"Ibland från de brinnande husen / bar vinden svartnade drakar"

När fasansfulla illdåd begås uppkommer frågan om skuld. Inte bara förövarnas skuld, utan också de passiva åskådarnas skuld, de som såg men inte ingrep.

Jag fortsätter att Läsa Göran Rosenbergs "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz". Läsningen berör mig djupt. Jag kan bara läsa ett kapitel i taget. Ju mer jag läser, desto mer inser jag hur lite jag egentligen förstått av den här delen av historien. Kanske för att jag medvetet undvikit att läsa om den? För att det är alltför plågsamt och så svårt att förstå? Kunskapen finns ju där.

Rosenberg citerar en dikt av Czesław Miłosz, om karusellen i Krasinskiparken i Warszawa, varifrån man dagarna efter påsk 1943 kunde se och höra ghettot i Warszawa likvideras:

Ibland från de brinnande husen
bar vinden svartnade drakar
och folket på karusellen
fångade flagor i luften.
Vind från de brinnande husen
lyfte på flickornas kjolar;
massornas skratt och förtjusning
i Warszawas strålande söndag.

Göran Rosenbergs far David Rosenberg utsorterades för vidare leverans till slavarbete i lastbilsfabriken Büssing i Braunschweig.
I mars 1945 bombades fabriken av de allierade och det tillhörande slavlägret evakuerades. Fångarna packades i godsvagnar. Fadern skriver senare i ett brev till sin blivande maka:

"Vi for från det ena lägret till det andra och ingenstans ville de ta emot oss. Folk dog som flugor på vägen. Vi var redan i Berlins förstäder, där ville de inte heller ha oss, vi fick vända och åka tillbaka, Oranienburg, Sachsenhausen, överallt fullt med fångar [du använder tyskans häftling]. Först nionde dagen kom vi fram till Ravensbrück, 1/3 av människorna hade dött på vägen. Och resten såg ut som spöken."

Av de ca 700 000 registrerade koncentrationslägerfångar som fanns i januari 1945 dör en tredjedel de sista månaderna före krigsslutet, skriver Göran Rosenberg. Det var meningen att de skulle dö. Det gällde att utplåna spåren. Med Himmlers ord den 18 april 1944,

"Kein Häftling darf lebendig in die Hände des Feindes fallen."

Fem kilometer från den mecklenburgske storhertigen Christian Ludwigs praktfulla jaktslott Ludwigslust låg ett av Tysklands sist upprättade koncentrationsläger, Wöbbelin, vars "främsta och så småningom enda syfte är att ta död på sina fångar." Det är hit David Rosenberg till slut kommer och varifrån han av en slump kommer att räddas.

"I början av april månad dör cirka fyrtio om dagen, mot slutet av april, när du kommer dit, mellan åttio och hundra. Några obefriade dagar till och lägret skulle ha fullgjort sin uppgift."

Amerikanska trupper intar staden Ludwigslust den 2 maj 1945. Fem dagar senare tvingar den amerikanske befälhavaren James M. Garvin stadsinvånarna att begrava tvåhundra av lägrets offer på den vackraste platsen framför slottet.

De döda ligger svepta i vita kläden "och framburna till de nygrävda gravarna av tvångskommenderade tyskar och utlagda på enkla fältbårar med de plågade och utmärglade ansiktena väl synliga."

"... invånarna i Ludwigslust [ ... ] defilerar förbi de svepta kropparna med sänkta blickar och bara huvuden. De är alla välnärda och välklädda, ja, många rentav högtidsklädda, och verkar ännu inte ha fattat vad som hänt dem. Några kvinnor i svart synes trevande lägga ner blommor vid några av kropparna, som om de inte riktigt vet vad som passar sig, eller som om de i sista stund värjer sig vid anblicken av de avtäckta ansiktena."

Och skulden?

"Den amerikanske militärkaplanen major George Wood hamrar i ett begravningstal fast deras skuld och skam: "Blott sex kilometer från era gemytliga hem tvingades fyratusen människor att leva som djur. Inte ens av fodret som ni gav till era hundar delade ni med er [ ... ] Även om ni påstår  er inte haft någon kännedom om dessa döda är ni både enskilt och gemensamt medansvariga för illdåden mot dem"."

Jag läser och tänker, utan all jämförelse, men: vilka svartnade drakar bär vinden in över vår globaliserade, medieupplysta karusell?


Alla citat är från Göran Rosenbergs bok. Det "du" som Rosenberg tilltalar är alltså den döde fadern.
Miłosz dikt finns i "Samlade dikter 1931-1987", i tolkning av Nils Åke Nilsson, Brombergs 1990.