Lars Gustafssons "Elden och döttrarna"

Är det falsk marknadsföring att ge ut en diktsamling innehållande 66 dikter, med ny titel, där bara 20 är nya dikter och de andra 46 utgjorde större delen av en tidigare samling med en annan titel?

Nej, inte om undertiteln är "Valda och nya dikter", som det förhåller sig när det gäller Lars Gustafssons "Elden och döttrarna" (Atlantis, 2012), där den tidigare samlingen är "Om begagnandet av elden" (Atlantis, 2010).

Men jag ska erkänna att jag blev lite störd när jag sent omsider köpte den nya samlingen och bläddrade och jämförde, även om jag visste om hur det förhöll sig. Jag hade ju läst recensioner, både i tidningar och t ex hos bernur och Einar J.

Nu när jag har läst den en tid har jag helt accepterat det här tilltaget. Och det beror inte bara på att jag nog i stort sett är beredd att acceptera vad som helst från Lars Gustafssons sida. Även om inte alla de nytillkomna dikterna är mästerverk, så är några i klass med de bästa i den tidigare samlingen.


Vad ska jag då säga om den här (nästan) nya samlingen? De nya dikterna bryter inte av, utan ansluter snarare mycket väl till de gamla, så till mer än fyrtiosex sexttiosjättedelar gäller vad jag skrev om "Om begagnandet av elden".


Jag nöjer mig med några citat här.


Det är sent på jorden i många av Gustafssons dikter numera (en formulering som jag nu ser att Einar J. också har använt... det är svårt att vara originell!), och inte undra på det, med tanke på författarens ålder, som i den vackra, kanske vemodigt resignerade "Uret i köket har ingen ställt om":

Uret i köket har ingen ställt om
Mitt i den grönskande sommaren
visar det vintertid
Och det får väl göra så då

[ ... ]
Den trogna syrenen
har redan blommat färdigt nu
Mitt i sommaren går där en vind
som bara vill avsked

Jag tycker mycket om rytmen i raden:  "Och det får väl göra så då", som bryter av den lite elegiska tonen.


Och på tal om sent på jorden så läser jag den här dikten som en ohöljd Ekelöf-allusion:

Händelser i sommardagens utkant


Den instängda humlan
svär och härjar i fönstret
på ett främmande språk


Den gamla kaffekvarnen
kan inte sluta att tjata
om ransonering och krig


Ett storartat spindelnät
har övertagit farmoderns cykel
Evangelii Härold är inte längre till salu


Ur den hundraåriga busken
faller krusbären, bärnstensbruna,
och trötta, till marken ett efter ett


Det är - kort sagt - sent på jorden
I den väggfasta telefonen knastrar
redan eftermiddagens åskväder

En dikt som verkligen lockar till tolkning är denna:

Liv 

Kambriska anförvanter,
som rotade i stenen, ur stenens skugga

känner av den svaga havsströmmen
med smala genomskinliga trådar

silar detta vatten och behåller
något litet. Som har hungerns gåva.


Är det av detta som liv består?
Eller fanns där något annat?

Sällsamma stora värld
som försöker äta sig själv.

Och ser sig själv med
stora hungriga ögon.

Jag läser den som ett illusionslöst sätt att se på vår mänskliga tillvaro. En möjlig bild av många. Läs den. Läs den igen. Tänk. Det är en väldigt bra dikt.