Jean Giono: "Kullen"

Ett inlägg hos Einar J  fick mig att läsa  Jean Gionos "Kullen" (1929), utgiven av Elisabeth Grate bokförlag 2010, i översättning av Jan Stolpe. Om Giono kan man läsa här.

Bokens förord talar om Gionos panteistiska natursyn och hans känsla av att allt i kosmos hänger samman, "mänskan djuren all naturen", för att använda en gammal boktitel...

Handlingen utspelar sig i en mycket liten by i en avlägsen del av Provence, med fyra hus och tretton invånare, som lever sina strävsamma liv som odlare utlämnade åt vädrets makter och naturens nycker.

Som Einar J påpekar är det lika mycket naturen, landskapet som det hela handlar om. Och människornas förhållande till naturen och landskapet. Man kan läsa romanen som en tidig plädering för ett ekologiskt synsätt. Människan kan bruka, men inte utan konsekvenser missbruka, naturen. Jag läser också in en misstro mot moderniteten, mot den moderna människans hybris. Kanske naturromantik, men utan illusioner.

  
När byn drabbas av olyckor - den livgivande vattenkällan som plötsligt sinar; en våldsam skogsbrand som närmar sig byn - då uppfattar byns invånare det som ett slags naturens hämnd.

En särskild roll spelar den åttioårige Janet, som genom ett långt liv lärt sig naturens och landskapets hemligheter.
Nu ligger han för döden och uttalar sig orakelmässigt om kommande olyckor och hånar svärsonen Gondran för dennes okunnighet om sambandet mellan människa och natur och antyder att han, Janet, vet hur man skulle kunna hitta ett nytt källsprång - men han vill inte, de kan lika gärna gå under med honom...

Misstankarna växer fram bland byns män att det är den döende Janet som ligger bakom olyckorna. att han utnyttjar sina kunskaper om allts sammanhang, att hans onda vilja styr skeendet.

De överlägger och beslutar att döda honom. Vad som händer sedan ska jag inte avslöja...

När Gondran är ute för att rensa i sin olivlund dödar han en ödla. Efteråt känner han skam. Han ser sig plötsligt som det dominerande djuret; det som dödar. Och hans tänker på människans roll i naturen, relationen till allt växande och levande.

"... att under alla dessa barkhöljen stiger ett blod liknande hans eget; att en vild energi vrider dessa grenar och skjuter upp dessa strålar av gräs i himlen."

"Han har fått rött kött att lida; kött likadant som hans.
Så runtomkring honom vållar alla hans rörelser på den här jorden lidande?
Han ingår alltså i växternas och djurens lidande?
Han kan alltså inte fälla ett träd utan att döda?
Han dödar när han fäller ett träd.
Han dödar när han slår hö...
I så fall dödar han hela tiden? Han lever som ett stort fat som rullar och krossar allt i sin väg?
Allt är alltså levande?"

"...tänk om jorden var en levande varelse, en kropp?
Med makt och ondskefullheter?
En väldig massa som kan rulla över mig på samma sätt som jag överföll ödlan?"

När skogsbranden drar fram och elden närmar sig byn och hotar att utplåna den är det som ett listigt vilddjur. Elden har:

"skjutit fram sitt röda huvud genom skogar och hedar och dess buk av flammor följer efter; svansen därbak piskar glöden och askan. Den krälar, den hoppar, den rycker fram. Ett slag med tassen åt höger, ett åt vänster; här sprätter den upp buken på en ekdunge; där slukar den i en enda smällande tugga tjugo vitekar och tre pinjedungar; tungans dolk känner efter hur vinden blåser för att bestämma riktningen. Det verkar som den vet vart den är på väg."

Annars är bokens språk genomgående sparsmakat. Giono arbetar med små penseldrag, trots de många metaforerna blir det aldrig blommigt (om man kan säga så).
En svensk motsvarighet som man kommer att tänka på är Tage Aurell.
Med få meningar sägs mycket. Replikerna utsäger mer än orden säger.

Och här finns iakttagelser, ögonblicksbilder som ger läsaren en intensiv känsla av närvaro. Plötsligt är vi där. Som när elden hotar byn. Männen är ute och bekämpar elden. Kvinnorna har samlats till skydd i ett kök. Eldskenet lyser in genom fönstret:

"På väggen där kastrullerna hänger vibrerar en stor röd fläck med en liten teckning i mitten, som ett ägg som förlängs, plattas till: den förstorade bilden av ett fel i glaset där skenet faller in från Les Ubacs som brinner." 

Är det inte just sådana detaljer, blixtsnabba, ovidkommande, som ibland är det vi minns mest intensivt av dramatiska situationer?

Kort sagt: det här är en mycket läsvärd bok.
I dag damp två andra böcker av Giono ner i brevlådan: "Vårvinden" och "Mannen som planterade träd".

Varelser av gräs

En bild medan jag tänker. 

Igår gick vi längs havet igen. Nu följde vi Getteröns stränder.

På nordsidan såg vi dessa vattenkammade grästuvor.

