tisdag 27 mars 2012

Förolämpningarnas arkivarie

Claudio Magris berättar i "Donau" om Ferdinand Thrän, en gotikinspirerad arkitekt som under mitten av artonhundratalet arbetade med att slutföra bygget av katedralen i Ulm, Ulmer Münster. Det var ett långvarigt projekt, byggtiden sträckte sig från 1377 till 1890.

Thräns liv var fyllt av motgångar och oförrätter. Men han visste att hantera dem.
Han förde noggranna "Anteckningar över de förolämpningar jag utsatts för" och som, enligt Magris, ligger "outgivna och okända i en lår i en skrubb i domkyrkan."

Han verkar ha varit en avancerad rättshaverist, ständigt förföljd av olyckor och motgångar och ständigt stötande sig med allt och alla.

I handskriften återges minutiöst gräl, kritik, meningsutbyten, legala tvister, böter, överklaganden, förtal, trakasserier, dispyter, intriger - 

Ulmer Münster 1887, innan kyrktornet nått sin fulla höjd


Han känner sig som ett jagat villebråd, men han höjer sig över simpla personliga skäl; det är inte avundsjuka och illvilliga enskilda individer han drabbas av, det är hela livet som skymfar och förolämpar honom. Tragedier (fyra av hans barn dör) och förtretligheter (han faller av hästryggen elva gånger) ställs på samma plan.

Han är en förolämpningarnas arkivarie. Genom att bokföra och bringa ordning i alla oförrätter kan han "vifta framför näsan på livet med detta protokoll över dess oförskämdhet och alltså behärska det genom att betrakta det från ovan, likt en rektor när han överlämnar betyget till klassens sämsta elev."

Har vi inte alla något av en förolämpningarnas arkivarie i oss? Och vad är väl många författare?

"Om äkta författande uppstår ur en önskan att skapa sig en uppfattning om livets plågor och besvär, är Thrän en sann författare. Litteratur är bokföring, en huvudbok över debet och kredit, den oundvikliga balanseringen av ett underskott. [ ... ] Den mellaneuropeiska litteraturen har även mer berömda varianter av denna självplågarfigur som segrar över tillvarons enfald och orättvisa tack vare den grundlighet med vilken de registrerar sina missöden. Thrän är en av Grillparzers och Kafkas minsta bröder..."


13 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Roligt skrivet. Å ja, nog känner man igen sig lite grann. Vem stal min väska, å annat, etter värre.

Jag tänker också på Bergmangubben och hans svarta bok, med anteckningar om de som av någon anledning bringat honom i rubbning, och därmed hamnat i onåd. Svart bok, med Djävulsteckning och allt. Tur att man inte tror på onda ögat (inte särskilt mycket i alla fall).

Boken lär ha gått i arv till en av hans döttrar, samt mentaliteten. Ack ja; alla våra ryggsäckar.

Undrar om den där Thrän själv förstod att han var lite eländigt rolig också?

Lennart Erling sa...

Tack Gabrielle - men inte trodde jag att en bildad, balanserad dam som du...

På tal om eländigt rolig: är inte Thomas Bernhard något av en Förolämpningarnas arkivarie?

Bengt O. sa...

På ett annat och kanske litet lägre plan kommer jag att tänka på Fridas vän ur sångspelet efter Fridas visor sammanställt av Birgers bror Gösta. Vännen hade alltid med sig en liten anteckningsbok där han skrev upp alla sina bekymmer så att han inte skulle glömma bort dem.

Pjäsen spelades med stor framgång på Blanchteatern år 1958 (jo då, jag var där). Här är en länk med den imponerande rollistan:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fridas_visor_(s%C3%A5ngspel)

Ursäkta om det var alltför OT.

Lennart Erling sa...

Bengt O,
inte alls OT - vad den här ibland alltför gravallvarliga, ett tag nästan avsomnade, bloggen behöver är just mer av oväntade associationer som bidrar till allas våra vidgade vyer...

