Asfodelosängen där alla de bortgångna bor

Hermes Kyllenios kom och kallade friarnas själar

ut från Odyssevs´gård. I handen bar han sin trollstav,

vackert formad i guld, med vilken han tillsluter magiskt

blicken på dem han vill eller öppnar sovandes ögon.

Med denna drev han dem upp och kvidande följde de efter,

liksom när fladdermöss i en grottas skräckfyllda dunkel

pipande flyger omkring sedan någon av dem har plötsligt

fallit från taket där tätt de hänger med huvudet nedåt

- så drog de fram i en pipande svärm och följde i spåren

Hermes befriaren bort, på dävna mörknande stigar.

Över Okeanos' ström, förbi den levkadiska klippan

gick de och genom solgudens port och drömmarnas rike

tills de så slutligen nådde sitt mål, asfodelosängen

där alla bortgångna bor, de dödas blodlösa skuggor.

Homeros: Odysséen. Tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2008.

En till två sånger om dagen

Jag läser Homeros, Odysséen, i Ingvar Björkesons översättning (Natur och kultur, 2008) och jag läser en till två sånger om dagen.

Oftast blir det blir på kvällen och ofta ganska sent, när dagens sorl har upphört och jag visserligen är trött, men ändå har lite skärpa kvar.

Jag ska villigt erkänna att det tog ett tag innan den rätta läsrytmen infann sig.
Björkesons jämfört med tidigare översättningar mer moderna språk skavde lite mot hexametern, som om versformen på något sätt krävde mer ålderdomligt högtidliga formuleringar. I början mer eller mindre skanderade jag tyst för mig själv, men när jag väl släppte på det infann sig snart en lugn och stadig rytm, med hexametern mer  som en underton, en drivande puls. Den muntligt berättande formen, med stående epitet, formler och upprepningar gör att läsningen rullar på i långsamt tempo.

Som alla normalt halvbildade har jag läst Erland Lagerlöfs översättning och Eyvind Johnsons omdiktning och har dem någorlunda i minnet, men ändå känner jag nu en förväntan inför varje lästillfälle.
Det är snarast en fördel att jag inte sträckläser. Det ger en koncentration i stunden som är bra för all läsning.

Ett innehållsreferat är naturligtvis bortkastad på läsare av denna blogg...

Men redan öppningen med friarna som våldgästar på Ithaka och Telemachos beslut att ta reda på vad som hänt med Odyssevs gör att bågen redan från början spänns inför hämnden.
Ja, Odysséen är en nära nog perfekt spänningslitteratur.

Den är fascinerande, den homeriska världen, där gudar och människor befolkar samma värld, där gudarna styr och ställer och där människan inte kan göra så mycket åt gudarnas nycker, annat än att hoppas på att de gillar en.

Sture Linnér har skrivit en kort och koncis inledning till den här utgåvan. Jag har också plockat fram hans "Homeros" (Norsteds, 1985) som bredvidläsning.

Jag ska nu börja läsa den artonde sången. Ännu vet bara Telemachos vem tiggaren är...

Junk philosophy och det svenska pseudoallvaret

När en period av ledighet är förbi och man inte hinner (kan...) formulera sig så kan man ju alltid länka till dem som kan.


T ex Lars Gustafsson som under rubriken "Junk philosophy" recenserar en amerikansk moralfilosof som vill skapa en objektiv moral baserad på neurovetenskap. Herr Gustafsson är inte nådig. Men rolig.


Eller Håkan Lindgrens magnifika uppgörelse med det han ser som den svenska kulturens pseudoallvar, "denna missriktade uppfattning av konstnärligt allvar". Dess upphovsmän (Lindgren nämner några vid namn)

"tror att allt – intrig, dialog, personteckning, dynamik, värdekonflikter – går att ersätta med ”stämning”. Det skulle ha kunnat vara en utmärkt lösning, eftersom de inte är särskilt bra på intrig, dialog eller något av det där andra, men de klarar heller inte av att skapa någon som helst stämning. De lyckas bara fylla rummet med sin egen buttra självupptagenhet, vars lukt de är så vana vid att de sedan länge förväxlar den med den stämning de söker."

Ja, läs själva. Det är mycket tänkvärt.

Vid brunnen i Genzano (som om tiden och döden inte fanns)

Något som bidrar till fascinationen hos Carl Fries böcker från medelhavsvärlden är fotoillustrationerna. 

