Så har jag då kommit att läsa Claudio Magris berömda "Donau" - denna, om ni ursäktar uttrycket, flödande rika skildring av natur och kultur, konst och arkitektur, historia och litteratur, ja snart sagt allt mellan himmel och jord längs Donaus hela sträckning från källor till mynning.
Men det har varit en långsam resa, uppdelad på de korta lässtunder av koncentration som en rejäl övre luftvägsinfektion tillåter. Vilket å andra sidan kanske var en fördel. Boken namnregister upptar närmare ettusen namn.
Vem orkar - och ska man? - sträckläsa denna bok?
Magris och hans vänner följer floden, tar sig från plats till plats, beskriver städer och byar och landskap och läsaren överöses med kunskap om platsernas forna herrar och krigiska förvecklingar och om både kända och mindre kända författare från alla tider. Det är mycket på en gång.
Mina kunskaper vad gäller centraleuropeisk historia sedan folkvandringstid, och då särskilt det Heliga tysk-romerska riket och den Österrikisk-ungerska dubbelmonarkin, är inte helt uppdaterade.
Och min beläsenhet vad gäller centraleuropeiska författarskap är mycket begränsad - Mann, Kafka, Musil, Bernhard...
Och ju längre österut i Europa desto färre namn på platser och författarskap känner jag till eller har hört talas om. Med ett par undantag. Magris reser i Banatet i Rumänien och skriver om Herta Müller. Och besöker Gurkogatan 13 i Ruse, Elias Canettis barndomshem, skildrat i dennes lysande "Den räddade tungan", som jag läste om för inte så länge sedan.
Ja, jag har svårt att sovra i detta myller. Och ibland tycker jag att Magris är nästan f ö r vältalig. Men om ett huvud och en bok stöter ihop och det därvid låter ihåligt är det ju inte alltid bokens fel...
*
Ett av de många namnen i namnregistret är Agnes Bernauer. På Sankt Peterskyrkogården i Straubing finns i ett av de tre kapellen ett gravmonument över denna vackra barberardotter från Augsburg. Det restes av hertig Ernst av Bayern efter att han den 12 oktober 1435 låtit dränka henne, "eftersom hon gift sig med hertigens son Albrecht och denna mesallians hotade dynastins politik och själva samhällsordningen", som Magris skriver.
Kolorerat träsnitt av Agnes Bernauer-kapellet (Johann Sporschill, Geschichte der Deutschen, 1850)
Hennes öde är ämnet för en tragedi av Friedrich Hebbel från 1851. Hebbel är visserligen full av beundran för den vackra och ädla kvinnan, men hon måste dö - "därför att när världsordningen rubbas och Fursten inte ingriper med ogräshackan utan med lien, som utan urskillning drabbar både onda och goda, ' är det inte längre fråga om skuld eller oskuld utan endast orsak och verkan' ".
Hebbel är, skriver Magris, "helt berusad av detta patos inför statsnyttan". Hotet var splittring av det bayerska hertigdömet, vilket kejsaren kunnat utnyttja för att ta makten över furstarna. Hebel är övertygad om att detta våld är rättfärdigt våld.
Magris skriver om "en objektivitetens retorik [ ... ] med vilken så många självvalda förespråkare för Helheten upprepar Hegels ord, 'när man hyvlar faller hyvelspån', ... en karikatyr av den hegelianska tanken". Det är den vi så väl känner från skilda ideologier, som menar sig företräda ett högre intresse än den enskilda människan.
"Det finns ingen förteckning över världsandens sakförare men de som gör anspråk på titeln är många. Önskan att hålla jämna steg med tiden och smälta in i dess led är en regressiv och tjusande längtan efter att befria sig från val och konflikter, det vill säga från friheten, och att känna sig skuldfri genom att övertyga sig om att det är omöjligt att vara skyldig därför att det är omöjligt att välja och handla självständigt."
13 kommentarer:
Sen kan man ju alltid säga något om Magris stilistik, som jag häpnade över, då 1996, när jag läste den; dessa långa slingrande meningar, fulla av bisatser, som ändå förblir i en på en gång flödande rörelse, och intellektuell klarhet.
Vi skriver inte så, här i Skandinavien; i alla fall inte de flesta; det är något med kort och kärnfullt som gäller; utom i de mest mystifika doktoravhandlingar förstås.
Men jag tyckte det var en ljuvlig bekantskap; hans så annorlunda sätt att skriva.
Sen mötte jag mannen själv, och det var inte så dumt det heller. Ingen gås på golvet.
Men visst är det stiligt med den stora reseberättelsen genom historien. Det enda som retade mig var nog hans otrohetsaffärer, faktiskt. Så där personligt kan det bli ; )
Intressant med personliga perspektiv, Gabrielle...
Jag tror att jag kommer att plocka fram den här boken igen då och då, när jag minns att det där skrev ju Magris om... Eller så kommer jag att bläddra och på måfå börja läsa ett stycke här och ett stycke där.