Eller är det inte långhåriga, halvt underjordiska varelser som mycket långsamt söker sig mot vattnet?

Latmasken bloggar

Ett av inköpen på Bokmässan var Wolfgang Borchert: "Utanför dörren - fjorton prosastycken och ett drama", översatt av Bodil Zalesky och utgiven på Bokförlaget perenn 2008.
Jag har börjat läsa och det är mycket starka texter.

Jag ägnar också fredagskvällen åt Allan Petterssons aldrig fullbordade och aldrig tidigare inspelade första symfoni. Jag köpte den från iTunes, helt lagligt.
Den framförs av Norrköpings symfoniorkester under ledning av Christian Lindberg.
Även en musikalisk novis som jag känner genast igen det Allan Petterssonska. Och det är bra. Mycket bra.

Är det fusk att bara länka såhär, istället för att formulera själv? Ok, jag är en latmask...

Vem fan var Allan Pettersson?

Ett länktips.
I måndags var det 100 år sedan tonsättaren Allan Pettersson föddes.
SVT har lagt ut en dokumentärfilm, [som inte längre finns kvar…] betitlad "Vem fan är Allan Pettersson?", en intervju gjord av Sigvard Hammar på sjuttiotalet.
Det tar ett tag innan intervjun kommer igång, men sen... den minst sagt stridbare tonsättaren är både minnesgod och självmedveten.

Jag tillhör de inte så få som aldrig kan få nog av Allan Petterssons sjunde symfoni.

En republikan på Prins Bertils stig

Det har inte blivit så mycket med vårt kustvandringsprojekt i sommar, men i lördags körde vi ner till Halmstad och gick längs Prins Bertils stig. För lite mer än vecka sedan alltså genom Imbrosravinen i trettiograders värme och nu längs hallandskusten i tolv plusgrader och en snål vind från havet. 

Vi parkerade bilen vid Tylebäck, tog bussen in till stan och gick sen från Slottet de sexton kilometerna tillbaka. På bilden är vi på Tyludden och ser ut mot Tylön.

Det är en bekväm vandring. Mestadels grus, lite asfalt. Mycket välskyltat, med återkommande kartskyltar och information om märkvärdigheter längs vägen.

Nu återstår bara Tylebäck - Särdal, kanske femton kilometer, så har vi knutit ihop sträckan mellan Varbergs fästning och Halmstads slott.

Och på torsdag blir det mer vandring, men nu i påfrestande inomhusmiljö: Bokmässan i Göteborg. 

"I have only been preparing myself -- a mere apprentice to life."

Höst. Ett positivt värdeladdat ord för mig. Nu väntar jag bara på den första nattfrosten och på att grönskan på allvar ska övergå i höstfärger och att löven ska falla och att det ska komma dagar med kyla i luften och en hög blå himmel
Nu dunsar frukten ner, men gräset växer fortfarande.
I morse stod två älgar och glodde på mig borta i skogskanten. Snart har vi dem i trädgården.
(De nya fruktträden är väl skyddade av nät).

Det här ska ju vara en blogg om läsning och visserligen läser jag, om än inte så mycket.
Men jag har haft lite svårt att få ner ens några rader om det jag läser. Nu gör jag ett försök.

Henry Ryecroft, den fiktive dagboksskrivaren i George Gissings "The private papers of Henry Ryecroft" (1903), är en fattig londonförfattare som genom en oväntad livränta blir ekonomiskt oberoende och därmed kan fly storstaden och bosätta sig med sina böcker i en bekväm stuga på landet och där ägna sig åt att läsa, njuta av tystnaden, naturen och ensamheten och åt att odla sin misantropi.

Boken består av dagboksanteckningar under ett år, från vår till vinter. Jag tänker mig att tiden är sent 1800-tal.

Ryecroft avskyr industrialismen, storstaden och massan och är skeptisk till demokratin - vad kan den inte föra med sig om massan kommer till makten?

Han läser klassiker, sina favoritförfattare, och filosoferar över alltings förfall och degeneration och drömmer om ett ursprungligt, genuint landsbygdsengland, där livet var enkelt och rent, utan storstadens destruktiva frestelser.

Han söker och njuter av tystnad och stillhet, skriver om sina vandringar i landskapet, där han följer naturens och odlingens skiftningar
Jag uppskattar de meditativa, vemodiga raderna om läsning och naturiakttagelserna och den glädje man kan finna i ett långsamt, eftertänksamt liv.
Men man kan nog med fog kalla honom reaktionär och bakåtsträvare och ibland kan han förfalla till rent gnäll. Han är kritisk till det moderna livet, men är samtidigt patriot. Ett försvarstal för det engelska köket i motsats till det kontinentala är närmast komiskt.

Ändå, det är mycket jag läser med instämmande. Det är inga sensationella ting, inga oöverträffade djupsinnigheter. Det är ett innehåll, men kanske framför allt en stil, en stämning, som tilltalar mig.

