Att hänga ut tvätt en sommardag

Söndag förmiddag, en alldeles lagom varm försommardag. 

Jag hänger ut lakanstvätt till tork. Tvättklämmorna är av trä och har sett sina bästa dagar, men får duga en sommar till. En lätt bris tar tag i lakanen. Sol, luft, fågelsång. En citronfjäril flyger förbi. Att hänga ut tvätt en sommardag är inget hushållsarbete, det är en njutning.

Sedan går jag över betesmarken ner till nya bron. Det gula havet av maskrosor har ersatts av ett lika gult hav av smörblommor.

Jag har kikaren med mig och står en stund och iakttar en liten, oansenlig ljus- och mörkgrå fågel som sjunger i ett buskage. Som så ofta har jag inte en aning om vad det är för slags fågel.

På andra sidan bron får jag syn på en vackert röd räv en bit upp i backen. Den ser mig inte först. När jag tar några steg sticker den snabbt iväg.

Backsipporna är på väg att blomma ut. Tjärblomstren kommer istället. Bilden på backsipporna här är ett par veckor gammal.

Efter lunch ska jag ge mig på projektet att restaurera kryddlandet. Jag gräver upp, jag lägger ut kalkstensplattor från Kinnekulle. En halvtimme i taget, så länge ryggen håller.

Alla dagar är inte bra, men det finns också dagar som denna. Som den store poeten skriver:

Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer
ändå
Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande
men flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts min bukoliska sång.

"Ibland från de brinnande husen / bar vinden svartnade drakar"

När fasansfulla illdåd begås uppkommer frågan om skuld. Inte bara förövarnas skuld, utan också de passiva åskådarnas skuld, de som såg men inte ingrep.

Jag fortsätter att Läsa Göran Rosenbergs "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz". Läsningen berör mig djupt. Jag kan bara läsa ett kapitel i taget. Ju mer jag läser, desto mer inser jag hur lite jag egentligen förstått av den här delen av historien. Kanske för att jag medvetet undvikit att läsa om den? För att det är alltför plågsamt och så svårt att förstå? Kunskapen finns ju där.

Rosenberg citerar en dikt av Czesław Miłosz, om karusellen i Krasinskiparken i Warszawa, varifrån man dagarna efter påsk 1943 kunde se och höra ghettot i Warszawa likvideras:

Ibland från de brinnande husen
bar vinden svartnade drakar
och folket på karusellen
fångade flagor i luften.
Vind från de brinnande husen
lyfte på flickornas kjolar;
massornas skratt och förtjusning
i Warszawas strålande söndag.

Göran Rosenbergs far David Rosenberg utsorterades för vidare leverans till slavarbete i lastbilsfabriken Büssing i Braunschweig.
I mars 1945 bombades fabriken av de allierade och det tillhörande slavlägret evakuerades. Fångarna packades i godsvagnar. Fadern skriver senare i ett brev till sin blivande maka:

"Vi for från det ena lägret till det andra och ingenstans ville de ta emot oss. Folk dog som flugor på vägen. Vi var redan i Berlins förstäder, där ville de inte heller ha oss, vi fick vända och åka tillbaka, Oranienburg, Sachsenhausen, överallt fullt med fångar [du använder tyskans häftling]. Först nionde dagen kom vi fram till Ravensbrück, 1/3 av människorna hade dött på vägen. Och resten såg ut som spöken."

Av de ca 700 000 registrerade koncentrationslägerfångar som fanns i januari 1945 dör en tredjedel de sista månaderna före krigsslutet, skriver Göran Rosenberg. Det var meningen att de skulle dö. Det gällde att utplåna spåren. Med Himmlers ord den 18 april 1944,

"Kein Häftling darf lebendig in die Hände des Feindes fallen."

Fem kilometer från den mecklenburgske storhertigen Christian Ludwigs praktfulla jaktslott Ludwigslust låg ett av Tysklands sist upprättade koncentrationsläger, Wöbbelin, vars "främsta och så småningom enda syfte är att ta död på sina fångar." Det är hit David Rosenberg till slut kommer och varifrån han av en slump kommer att räddas.

