Jean Giono: "Kullen"

Ett inlägg hos Einar J  fick mig att läsa  Jean Gionos "Kullen" (1929), utgiven av Elisabeth Grate bokförlag 2010, i översättning av Jan Stolpe. Om Giono kan man läsa här.

Bokens förord talar om Gionos panteistiska natursyn och hans känsla av att allt i kosmos hänger samman, "mänskan djuren all naturen", för att använda en gammal boktitel...

Handlingen utspelar sig i en mycket liten by i en avlägsen del av Provence, med fyra hus och tretton invånare, som lever sina strävsamma liv som odlare utlämnade åt vädrets makter och naturens nycker.

Som Einar J påpekar är det lika mycket naturen, landskapet som det hela handlar om. Och människornas förhållande till naturen och landskapet. Man kan läsa romanen som en tidig plädering för ett ekologiskt synsätt. Människan kan bruka, men inte utan konsekvenser missbruka, naturen. Jag läser också in en misstro mot moderniteten, mot den moderna människans hybris. Kanske naturromantik, men utan illusioner.

  
När byn drabbas av olyckor - den livgivande vattenkällan som plötsligt sinar; en våldsam skogsbrand som närmar sig byn - då uppfattar byns invånare det som ett slags naturens hämnd.

En särskild roll spelar den åttioårige Janet, som genom ett långt liv lärt sig naturens och landskapets hemligheter.
Nu ligger han för döden och uttalar sig orakelmässigt om kommande olyckor och hånar svärsonen Gondran för dennes okunnighet om sambandet mellan människa och natur och antyder att han, Janet, vet hur man skulle kunna hitta ett nytt källsprång - men han vill inte, de kan lika gärna gå under med honom...

Misstankarna växer fram bland byns män att det är den döende Janet som ligger bakom olyckorna. att han utnyttjar sina kunskaper om allts sammanhang, att hans onda vilja styr skeendet.

De överlägger och beslutar att döda honom. Vad som händer sedan ska jag inte avslöja...

När Gondran är ute för att rensa i sin olivlund dödar han en ödla. Efteråt känner han skam. Han ser sig plötsligt som det dominerande djuret; det som dödar. Och hans tänker på människans roll i naturen, relationen till allt växande och levande.

"... att under alla dessa barkhöljen stiger ett blod liknande hans eget; att en vild energi vrider dessa grenar och skjuter upp dessa strålar av gräs i himlen."

"Han har fått rött kött att lida; kött likadant som hans.
Så runtomkring honom vållar alla hans rörelser på den här jorden lidande?
Han ingår alltså i växternas och djurens lidande?
Han kan alltså inte fälla ett träd utan att döda?
Han dödar när han fäller ett träd.
Han dödar när han slår hö...
I så fall dödar han hela tiden? Han lever som ett stort fat som rullar och krossar allt i sin väg?
Allt är alltså levande?"

"...tänk om jorden var en levande varelse, en kropp?
Med makt och ondskefullheter?
En väldig massa som kan rulla över mig på samma sätt som jag överföll ödlan?"

När skogsbranden drar fram och elden närmar sig byn och hotar att utplåna den är det som ett listigt vilddjur. Elden har:

"skjutit fram sitt röda huvud genom skogar och hedar och dess buk av flammor följer efter; svansen därbak piskar glöden och askan. Den krälar, den hoppar, den rycker fram. Ett slag med tassen åt höger, ett åt vänster; här sprätter den upp buken på en ekdunge; där slukar den i en enda smällande tugga tjugo vitekar och tre pinjedungar; tungans dolk känner efter hur vinden blåser för att bestämma riktningen. Det verkar som den vet vart den är på väg."

Annars är bokens språk genomgående sparsmakat. Giono arbetar med små penseldrag, trots de många metaforerna blir det aldrig blommigt (om man kan säga så).
En svensk motsvarighet som man kommer att tänka på är Tage Aurell.
Med få meningar sägs mycket. Replikerna utsäger mer än orden säger.

Och här finns iakttagelser, ögonblicksbilder som ger läsaren en intensiv känsla av närvaro. Plötsligt är vi där. Som när elden hotar byn. Männen är ute och bekämpar elden. Kvinnorna har samlats till skydd i ett kök. Eldskenet lyser in genom fönstret:

"På väggen där kastrullerna hänger vibrerar en stor röd fläck med en liten teckning i mitten, som ett ägg som förlängs, plattas till: den förstorade bilden av ett fel i glaset där skenet faller in från Les Ubacs som brinner." 

Är det inte just sådana detaljer, blixtsnabba, ovidkommande, som ibland är det vi minns mest intensivt av dramatiska situationer?

Kort sagt: det här är en mycket läsvärd bok.
I dag damp två andra böcker av Giono ner i brevlådan: "Vårvinden" och "Mannen som planterade träd".