Fries reser på femtio- och sextiotalen och även om texten i sig förflyttar läsaren i tiden, så gör de svartvita fotona det ännu mer. 

Som här. Bildtexten lyder: Vid brunnen i Genzano.

Förstora bilden och lägg märke till affischerna. Är det inte Gramsci till vänster och Togliatti till höger?

Jag tror det står 1921-1951 därunder. Och på muren till vänster, en valaffisch för kommunistpartiet till kongressvalet?

Men se framförallt kvinnorna och barnen som hämtar vatten i den kommunala brunnen. Deras ansikten. 

Och kärlen som de hämtar vatten i, deras form. Amforor. Kvinnan och flickan till vänster, med avvaktande blickar mot fotografen. Kvinnan och flickan till höger mer öppna, flickans frimodiga leende. Barnets grimas. Det tunga, vattenfyllda kärlet vilande på flickans höft. Hennes kappa. Pärlhalsbandet i linningen.

Fries var där, hans kamera fångade bilden av ett ögonblick i dessa människors vardagsliv. 

Vi ser på dem. De finns där. De kommer att finnas där att se på så länge avbildningen existerar. 

Som om tiden och döden inte fanns.

Bilden ur Carl Fries: Europas morgon - en medelhavsbok. Wahlström & Widstrand, 1974.

Vid havet

En eftersläng till onsdagens vandring.

Berggrunden här ute vid Bua bildades för kanske 1750-1400 miljoner år sedan, läser jag*. 

Inlandsisen har sedan slipat av den några gånger, havsytan har höjts och sänkts. (Vi bor f. ö. där Tapeshavets strandlinje låg för 7000 år sedan, 4 kilometer från nuvarande havsstrand).

Jag är nog inte ensam om att känna ett lugn i denna miljö. Sten och hav och himmel. Vågornas slag mot stranden, den sparsmakade vegetationen. Ljuset. Ett slags öppenhet som påverkar sinnet. Inget insmickrande, en kärv skönhet.

För några timmar kan man glömma det moderna livets alla bekvämligheter - och besvärligheter. 

Kanske slog sig jägar- och fångstfolk ner just här, när de kom söderifrån efter att isen dragit sig undan.

Vi rör oss där de rörde sig och tiden är ingenting. När som helst kan de dyka upp bakom klipphällen.

*Karl-Olov Gustasson: Varbergsbygdens naturhistoria. i: Varberg - en kommuns historia, 1993.

Från Skärs udde till Östra Sanddamm

Äntligen kom vi iväg till ännu en etapp i vårt långsiktiga projekt att vandra längs Hallands kust.

Från gamla E6:an kör vi ut på Väröhalvön mot Bua, viker söderut ner mot havet, till slut längs en smal grusväg till Skärs udde. 

Vi vandrar och kliver och klättrar som de viga stengetter vi är längs strandens klippor och klapperstenar. 

Klippformationerna är mångskiftande och fascinerande. Inlandsisen har format landskapet.

(Mobilbilderna är väl lite si och så, men klicka för större format).

Enklast tar man sig fram högst upp på klipporna.

Innanför klippvallen fanns lite skog och den här vackra sankängen.

Vandringen var inte så lång, kanske fyra kilometer, men ganska krävande. Framme vid Sanddamms båthamn dricker vi kaffe och njuter av vilan och det trots molnen behagligt ljumma vädret, perfekt för vandring. Vi går sen på småvägar tillbaka till bilen.

Till Medelhavet utan att resa

Jag läser Carl Fries "Europas morgon - en medelhavsbok" (1974), en sammanställning av författarens tidigare utgivna texter om landskap, odling och kultur runt Medelhavet. Det är femtiotal och sextiotal och här blandas idealistisk retorik med klassisk bildning och djup kunskap om odlingens och människans inverkan på landskapet. Fries böcker är för mig rum att vistas i, att återvända till, när samtiden skaver.

En av de platser Fries besökte var det grekiska Segesta på Sicilien. Hit kom vi i en varm oktoberdag 2007. (Goethe var här 1787). 

Utsikt från den välbevarade amfiteatern.

Och det aldrig fullbordade doriska templet.

Pausbild

Jag har inte läst en rad på ett bra tag. Därför denna pausbild. 