"I början av april månad dör cirka fyrtio om dagen, mot slutet av april, när du kommer dit, mellan åttio och hundra. Några obefriade dagar till och lägret skulle ha fullgjort sin uppgift."

Amerikanska trupper intar staden Ludwigslust den 2 maj 1945. Fem dagar senare tvingar den amerikanske befälhavaren James M. Garvin stadsinvånarna att begrava tvåhundra av lägrets offer på den vackraste platsen framför slottet.

De döda ligger svepta i vita kläden "och framburna till de nygrävda gravarna av tvångskommenderade tyskar och utlagda på enkla fältbårar med de plågade och utmärglade ansiktena väl synliga."

"... invånarna i Ludwigslust [ ... ] defilerar förbi de svepta kropparna med sänkta blickar och bara huvuden. De är alla välnärda och välklädda, ja, många rentav högtidsklädda, och verkar ännu inte ha fattat vad som hänt dem. Några kvinnor i svart synes trevande lägga ner blommor vid några av kropparna, som om de inte riktigt vet vad som passar sig, eller som om de i sista stund värjer sig vid anblicken av de avtäckta ansiktena."

Och skulden?

"Den amerikanske militärkaplanen major George Wood hamrar i ett begravningstal fast deras skuld och skam: "Blott sex kilometer från era gemytliga hem tvingades fyratusen människor att leva som djur. Inte ens av fodret som ni gav till era hundar delade ni med er [ ... ] Även om ni påstår  er inte haft någon kännedom om dessa döda är ni både enskilt och gemensamt medansvariga för illdåden mot dem"."

Jag läser och tänker, utan all jämförelse, men: vilka svartnade drakar bär vinden in över vår globaliserade, medieupplysta karusell?


Alla citat är från Göran Rosenbergs bok. Det "du" som Rosenberg tilltalar är alltså den döde fadern.
Miłosz dikt finns i "Samlade dikter 1931-1987", i tolkning av Nils Åke Nilsson, Brombergs 1990.

Väsentlig läsning

Slumpen ville att jag, efter att ha läst Joseph Roths "Judar på vandring" (Atlantis, 2010), skulle börja läsa Göran Rosenbergs "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" (Bonnier, 2012).
Om något en händelse som ser ut som en tanke.

Roths livfulla reportage om livet för östjudarna, de sex miljoner som bodde i Europa öster om Tyskland, skrevs 1926 och 1927 och publicerades först i tidningar, sedan som bok.

Roth, själv född i östra Galizien, skildrar ingående och med kärlek, kanske med nostalgi, det traditionella judiska livet och dess seder.

Men när dessa östjudar vandrar västerut, på flykt undan pogromer och förföljelse, till Wien, Berlin, Paris och Amerika och försöker dölja sitt judiska ursprung och anpassa sig till den västerländska moderniteten, till materialismen, då hånar han dem.
En paradox, då han själv är just en sådan anpassling, en urban kosmopolit, en högt betald stjärnjournalist och romanförfattare. Här finns en stark ambivalens.

Han förstår den sionistiska tanken, men avvisar också den som en anpassning till västerländskt nationalstatstänkande.

I ett efterord till en planerad nyutgåva 1937 som finns med i boken skriver Roth profetiskt om situationen i Tyskland:

"Vad kan då judar vänta sig? Pöbeln är redan tillräckligt obeveklig när den gaddar sig samman, laglös och underkastad blinda instinkter. Hur ska det då inte bli när den organiserar sig?"

En längre - och mycket bra - text av Karin Stensdotter om "Judar på vandring" hittar ni här.

*

Göran Rosenbergs bok - som jag nu bara börjat läsa - handlar om sonens försök att följa faderns väg, att rekonstruera och förstå vägen från den slutliga likvideringen av gettot i Łódź 1944 till Södertälje 1947, från den fullpackade godsvagnen som anländer till Auschwitz, där fadern och hans blivande hustru selekteras till slavarbete i den tyska krigsindustrin och mirakulöst överlever, till enrumslägenheten i det nybyggda bostadsområdet, till familjebildning och folkhemsliv - tills skuggorna hinner ifatt honom och han tar sitt liv tretton år senare.

