Den boken har jag läst. Väl? Kanske...

I den ytterst långsamma läsningen av Dienstags "Pessimism" är jag nu inne på ett avsnitt som handlar om pessimisters - här närmast Unamuno, Camus och Cioran - tankar om hur man som pessimist ska förhålla sig till det absurda, det meningslösa i tillvaron. Ska man vara aktiv eller inte, ska man delta i samhällslivet eller inte? Där utmärker sig Camus som förespråkare för att aktivt liv, vilket fick mig att plocka fram "Myten om Sisyfos" och "Människans revolt" ur hyllan.

Och jag tänkte: Myten har jag alldeles bestämt läst - det är en klassisk röd Alduspocket från 1966, med förstrykningar (vilket innebär att jag kan snegla över axeln på en läsande yngling...) - men "Människans revolt" - den har jag väl också läst? Väl? Det är ju den som handlar om... eeh. Men utgåvan jag har är en pocket från 2002, som ser alldeles oläst ut... Men jag kan ju ha lånat 1953 års svenska utgåva på biblioteket? Nja... Jag vet inte. Jag minns inte.

Jag läser Richard Yates

Det är kalla nätter nu. Dagarna är soliga, så den lilla snö som ligger kvar har fått en hård skare. 

Det finns de som vill ha en riktig vinter. Jag tillhör inte dem. 

För mig är vintern en tid att uthärda. Och i läsandet gäller det att hitta den rätta balansen. Därför växlar jag mellan fack- och skönlitteratur.

Richard Yates (1926-1992) var, har jag förstått, en författarnas författare, som efter genombrottet med "Revolutionary Road" (1961) fick sjunkande försäljningssiffror och sedan hamnade i skugga, men som på senare år fått en renässans, kanske genom filmatiseringen av genombrottsboken. Jag följer förstås med för dåligt i de litterära konjunktursvängningarna, men jag tror att det förhåller sig ungefär så.

Nu har jag läst dels en volym Collectes Stories, som innehåller hans två novellsamlingar "Eleven kinds of loneliness" (1962) och "Liars in love" (1981), dels romanen "The Easter Parade" (1971). 

Hela hans utgivning finns i en tilltalande pocketserie, Vintage Yates. (Och naturligtvis har allt hamnat i min att läsa-hylla. Det här är en författare att läsa).

Richard Yates har sagt i en intervju:

"If my work has a theme, I suspect it is a simple one: that most human beings are inescapably alone, and therein lies their tragedy."

Yates stil är till synes enkelt berättande, traditionell om man så vill, utan åthävor eller berättartekniska trick. Man kan tänka på Tjechov, eller på andra amerikaner som John Cheever. Yates betydde mycket för Raymond Carver. Och i "Women with Men" uttrycker Richard Ford sin tacksamhet gentemot Yates, "I wish to record my debt to the stories and novels of Richard Yates, a writer too little appreciated".

Det handlar om "vanliga" människor i "vanliga" liv under efterkrigstidens USA, om en medelklass fylld av de amerikanska idealen om att alla kan nå framgång, människor fulla av förhoppningar och tro på framtiden, tron på att de inte är som alla andra.

Men de sitter fast i sina livsbetingelser, de är som alla andra, framgång visar sig vara en illusion. Ändå fortsätter de sina liv, trots alla bakslag och vägrar ofta att inse verklighetens bistra villkor och sina egna begränsningar.

"The Easter Parade" inleds så här:

"Neither of the Grimes sisters would have a happy life, and looking back it always seemed that the troubles began with their parents' divorce."

Och så följer en berättelse, från 1930-tal till 1970-tal, om systrarna Emily och Sarah Grimes livsöden, med Emily i fokus. Efter föräldrarnas skilsmässa lever de med sin mor, som har ambitioner yrkesmässigt och socialt, utan att lyckas i något avseende. De flyttar ständigt runt, modern kan inte se realistiskt på sin situation, hon lever i sina illusioner, pendlande mellan optimism och depression. Tillvaron för flickorna är otrygg, en otrygghet som förstärks av faderns död.

Den äldre Sarah gifter sig, får barn och lever i vad som först tycks vara en familjeidyll, men som så småningom utvecklas till ett helvete där hon långsamt bryts ner.

Emily ser sig som en självständig och oberoende yrkeskvinna, drömmer om den verkliga kärleken och männen i hennes liv avlöser varandra. Hon kan inte leva utan män, men hon väljer ständigt fel och blir till sist bortvald och ratad.

Man följer Emily genom livet i denna återhållna, mycket skickligt genomförda, berättelse och man ser snart det tragiska mönstret och vet genom hennes upprepade misstag mer om henne än hon själv vet - och man våndas. Yates skapar ett ödesdrama av denna kollision mellan orealistisk optimism och krass verklighet. Hans blick är skarp och han visar upp människorna sådana de är, men blicken är inte kall, snarare finns där en ömsinthet. Så här är det att vara människa. Han dömer inte. Han förstår.