Som det om Herr Kyselak, eller det om Ferdinand Thrän, "Förolämpningarnas arkivarie". Humor på hög nivå.
Ah - bra att du påminde mig....om humorn alltså.
Jag tycker att du skriver så vackert, men känner att jag måste protestera mot ditt påstående att "Det är den [en objektivitetens retorik [ ... ] med vilken så många självvalda förespråkare för Helheten] vi så väl känner från skilda ideologier, som menar sig företräda ett högre intresse än den enskilda människan".
Förespråkare för objektivitet (som mig) menar sig inte (åtminstone inte jag) "företräda ett högre intresse än den enskilda människan", utan endast att betrakta verkligheten i fler perspektiv än den enskilda människans. I fokus för objektivitet står inte intresse, utan perspektiv. Ifråga om intressen är de väl enskilda per definition, även om de kan vara mer eller mindre omfattande? "Högre" är det svårt att förstå hur de kan bli. I så fall har det i alla fall inget med objektivitet att göra.
Objektivitet accepterar endast det faktum att inget ser likadant ut i alla perspektiv, dvs att inget är entydigt. Tolkningen att detta innebär att objektivisten "menar sig företräda ett högre intresse än den enskilda människan" framstår som absurt för objektivisten. Det tycks förutsätta att alla tolkningar av verkligheten är subjektiva, dvs styrda av enskilda intressen, vilket för objektivisten framstår som subjektivitetens egen fördom. Den förutsätter att objektivitet är omöjlig, vilket objektivisten naturligtvis inte håller med om.
Det retoriska tricket att utesluta sin åsiktsopponents påståenden på grund av sitt eget axiom är vanligt, med icke desto mindre cirkulärt. Objektiviteten företräder ingens intressen per definition. Det är just detta (att företräda intressen) den frigör sig ifrån. Objektivistens intresse ligger i att se vad som framträder när man frigör sig från intressen.
Matte,
du misstar dig och resonerar om objektivitet i vetenskapsteoretisk mening - medan Magris utgår från Agnes Bernauers öde som ett exempel på en ideologi som menar sig företräda en "statsnytta" som - tyvärr - kräver sina offer. Historien känner ju som vi vet en del sådana ideologier, där självvalda förespråkare för helheten pekar ut dem som ska offras för det högre syftet.
Intressant diskussion. Men jag kan inte annat än hålla med Lennart.
Om subjektiviteten hamnar i cirkelresonemang, tror jag nog objektiviteten, den förmenade, kan göra det i ännu högre grad. Det finns så oerhört många modeller för förment objektivitet ("vetenskapliga") inom både medicin och teknik, krigsretorik och t.o.m diplomati, att man kan ha anledning att dra åt sig öronen, inte alls inför viljan till objektivitet, men däremot till den fixerade föreställningen att objektivitet är möjlig.
Mycken läskig vetenskapsutveckling och framstegsillusionism, kan härledas ur inbillad objektivitet. Sorry, Matte.
Men själv gillar jag också att pendla mellan det subjektiva, och i alla fall försök till tolerant objektivitet. Nåt åt det hållet tror jag är mer mänskligt än föreställningen om "sann" objektivitet. Good Day!
Oerhört intressant! Lennart pekar på en dubbeltydighet i begreppet objektivitet. Den är, tråkigt nog, korrekt. Gabrielle, däremot, verkar tro att Lennart och jag driver olika åsikter om objektivitet. Det gör vi inte. Jag protesterade endast mot att Lennart pekade på (tydligen) en möjlig tolkning av objektivitet, medan Lennart upplyste mig om det. Jag var helt enkelt inte tillräckligt påläst om saken.
Gabrielle går istället till attack på objektivitet hävdande att även den kan hamna i cirkelresonemang och på dess "fixerade föreställning att objektivitet är möjlig".
Hennes hävdande är fel, därför att objektivitet konsekvent skiljer på "objekt" och "kategori", dvs sak och sort, (vilket subjektivitet inte gör) och att den därför inte kan hamna i cirkelresonemang. Objektivitet ÄR istället ett cirkelresonemang i bemärkelsen att den utgör ett konsekvent (dvs motsägelsefritt) system.
Gabrielles påstående att objektivitet i en allmän mening, dvs alla personer som försöker vara objektiva, lider av en fixerad föreställning att objektivitet är möjlig, framstår som en svartmålning (negativ övergeneralisering) av en fiende, snarare än resultatet av en tankeprocess. Min slutsats av mina funderingar är att objektivitet visst är möjlig, men att den är tvetydig i förhållande till verkligheten, dvs att verkligheten går att beskriva på flera olika men lika korrekta objektiva sätt. Ren objektivitet kan alltså inte hamna i cirkelresonemang, men kan heller inte vara entydig med avseende på verkligheten. Detta är också vad Gödel och Wittgenstein, bland andra, har kommit fram till.
Tro på en enda av de olika möjliga (korrekta) objektiva förhållningssätten, dvs en subjektiv tolkning av objektivitet, bör då vara det problem Lennart diskuterar i blog-inlägget. Kan det vara en korrekt tolkning av inlägget och vår diskussion om det?
