
Gustaf,
jag har hela tiden känt att du är med mig, även om du inte lyft ett enda vedträ - men du ska veta att inga som helst hinder finns för en insats... :-)
Skicka en kommentar