Jag läser Magris

Denna lördag skiner solen in genom fönstren här och börjar redan värma rummen. Det kanske blir den hittills varmaste dagen i år. Men en förkylning har tagit kommandot över mig. I en sådan situation åkallar jag de gamla stoikerna och försöker att göra det bästa av situationen. Det vill säga, att lägga mig på soffan och läsa.

En stunds botaniserande i hyllorna får mig att ta fram Clauido Magris "Donau", den svenska översättningen från 1990. Jag minns svagt att jag någon gång börjat läsa den. Det gröna bokmärkesbandet ligger instucket på sidan 93.

Magris var nyligen aktuell Under Pausträdet när Bodil skrev om hans hemstad Trieste. Varför inte passa på att läsa Magris nu och bättra på min fragmentariska bildning? Redan efter fyrtio sidor förstår jag att det var ett bra beslut. Här finns iakttagelser som tål att tänkas på.

"I det rena nuet, den enda dimension vi för övrigt lever i, finns ingen historia. Inte i något ögonblick finns fascismen eller oktoberrevolutionen, för i denna minimala bråkdel av tid finns bara munnen som sväljer saliv, en handrörelse, en blick mot fönstret. Liksom Zenon förnekade rörelsen hos en pil som skjutits från bågen, därför att den i varje ögonblick var orörlig på en viss punkt i rummet och raden av orörliga ögonblick inte kunde vara rörelse, så borde man säga att det inte är denna följd av historiska ögonblick som skapar historia, utan de korrelationer och tillägg som historieskrivningen bidrar med."