Det är märkligt att sitta ute på altanen här i den underbara svenska försommaren och lyssna till svarthättans intensiva sång från lövverket bakom brunnshuset, att se solljuset genom blodbokens nyutslagna tunna, sidenmjuka blad och att känna naturens alla dofter - och samtidigt läsa om de ofattbara grymheter som begicks i namn av en samhällsideologi, utförda eller accepterade av vanliga människor.

Det kommer att ta ett tag att läsa klart. Den här boken kräver en långsam, eftertänksam läsning. Men det är väsentlig läsning. Rosenberg skriver med tyngd, med sorg, med vrede om det som kanske aldrig kan skrivas fram.
Jag återkommer nog om denna bok.

Giff åter Lääs-Lust... Och en sensation

Som någon kanske noterat händer det inte så mycket här.
Jag läser ytterst lite och förmår skriva ännu mindre. Våren är ju visserligen här, det grönskar och det blommar, men de där riktigt varma soldagarna är få. Jag vill som så många andra stämma upp Lars Wivallius "Klage-Wijsa/ Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr":

En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort
Och Wintrens föda fördrifwer/
Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/
Och liten glädie oss gifwer/
Sool warma/ förbarma/
Hoos Wädreth tort/
Nu kölden Sommaren rifwer

Men nu till något sensationellt!

Under sitt vagabonderande liv ute i Europa i början av sextonhundratalet uppträdde Wivallius till slut under den adliga identiteten Erik Gyllenstierna och ingick falskeligen äktenskap med en skånsk adelsdam, dotter till Wulf Grijp på Bierkebierg. Bedrägeriet uppdagades och han dömdes till fästning på Kajaneborg i Finland, där han satt 1634-1641.

Under den långvariga rättsprocessen som föregick domen lyckades Wivallius rymma några gånger, men infångades varje gång. Under en av rymningarna kom han till Halland, troligen sommaren 1631 och närmare bestämt till Tvååker socken, där han under ytterligare en falsk identitet vistades några månader och bland annat blev god vän med socknens kyrkoherde, Christian Dodgerius. Denne var en beläst man och ägde ett omfattande bibliotek. Man får tänka sig att dessa båda vittra män fann nöje i varandras sällskap.

Den pressande situation Wivallius befann sig i under denna vistelse återspeglas i några gripande verser som för drygt sjuttio år sedan återfanns i prästgårdsarkivet.* Tyvärr slarvades originaldokumenten bort vid en flytt, men jag har i min ägo en något bleknad s k fotostatkopia av en av stroferna. Den lyder:

Giff åter Lääs-Lust/ Giff Ny Energie  
Åt den Stackare som Lider              
Puts Wäck är nu det skapande Geni   
Som följt mig i alla tider             
Kom Dikter/ Kom Prosa                  
Med stark Magi                       
Så Läsa Iag kan Omsider

Det kan väl inte råda någon tvekan om att dessa rader har Wivallius till upphovsman. Lägg märke till att versmåttet är detsamma som i "Klage-Wijsa...".

Det är rader som jag i min nuvarande belägenhet, utan energi och utan all fantasi, har lätt att ta till mig.

*/ Mig veterligt har detta fynd inte rapporterats i någon litteraturvetenskaplig eller annan publikation.

Lars Gustafssons "Elden och döttrarna"

Är det falsk marknadsföring att ge ut en diktsamling innehållande 66 dikter, med ny titel, där bara 20 är nya dikter och de andra 46 utgjorde större delen av en tidigare samling med en annan titel?

Nej, inte om undertiteln är "Valda och nya dikter", som det förhåller sig när det gäller Lars Gustafssons "Elden och döttrarna" (Atlantis, 2012), där den tidigare samlingen är "Om begagnandet av elden" (Atlantis, 2010).

Men jag ska erkänna att jag blev lite störd när jag sent omsider köpte den nya samlingen och bläddrade och jämförde, även om jag visste om hur det förhöll sig. Jag hade ju läst recensioner, både i tidningar och t ex hos bernur och Einar J.

Nu när jag har läst den en tid har jag helt accepterat det här tilltaget. Och det beror inte bara på att jag nog i stort sett är beredd att acceptera vad som helst från Lars Gustafssons sida. Även om inte alla de nytillkomna dikterna är mästerverk, så är några i klass med de bästa i den tidigare samlingen.


