Eftersom jag har skrivkramp, mer eller mindre, fortsätter jag med några bilder från Kreta.
Förstora med ett par klick!
Först ännu några ikoner i det lilla klosterkapellet i Aptera. De har ett djup och en mättnad i färgerna som är fascinerande.
En dag körde vi västerut förbi Chania mot Kissamos och sen söderut mot Topolia. Vårt mål var den lilla bergsbyn Milia, en 1700-talsby högt uppe i bergen som förvandlats till ett slags ekologisk retreat, med boende och restaurang.
Vägen dit var ett äventyr i sig:
Vi åt en god lunch på restaurangens terrass och gick sedan runt och såg på stenhusen, som nästan smälte samman med omgivningen.
Det var en bilfri gångväg sista biten upp till byn. Vi funderade en stund över skylten vid parkeringen. Det mesta var förbjudet, men inte att sova.
Ett mer aktivt inslag under veckan var vandringen ner genom Imbrosravinen.
På det smalaste stället är det 1,6 meter.
Och om man stupar finns räddningen i form av en åsneambulans...
Till slut nådde vi kusten, vid Hora Sfakion. Åtta kilometer är kanske inte så långt. Men det var trettio grader varmt. En buss tog oss till Frangokastello och ett bad i Libyska havet.
3 kommentarer:
Ravinvandring ter sig lockande. Det är länge sen jag var på Kreta, men jag tycker mig ändå känna igen naturen och miljöerna. Även detta med ikonerna förstås. En sådan köpte jag med mig från ett besök i ett kloster uppe i bergen långt ut på östra änden av ön. Toplou har jag för mig att klostret hette. Ikonen hänger fortfarande på en vägg i mitt arbetsrum och motivet är detsamma som ikonen högst upp till vänster på din bild.
Men Lennart, i hela vida Kreta hamnade ni alltså också i Hora Sfakion, där jag var 2001. Ett särdeles ofördärvat ställe på den tiden. Hur var det nu?
Raviner har jag inte vandrat, men det ser stiligt ut. Jag blev erbjuden åsnehemresa en gång, men tackade nej. Stigen gick på kanten av en ravin, och jag hade inte tillräcklig tillit till åsnans små fötter.
Ikonerna är fina. De enda jag har är två reproduktioner inköpta i Prag. Men Madonnan med Jesusbarn ser ju ut som de brukar göra. Den från Prag är mycket senare, och mjukare i stilen.
Einar,
kanske kommer jag att bilda mig lite när det gäller ikoner - trots att jag inte har den rätta tron...
Gabrielle,
nja, vi var aldrig nere i själva byn. Vi åt på en av tavernorna just vid ravinens mynning. Bussen tillbaka körde efter ett otal serpentinstigningar uppåt längs ravinens västra sida. Vi kunde se ner i ravinen där vi gått. Där låg ett bilvrak också...
Skicka en kommentar