"As I walked to-day in the golden sunlight -- this warm, still day on the far verge of autumn -- there suddenly came to me a thought which checked my step, and for the moment half bewildered me. I said to myself: My life is over."

Och så låter han tanken sjunka in och menar att han visserligen är i en ålder då många tänker sig ännu ett eller två decennier av aktivt liv, men för honom är det inget alternativ: "I have had my chance -- and I see what I made of it":

"I, who only yesterday was a young man, planning, hoping, looking forward to a life as to a practically endless career, I, who was so vigorous and scornful, have come to this day of definite retrospect? How is it possible? But, I have done nothing; I have had no time; I have only been preparing myself -- a mere apprentice to life."

Han tänker på att det är just detta han läst om hos filosoferna, om livsloppets korthet. Men det är först nu han inser sanningen. Hela livet har han trott att livet ständigt ligger framför honom, att det han gjort bara är en början, utan att inse att det var just detta som var livet.

"Life is done -- and what matter? Whether it has been, in sum, painful or enjoyable, even now I cannot say -- a fact which in itself should prevent me from taking the loss too seriously."

"Destiny with the hidden face decreed that I should come into being, play my little part, and pass again into silence ..."

Och, skriver han, om jag nu förbluffas över livets korthet och min obetydlighet, så är det mitt eget fel; jag borde ha lyssnat till varningarna från dem som gått före mig. Det bästa är att se sanningen och acceptera den och inte beklaga sitt öde.

"I will be glad rather than sorry, and think of the thing no more."

PS: Ett tack till Christina Sjöholm som tipsade mig om den här boken. Hon har översatt George Gissings "Vid Joniska havet" som jag skrev om här.

Några bilder från Kreta. 2

Eftersom jag har skrivkramp, mer eller mindre, fortsätter jag med några bilder från Kreta.

Förstora med ett par klick!

Först ännu några ikoner i det lilla klosterkapellet i Aptera. De har ett djup och en mättnad i färgerna som är fascinerande. 

En dag körde vi västerut förbi Chania mot Kissamos och sen söderut mot Topolia. Vårt mål var den lilla bergsbyn Milia, en 1700-talsby högt uppe i bergen som förvandlats till ett slags ekologisk retreat, med boende och restaurang.

Vägen dit var ett äventyr i sig:

Vi åt en god lunch på restaurangens terrass och gick sedan runt och såg på stenhusen, som nästan smälte samman med omgivningen.

Det var en bilfri gångväg sista biten upp till byn. Vi funderade en stund över skylten vid parkeringen. Det mesta var förbjudet, men inte att sova.

Ett mer aktivt inslag under veckan var vandringen ner genom Imbrosravinen.

På det smalaste stället är det 1,6 meter.

Och om man stupar finns räddningen i form av en åsneambulans...

Till slut nådde vi kusten, vid Hora Sfakion. Åtta kilometer är kanske inte så långt. Men det var trettio grader varmt. En buss tog oss till Frangokastello och ett bad i Libyska havet.

Några bilder från Kreta. 1

Hemma igen efter en vecka på Kreta. 

Det har varit en lugn vecka, för det var så det skulle vara, med ett antal utflykter och ett par vandringar. I trettiogradig värme blir tempot lågt. Till och med jag såg det nödvändigt med en del sol och bad. 

Och kvällarna ägnades åt samvaro, med god mat och gott vin.

Det här är (inte heller) någon reseblogg, men... något ska jag relatera här.

En av de platser vi besökte var det mytomspunna Aptera, högt beläget, med en vidunderlig utsikt över Soudabukten.

En stadsstat under minoisk tid, en viktig handelsstad under hellensk tid och under romersk tid. Förstört vid en jordbävning på 700-talet. Här finns rester av en amfiteater, ett doriskt tempel och en badanäggning. Från 1200-talet och ända fram till 1964 fanns här ett kloster.

Vid mitten av 1800-talet byggde turkarna en försvarsborg av ruinstenarna.

Rester av stadsmuren:

En av de väldiga romerska underjordiska vattencisternerna:

I klostrets lilla kapell fanns flera vackra ikoner. Min kunskap om ikonmåleri är lika med noll. Men jag antar att dessa ikoner har ett större konstnärligt värde än de som fanns att köpa i presentbutikerna i Rhetymnon.

Hur det blev med Ekelöf-läsningen? Inte en rad... 

Men på planet hem, så gott det nu gick i bullret, lyssnade jag på några av de inspelningar med Ekelöf själv som man kan köpa från Gunnar Ekelöf-sällskapet.

Resa med Ekelöf

Nu när jag har biljetten i fickan och allting äntligen är packat känner jag ingen eufori, snarare en viss trötthet. 

Det är alltså sista kvällen före en inte alltför lång resa till ett inte alltför fjärran land. 

Något att läsa måste med och varför inte den snart sönderlästa Ekelöfvolymen.

Jag ser fram emot värme och vandringar i medelhavsberg och längs havet och kanske rentav ett bad eller två. Och maten och vinet.

Kanske kommer jag att kika här någon gång. Annars är jag tillbaka om något mer än en vecka.