Matte,
nja, återigen vill jag bara framhålla att min avsikt med att referera Magris var att jag tyckte att han utifrån sitt historiska exempel på ett slående sätt visade på likheten med senare tiders ideologiers anspråk på att besitta sanningen om vad som är rätt och fel i den historiska utvecklingen. Och som därför ger dem rätten att döda i det högre intressets namn.
Jag måste erkänna att jag är för dåligt bevandrad i vetenskapsteori för att rätt kunna bedöma vad du skriver. Att alla anspråk på objektivitet är tvetydiga i förhållande till verkligheten är en generalisering som jag kan hålla med om...
"Om subjektiviteten hamnar i cirkelresonemang, tror jag nog objektiviteten, den förmenade, kan göra det i ännu högre grad..." skrev jag.
KAN göra, skrev jag, det är ingen jättehemskans svartmålning.
Det handlar om verklighetesbeskrivningar även på vetenskapsteoretisk nivå.
De ändrar sig. Objektiviteten ändrar sig. Liksom det faktum att subjektet, trots alla sina instrument och mätningar, aldrig helt kan skilja sig från objektet. Utom möjligen vid falla autism.
Mer än så vet jag inte, och tror inte jag vill veta. Men du och L kan ju föra diskussionen in i alla underbara skrymslen.
Jag backar hundrafalt ut i den mångtydiga Verkliigheten.
Den generalisering Lennart nämner tror jag alltså kan vara betydelsefull för många av våra tolkningar av det Gabrielle (således) korrekt kallar kallar "förment" objektivitet, vilket jag alltså kallar "subjektiv" objektivitet (dvs tro på en enda sann objektiv beskrivning av alla möjliga). Jag föreslår alltså att det är själva tron på (dvs subjektiviteten i) något enskilt objektivt (motsägelsefritt) system som är det generella problemet i det Magris exemplifierar.
Det innebär att det grundläggande problemet är "tron på" något i sig sjäv, inte huruvida tron är objektiv eller subjektiv. Objektiviteten gör bara "tron på" svårare att försvara sig emot, eftersom "tro på" ett objektivt system är motsägelsefri. Objektiviteten gör endast att tron endast kan diskuteras genom att kontrastera den emot andra objektiva system, vilka således också felaktigt gör "anspråk på att besitta sanningen om vad som är rätt och fel i den historiska utvecklingen. Och som därför ger dem rätten att döda i det högre intressets namn", som Lennart uttrycker det. Den "objektiva tron" tvingar således in diskussionen på trons planhalva, där alla alternativ gör "anspråk på att besitta sanningen om...etc", oberoende av om de är objektiva eller subjektiva. Där finns inget utrymme för "otroende" objektivitet, dvs traditionell empirisk vetenskap, överhuvudtaget.
Mänsklighetens problem är då "tro på", inte den genomgående skepticism en sann pessimist konsekvent vidhåller eller total objektivitet, vilket "troende" ofta hävdar. Varken pessimisten eller den totala objektivisten erbjuder visserligen någon "tro på", men gör därmed inte heller något "anspråk på att besitta sanningen om..., etc" (likt Lennart). Dessa "otroende" öppnar alltså en tredje väg (ie, en kil) mellan olika trosinriktningar, vilken både är mer berikande än olika trosinriktningar och (vill jag hävda) också överensstämmer med fakta, till skillnad från alla trosinriktningar oberoende av om de är objektiva eller subjektiva. Fakta är ju skilda från tro per definition, eftersom tro annars skulle sammanfalla med fakta och därmed göra tro lika mångtydig (ie, pluralistisk) som fakta.
Det jag ville säga är alltså att det problem Lennart vill framhålla med att referera Magris, dvs att Magris "utifrån sitt historiska exempel på ett slående sätt visade på likheten med senare tiders ideologiers anspråk på att besitta sanningen om vad som är rätt och fel i den historiska utvecklingen. Och som därför ger dem rätten att döda i det högre intressets namn" inte primärt har med objektivitet att göra, utan med "tro på". Objektiviteten gör endast "tron på" svårare att försvara sig emot. Problemet är "tron på" i sig själv, oberoende av vad man tror på.
Jag tror på dem jag älskar. Klart. Slut.
Ja, de självvalda förespråkarnas objektivitetsretorik är ju en retorik som de, i bästa fall, själva tror på. Så vi är nog överens på något sätt.
Gabrielles vackra ord får avsluta debatten.
Det håller jag med om. Hoppas bara att jag bidragit med något till förståelsen av den problematik Lennart tar upp sist i detta blogg-inlägg. Hur man bromsar extremism (ofta objektivt framlagd) är något jag ägnat mycket tid åt de senaste åren. Kan därvidlag rekommendera Amos Oz "How to cure a fanatic". Jag tackar också för era reaktioner på mina kommentarer. Alltid lär man sig något.
Skicka en kommentar