På de gripande slutsidorna säger Emily till sin systerson:

"And do you know a funny thing? I´m almost fifty years old and I've never understood anything in my whole life."

Nej, jag ska inte berätta mer om hur allt slutar, om någon nu vill läsa den här romanen. Jag rekommenderar det verkligen.

Söndag med "Schubertiana"

Lite fel hade jag, förstås, om vinterlandskapet - det töade, men det mesta av snön fanns kvar idag och plötsligt lyste solen från en blå himmel.
Det blev en lugn, ljus dag. Jag hjulade in lite ved och läste Richard Yates "The Easter Parade".

Och sent på eftermiddagen åkte vi in till anrika Varbergs Teater och lyssnade till ett spännande arrangemang där Irma Schultz Keller läste Tomas Tranströmers dikt "Schubertiana", interfolierad med musik av Philip Glass och Franz Schubert, framförd av Uppsala kammarsolister.

Läsningen var precis så som jag tänker mig att den ska vara, med Tranströmers blandning av anspråkslöshet och allvar, en vardaglig högstämdhet, om man nu kan uttrycka det så.

"Schubertiana" är kanske en av Tranströmers bästa dikter. Den avslutas så här:


"Annie sa "den här musiken är så heroisk", och det är sant.
Men de som sneglar avundsjukt på handlingens män,
de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är mördare
de känner inte igen sig här.
Och de många som köper och säljer människor och
tror att alla kan köpas, de känner inte igen sig här.
Inte deras musik. Den långa melodin som är sig själv i
alla förvandlingar, ibland glittrande och vek, ibland
skrovlig och stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen."

"conscious life is a minor and temporary deviation from the normal state of things..."

 

Ett fullkomligt meningslöst snöfall har dragit in och skapar nu ett illusoriskt vinterlandskap. Illusoriskt, för det töar samtidigt. Men vackert blir det, för en stund.


Jag läser vidare i Dienstags "Pessimism". Både Rousseau och Leopardi, menar han, betraktade det som en historiens ironi att människan, från att i något slags djuriskt naturtillstånd varit omedveten, okunnig och lycklig, genom historiens gång blivit alltmer medveten, kunnig och - olycklig. Orsaken är vad Dientag kallar temporaliteten, insikten om alltings ändlighet, upplevelsen av tidens obönhörliga gång, från födelse till död, från uppkomst till undergång och vår oförmåga att förnöjt existera i nuet.

"The main culprit in this alteration is our departure from animal obliviousness of time and our insertion the world of history. Our capacity for reason, wich seemed to promise mastery over this new condition, instead compounded its effects."

Det är en innehållsrik bok. Dienstag fortsätter med Schopenhauer och Freud. Och levererar denna magnifika mening:

"Both Freud and Schopenhauer emphasize how, from a cosmic perspective, conscious life is a minor and temporary deviation from the normal state of things."

Bland annat därför är jag pessimist

"A pessimist might initially seem like someone who bears the burden of expectation too thoroughly. But in reality the opposite is the case. The pessimist expects nothing - thus he or she is more truly open to every possibility as it presents itself. A pessimist can recognize and delight in the fact that we live in a world of surprises - surprises that can only strike the optimist as accident and mishaps, disturbing as they do a preordered image of the world's continuous improvement. This openness to the music of chance lends to the pessimist an equanimity that might strike an outsider as callous. The optimist, on the other hand, must suffer through a life of disappointment, where a chaotic world constantly disturbs the upward path he feels entitled to tread."

Joshua Foa Dienstag "Pessimism: philosophy, ethic, spirit" (Princeton UP, 2006)

Två slags tid

Något som pessimister har gemensamt, enligt Joshua Foa Dienstag i "Pessimism: philosophy, ethic, spirit" (Princeton UP, 2006), är att de plågas av tidens obönhörligt linjära natur. Intet förbliver, allt fast förflyktigas, allt går från födelse till död.

Därför blev jag idag glad över att se dessa påskliljeknoppar skjuta upp nere i parken, som en påminnelse om årstidernas cykliska förlopp. Lökväxterna har ju den fördelen(?) att ständigt pånyttfödas.

Bildning

Så blev det lördag kväll efter en dag med blå himmel och sol, en dag fylld av både roliga och nyttiga aktiviteter, en dag som avslutas med en god fisksoppa och ett gott alsacevin.
Men också ännu en dag utan att jag läst en rad.

Sedan åtminstone femtonårsåldern lämnar varje dag utan läsning mig med en känsla av att ha försummat något. Försummat vad? En pusselbit i min livslånga strävan efter att bli en bildad man?