Vad ska jag då säga om den här (nästan) nya samlingen? De nya dikterna bryter inte av, utan ansluter snarare mycket väl till de gamla, så till mer än fyrtiosex sexttiosjättedelar gäller vad jag skrev om "Om begagnandet av elden".


Jag nöjer mig med några citat här.


Det är sent på jorden i många av Gustafssons dikter numera (en formulering som jag nu ser att Einar J. också har använt... det är svårt att vara originell!), och inte undra på det, med tanke på författarens ålder, som i den vackra, kanske vemodigt resignerade "Uret i köket har ingen ställt om":

Uret i köket har ingen ställt om
Mitt i den grönskande sommaren
visar det vintertid
Och det får väl göra så då

[ ... ]
Den trogna syrenen
har redan blommat färdigt nu
Mitt i sommaren går där en vind
som bara vill avsked

Jag tycker mycket om rytmen i raden:  "Och det får väl göra så då", som bryter av den lite elegiska tonen.


Och på tal om sent på jorden så läser jag den här dikten som en ohöljd Ekelöf-allusion:

Händelser i sommardagens utkant


Den instängda humlan
svär och härjar i fönstret
på ett främmande språk


Den gamla kaffekvarnen
kan inte sluta att tjata
om ransonering och krig


Ett storartat spindelnät
har övertagit farmoderns cykel
Evangelii Härold är inte längre till salu


Ur den hundraåriga busken
faller krusbären, bärnstensbruna,
och trötta, till marken ett efter ett


Det är - kort sagt - sent på jorden
I den väggfasta telefonen knastrar
redan eftermiddagens åskväder

En dikt som verkligen lockar till tolkning är denna:

Liv 

Kambriska anförvanter,
som rotade i stenen, ur stenens skugga

känner av den svaga havsströmmen
med smala genomskinliga trådar

silar detta vatten och behåller
något litet. Som har hungerns gåva.


Är det av detta som liv består?
Eller fanns där något annat?

Sällsamma stora värld
som försöker äta sig själv.

Och ser sig själv med
stora hungriga ögon.

Jag läser den som ett illusionslöst sätt att se på vår mänskliga tillvaro. En möjlig bild av många. Läs den. Läs den igen. Tänk. Det är en väldigt bra dikt.

Ved

Jag förstår att det hos ett antal av denna bloggs läsare finns en, låt mig säga, nyfikenhet; kanske rentav en oro: hur går det med vedförrådet i år? Kommer Lennart att kunna lägga upp ett tillräckligt förråd inför den kommande vintern? Den vinter som sannolikt kommer att följa på den snart avslutade våren, den korta sommardrömmen och den långa, allt mörkare hösten.

Lugn, kan jag säga, bara lugn. Min vedleverantör tippade av tjugo kubikmeter för några veckor sedan, finaste björk, och med ett litet lagom dagligt pensum är redan nu tre femtedelar prydligt staplade.
Det blev ju ingen hård vinter, den sistlidna, så inför den nya eldningssäsongen kommer återigen mer än fyrtio kubikmeter fastmått ligga färdiga. Så vintern må bli som den blir.

För den som väntar på inlägg om min läsning kan jag bara säga att förutsättningen - läsning och eftertanke - sen en tid nästan helt saknas. Men lika sannolikt som att vintern kommer så kommer detta att förändras till det bättre. Förhoppningsvis före vintern.

Lunch i en bokskogsbacke

Sommarvärmen kom till Halland, åtminstone för en dag. Tjugotvå grader och blå himmel. Vi flydde från trädgårdsarbete, vedstapling och andra nödvändiga bestyr och tog lunchen med oss ut i en bokskogsbacke ner mot Skärsjön, nu på östra sidan. 

En svag vind i träden, fågelsång och så de tunna, solgenomlysta löven.

Här ser vi ner mot sjöns vatten. Luften frisk och lätt att andas. Stillheten. Tystnaden. 

En stund av närvaro, av lugn och koncentration. Något som jag har svårt att uppnå annars.