Är det någon som kan rekommendera god läsning? Eller har jag tömt mitt mått? Hemska tanke!

Ordning härskar i Syrien

Så här ser det, av en slump, ut på Folket i Bild Kulturfronts webb:

I FiB kulturfront nr 6/7 2011 skriver Eva Myrdal i reportaget om Syrien:

"Det vi anade av kommande möjliga problem med religiös sekteristisk mobilisering för etnisk rensning med saudiskt politiskt stöd nämndes inte av internationell eller svensk media."

"Inte heller visade de intresse för de starka uttryck för stöd till president Bashar al-Assad som visades till exempel i den enda massdemonstration som hållits i Syrien under dessa månader, den till stöd för presidenten den 29 mars."

"Fredag 6 mars [...] ser vi inga demonstrationer, inga militära fordon, inga militärer, inga poliser..."

 Händelseutvecklingen sätts in i ett storpolitiskt, strategiskt sammanhang, där fiendens fiende är vän.
Känns det igen?

Jag läser Epiktetos 4

XLII

Glöm aldrig, när någon säger någonting elakt till dig eller gör någonting ont emot dig, att han tror sig ha rätt att säga eller göra så. Han kan ju inte gärna följa dina åsikter, han följer naturligtvis sina egna. Dömer han orätt, är skadan alltså hans egen; det är han själv som blir lidande. Håller han en riktig samordning av två satser för falsk, är det inte satserna som lider skada utan han själv som bedrar sig.

Om du ser saken på detta sätt, kan du bevara dit lugn varje gång du blir klandrad. Du behöver bara tänka: "Det där är hans uppfattning det."

Epiktetos: Handbok i livets konst. Översättning och förord Anders Håkansson. Bakhåll, 2007.

Och allt skall vara kärlek

Jag läste Kristian Lundbergs "Yarden : en berättelse" (2009) i februari förra året och jag läste den snabbt rakt igenom, under en dag. (Och skrev om den här). Det var som om boken krävde det av mig.
Det var en djupt personlig bok.
Om Lundbergs minst sagt fattiga och trassliga bakgrund, präglad av moderns sinnessjukdom och Lundbergs kraftiga drogmissbruk och om hur han mirakulöst räddas av litteraturen och språket, av författarskapet och blir intellektuell medelklass och hur han nu genom en skatteskuld faller rakt ner igen till den underklasstillvaro han en gång lämnat, till skitjobb och slitjobb.

Det var också en allmängiltig bok, ett socialreportage inifrån om utsatta papperslösas dolda värld av rättslöshet.
Men - jag skrev också att det inte var någon klassresa bakåt; det var snarare ett återbesök under ett år.

Nu har jag läst "Och allt skall vara kärlek" (2011), som är ett slags uppföljare, om man så vill - samma historia dras ett, nej, ett par varv till, utvinns nya aspekter (med en hel del återanvänt).
Över huvud taget arbetar Lundberg mycket med omtagningar och upprepningar och språket ligger nära poesin.

Även det här en mycket läsvärd bok och även nu läser jag på alltför snabbt och jag borde väl göra en omläsning innan jag skriver, men… tiden… Det får bli några notiser i alla fall.

Om Lundbergs religiösa synsätt, t ex. I "Yarden" fanns en del sådant; den här boken fylld av religiösa vändningar och symbolik.
Lundberg ser återvändandet till kroppsarbete som ett slags  botgöring, något han måste gå igenom för att sona sin skuld till den värld han en gång lämnat, till alla dem som gick under istället för honom.

Det som är nytt är att han nu skriver om kärleken, om den kvinna som han svek och förnedrade för tjugo år sedan, när han var på botten (men som han alltid älskat), och som nu tagit kontakt med honom igen, som en räddande ängel i dödsskuggans dal. De möts i en kärlek som han nu har förmågan att ta emot och att ge, som han äntligen förtjänar. Han vill skriva om berättelsen om sitt liv, om vem Kristian Lundberg är, nu med denna kärlek som gör bilden hel.

Jag kan inte säga att den religiösa kontext som Lundberg skriver in sin historia i stör mig, nej, det är något man bara kan acceptera; det här ju är ett konstverk.
Men jag delar inte det här sättet att se på en livshistoria, inte ens en sådan som Lundbergs. Jag ser den mer i krassa sociala och psykologiska termer. Jag skriver "termer", inte "förklaringstermer".