Jag kommer att tänka på Crister Enanders "Skiftande speglar", som jag nyss skrev några rader om.

Boken inleds med några självbiografiska texter.
Enander bevistar i mitten på sjuttiotalet, som sextonåring, en sammankomst hos Humanistiska förbundet, med Stig Strömholm som föreläsare. Han möter där den bildade borgerligheten.
Han känner en klyvnad. Å ena sidan föraktar han tomheten i det rituella skådespel som utspelar sig, ett skådespel vars regler han inte begriper, den akademiska värld där bildningen finns.

Å andra sidan känner han en hunger efter denna bildning. Han kan inte förklara varifrån kunskapstörsten kom, vad som tände hans längtan efter lärdom och insikter.

"Läshungern var som ett okuvligt vulkanutbrott [ ... ] nätterna igenom lös sänglampan. Kassarna jag bar hem från biblioteket var tunga och besöken täta."

Men han inbillar sig aldrig att han är en av dem.

"Hur diskret deras charm än var så fanns inom mig en känsla av avstånd, gränsande till avsmak. Det kallas - det vet jag numera mer än väl - för klasshat. En nedärvd vilja till uppror och motsägelser..."

Den värld då det fanns en bildad borgerlighet är nu en försvunnen värld. Bildning är över huvud taget inte aktuellt längre. Bildning är ingenting för de rika, ingenting för medelklassen, ingenting för de fattiga. Nu handlar det om underhållning, livsstilar och heminredning. Kulturen är bliven en upplevelseindustri. Av arbetarrörelsens forna bildningskamp finns ingenting kvar; sänkta kunskapskrav har devalverat universitetsutbildningarna.

Det är en dyster bild Enander målar upp. Det han kallar "bildningsmisären" - den allmänna förflackningen - är ett samhällsproblem av omfattande proportioner.

"Visst går det att rynka på näsan åt den här typen av funderingar och föraktfullt fnysa över att detta väl ändå är ovanligt futtiga problem. Men så enkelt är det inte. Bildning och kunskap bildar själva grunden för tankeförmågan. Det är genom förmågan att associera, att göra - väntade och oväntade - kopplingar mellan dagens förhållanden och vad som en gång tänkts och skrivits, mellan hur föregångare betraktat världen och sig själva, som nya idéer uppstår. De oväntade infallen kommer inte flygande som stekta sparvar. De kräver möda. De kräver kunskap och medvetenhet om traditionerna. De kräver kort och gott bildning."

Har han rätt i sin svartmålning? Mer rätt än fel, tror jag. Och han drar en, kanske paradoxal, slutsats:

"Jag vill hävda att idag är kulturradikalismen med nödvändighet tvungen att ibland slåss för vad som kan se ut som kulturkonservativa inställningar och värderingar. På den del punkter sammanfaller den gamla borgerliga bildningen med folkbildningidealet. Det som skiljer, och som alltid varit den stora olikheten. är det kritiska och samhälleliga perspektivet."

Giacomo Leopardi: Ginsten (repris)

En kommentar från Tobias Dahlkvist igår gjorde Leopardi aktuell igen och kom mig att återvända en stund till Dahlkvists "Förtvivlans filosofi: Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien" (Ellerströms, 2010).

Och eftersom jag förstått att det är tillåtet att köra med repriser så kommer här en text från 24 augusti 2010:

"Kvällen är ljus, men vinden sliter därute i träden och tunga regnmoln rusar fram över himlen.

En känsla av höst kommer över mig. Jag försöker samla mig och läser, återigen, Giacomo Leopardis dikt "Ginsten eller Ödemarkens blomma" i Ugo Foscolo & Giacomo Leopardi: I skuggen av cypresser. Dikter i tolkning och med kommentar av Ingvar Björkesson, Alastor press, 2007.

Här några rader och några saker jag tänker när jag läser.

När en koleraepidemi bröt ut i Neapel 1836 bosatte sig Leopardi med sin vän Ranieri och dennes syster i en villa i Torre del Greco, på Vesuvius ödsliga sluttning. Där skrev han också "Ginsten", som kanske kan ses som en sammanfattning av hans syn på människans lott i världen. Denna långa dikt inleds:

Här, på förbrända åsar

av fruktansvärda, intet

förskonande Vesuvius

som inga andra träd och blommor gläder,

syns överallt de glesa snår du flockvis,

doftande ginst, har utstrött,

förnöjd i ödsligheten

Människan borde ta lärdom av ginstens förmåga att uthärda de mest skoningslösa villkor och en säker undergång:

[...] Till dessa nejder

borde den komma, vilken hänfört plägar

människans villkor prisa, och begrunda

hur stort en kärleksfull natur bekymrar

sig om vår ras. Här kunde han värdera

och mäta kraftfullheten

hos detta släkte som den stränga amman

med en lätt rörelse, och utan varsel,

delvis förgör på några få minuter,

och en blott obetydlig

starkare rörelse kan lika plötsligt

förinta helt och hållet.