Gabrielle Björnstrand sa...

Joda Lennart; om man retar mig blir jag som en tiger. Ibland alltså. Dvs rätt sällan. Nästan aldrig.

Och visst; Thomas Bernhard och hans härliga anti-allt-humör. Vet inte varför jag tycker så mycket om honom; jag tror han är den absoluta antitesen till svensk konventionell allt-är-såå-bra-förvrängning. Detta "burgerbraf" som det heter, i Österrike - eller heter det inte så, Bengt?

Gunnar sa...

När jag får orken tillbaka ska jag kommentera mer om kinesisk och judisk tradition i det här hänseendet... Under tiden lämnar jag kvar ordet "schlemiel" som en markör...

Gabrielle Björnstrand sa...

Gunnar:
S. - han som bara alla dystra bördor i sin säck? Som jultomten, fast tvärtom?

Matte sa...

Suveränt Lennart! Där fångar du mycket. Jag kan inte delta i diskusionen ovan, men, betyder det att vi alla skulle vara större eller mindre rättshaverister? Är rättshaverist en fråga om grad snarare än art? I så fall är den rättshaverist som syns endast den störste av oss.

Kan "rättshaverist" likna "offer", dvs vi blir det om vi går med på att vara det. Tills dess är vi bara potentiella "rättshaverister" ("offer")?

Vad är egentligen motsatsen till rättshaverist? Medlöpare?

Lennart Erling sa...

Gunnar,
jag ser fram emot din essä om "schlemiel"!

Matte,
vem kan svära sig fri från varje grad av rättshaveri? Inte jag. Men jag är nog (rätt) bra på att sudda och gå vidare...

Bodil Z sa...

Jag tänker på att han heter Thrän (Träne=tår) - det bådar ju inte gott - och sedan tänker jag förstås på Kleists Michael Kohlhaas, som ju också kom långt i denna typ av haveri.

Och på Chamissos "Peter Schlemihls wundersame Geschichte" då också - helt vid sidan av.

Lennart Erling sa...

Bodil,
tack för dina uppslag.
Som så ofta leder mina bildade läsares kommentarer till att jag blir ytterligare uppmärksammad på min bristande beläsenhet...

Matte sa...

Som vanligt är dina uttalanden suveräna. Ja, vem kan svära sig fri från varje grad av rättshaveri? Men, är den enda lösningen att sudda och gå vidare? Tänk om man har rätt? Finns det ingen möjlighet att få rätt i en utdragen process? I så fall, varför inte? För att man är stämplad som en rättshaverist? Är själva stämpeln hindret för upprättelse? En rättshaverist är en rättshaverist per definition. I det nazistiska samhället skulle Olof Palme ha kunnat bli en rättshaverist.

Skulle då Olof Palme ha suddat och gått vidare i det nazistiska samhället? Och, skulle han ha varit en rättshaverist? Får då inte ordet rättshaverist en lite annorlunda betydelse, mer likt en kämpe för mänskliga rättigheter i ett samhälle som förnekar dem.

Ordet "rättshaverist" definieras tydligen av makten. Den som suddar och går vidare är då en medlöpare istället för en rättshaverist. Emellan dem finns ingenting. Frågan om rättshaverist eller medlöpare blir då en fråga om att följa eller tiga still när de principer man vill stå för inte följs.

Många har dött som "rättshaverister" trots att de borde ha hyllats i livet. Detta är väl en av de sorgliga följderna av mänsklighetens ständiga maktkamp. Ordet "rättshaverist" borde alltså uppdateras till någon form av emot makten. Rebell, kanske. Ordet "rättshaverist" är enbart definierad av makten.

Lennart Erling sa...

Matte,
på det högre, politiska, samhälleliga planet är det naturligtvis annorlunda. Där har du rätt. Men det jag skrev om och tänkte på var det låga, personliga, planet. Där finns olika grader av rättshaveri. Där får man se upp och välja sina strider.