Det är under alla förhållanden en bok som berör.
Om skräcken hos den som varit längst därnere för att hamna där igen.
Om en fars oro för vad han kan ha lämnat i arv till sonen.
Om känslan av att inte riktigt höra hemma där man är. Av att inte ha någon tillhörighet.
Om att ständigt hemsökas av sitt förflutna, att brottas med det.
Om kärleken som en nåd.
Men också om att nå befrielse från det förflutna.
Lundberg frågar en vän och får ett enkelt svar:

"Hur länge måste jag vara hemsökt av den berättelsen?" Han undrar vilken berättelse jag menar. Och jag försöker förklara.: "Den om min mor, om min far, om hur det hela tog sig ut." Han svar kommer jag aldrig att glömma eftersom det öppnade för det som jag nu närmar mig: "Är det inte dags att flytta hemifrån?"

Jag läser Epiktetos 3

XVII

Glöm aldrig att du är en av personerna i ett skådespel och spelar den roll som dess Författare har gett dig. Vill han att spelet ska vara kort, blir det kort, vill han att det ska vara långt, blir det långt. Vill han att du ska spela en tiggares roll, ska du gestalta den så bra som möjligt. Samma sak om det gäller en lytt, en härskare, en olärd. Det är din sak att spela den roll du fått bra; att välja roll åt dig är en Annans sak.

Vi reagerar naturligtvis mot dessa Epiktetos rader. Socialt speglar de ett fastlåst, konservativt klassamhälle, inte vårt samhälle av frihet och rörlighet, av lika möjligheter för alla. Och någon allsmäktig Författare tror vi inte på. Men när vi ser på våra liv - kan vi inte ibland få känslan av hur svårt det är att bryta mönstret, att lämna vår roll?

Epiktetos: Handbok i livets konst. Översättning och förord Anders Håkansson. Bakhåll, 2007.

Jag läser Epiktetos 2

XXVIII

Om någon överlämnade din kropp till första bästa person på vägen, skulle du helt säker bli upprörd. Men själv utlämnar du din själ åt första bästa person du möter, så att han kan störa den och göra den förvirrad genom att håna dig; skäms du inte?

Epiktetos: Handbok i livets konst. Översättning och förord Anders Håkansson. Bakhåll, 2007.

Åskhimmel

Vi åker ner till havet för att svalka oss. Halvvägs ner över strandbetet vänder vi och hinner precis till bilen innan åskvädret bryter loss. Vi kör in i en grå vägg. Temperaturen sjunker från 27 till 17 grader. Efter en timme är allt alldeles stilla igen.

Jag läser Epiktetos

Lördag eftermiddag. En extrem, fuktig värme, med solen då och då framme, får mig att fly in under blodboken. Schersminen andas. Åskan mullrar på avstånd. Kvigorna har ställt sig under träden nere vid ån. Allt är stilla i väntan.

Jag läser Epiktetos.

Det finns en "hög" nivå och en "låg" nivå hos Epiktetos. Målet för honom och de övriga stoikerna är att uppnå lugn, affektlöshet och sinnesro i tillvaron.

På den höga nivån rör de sig med en världsbild och en livshållning som knappast kan delas av oss sentida. Så finns här t ex uppfattningen om ett högre, gudomligt förnuft i allt som sker och bakom alla sakernas tillstånd. Det gäller att acceptera och att anpassa sig:

VIII

Begär inte att det ska gå som du vill här i världen. Nej, önska att allting ska ske precis så som det sker; då kommer ditt liv att förflyta lugnt.

 Vilket naturligtvis bara till en viss grad är en klok hållning.

På den låga nivån finns en del att hämta:

XX

Kom ihåg att det inte är den som förolämpar eller slår dig som kränker dig utan din egen åsikt att det han gör är kränkande. Om någon alltså förargar dig, ska du veta att det är din mening om honom som retar dig.

Se först och främst till att du inte genast rycks med av dina föreställningar. Om du bara kan vinna lite tid och utverka ett visst uppskov, får du lättare att behärska dig.

Även här får man nog modifiera lite. Men i grunden har Epiktetos rätt. Åtminstone vad gäller verbala förolämpningar.

Epiktetos: Handbok i livets konst. Översättning och förord Anders Håkansson. Bakhåll, 2007.