På dessa stränder ser jag

utmålad mänsklighetens

storartade och progressiva framtid.

Leopardi kursiverar den sista raden och hånar illusionerna hos sitt "stolta, stupida sekel", som tror på eviga framsteg och flyr

Sanningen om den kärva

lott och de usla villkor oss naturen

beskärde [...]

Men man kan också utläsa ett slags solidaritetstanke hos Leopardi. Om mänskligheten inser naturens grundläggande likgiltighet, lämnar illusionerna och

[...] vågar lyfta

sin blick emot det öde

vi har gemensamt, och med orädd tunga

som ej skyr bitter sanning

bekänner att vår lott är ond, och mänskan

själv bräcklig, oansenlig

[...] då kommer allt ärbart,

hederligt mänskligt samliv,

all rättvisa och fromhet att få en annan drivkraft och rot än högmodiga sägner,

i vilka redbarheten endast äger

en löslig grund, som allting

där villfarelsen utgör fundamentet.

Läget är hopplöst på längre sikt, både för individen och släktet, men just denna totala utsatthet kan - borde - utgöra grunden för en solidaritet, ett gemensamt ansvarstagande. Här finns en utopisk, social dimension. I våra dagar av global uppvärmning inte minst i form av ett gemensamt ekologiskt ansvar.

Jag tror inte att man måste vara särskilt pessimistiskt lagd för att inse att vi har långt till den ideologiska omsvängning som krävs."

Crister Enander: "Skiftande speglar"

Idag regnar det igen. Det är åter mildväder och grått och alltså alldeles normalt för denna "vinter".

Jag ägnar några timmar åt att gallra och flytta om i bokhyllorna, en process som leder till, inte bara uppvirvlande damm, utan också till uppvirvlande läsminnen från långt tillbaka. 

Jag har läst Crister Enanders "Skiftande speglar - essäer & porträtt" (Bokförlaget h:ström - Text & kultur, 2011). Det är en på många sätt handfast och gedigen volym, som "samlat det bästa ur de senaste årens produktion av författarminiatyrer, personliga och principiella reflektioner, människor och möten". 

Här finns längre och kortare texter om äldre och nyare litteratur. Enander är en beläst man; personregistret upptar mer än 350 namn. Han skriver bra, placerar ofta sina författare i målande scener, räds inte drastiska formuleringar och är ibland jäkligt rolig.

Bara en anmärkning först, inte inom parentes, utan rakt ut sagt: jag saknar publiceringsuppgifter för de olika texterna. De bör finnas med. Allt skrivs i sin tid, i sitt sammanhang.

Jan Arnald karakteriserar i förordet Enander som "den svenska litteraturens verklige särling", en envis särling, som gjort sig omöjlig överallt i den svenska kulturella ankdammen, en rättshaverist, en bråkmakare, en galning. Han kombinerar, enligt Arnald, grova rallarsvingar med "en ytterst välutvecklad läsförmåga, där känslan för fina nyanser och stilistiska skiftningar är kärnan."

Enander har publicerat ett tiotal volymer. Jag har inte läst en enda av de tidigare. Och jag måste bekänna att särlingen Enanders bråkande har gått mig helt förbi. Några recensioner är det enda jag har läst. Men efter att ha läst "Skiftande speglar" så vill jag nog i alla fall hålla med Arnald om den avslutande delen av karakteristiken. Den stämmer.

De litterära porträtten är vältecknade och intressanta. I längre texter avhandlas Olof Lagercrantz, Gunnar Ekelöf, Kerstin Ekman, Sven Delblanc och många fler.
Porträttet av Lars Gustafsson och analysen av romansviten från sjuttiotalet, "Sprickorna i muren", är högintressant. Vem skriver så lysande om den offentliga lögnen idag? Och när så Enander dessutom utnämner  "Kärleksförklaring till en sefardisk dam" till en av Lars Gustafssons förnämsta diktsamlingar, då är jag bara med...

En liten bock i kanten, kanske, för det väl devota porträttet av Jan Myrdal. Så skyddslös, oförställd och naket ärlig är han väl inte?

Boken inleds med några självbiografiska texter. Jag återkommer om dem.

Vad jag lyssnar på

PS: jag köpte London Philharmonic Orchestras inspelning av Messias från iTunes. Snabbt, billigt och smidigt med en fil som jag ladda in lite varstans. Men jag saknar forna tiders pappersinformation! T ex, vem sjunger denna vackra aria?