Årets sista dag

Strax efter åtta i morse gick solen upp, denna årets sista dag. Ännu en dag av ledighetens lugna morgnar. Med rutiner som nästan är ritualer, med åren värdefullare än guld.

Vid frukosten läser jag en vad jag kan förstå initierad historisk exposé över den (kanske alltid) aktuella "bestsellerismens" elände, i OLM - Ordfronts litterära magasin, december 2010, och Jan-Erik Pettersson citerar Henry Fieldings klagan över att:

"Pappersförsäljare, vanligtvis kallade bokhandlare, anställer gesäller utan kvalifikationer, snille eller lärdom för att producera låghaltiga skrivprodukter vilka jagar den goda och seriösa litteraturen på flykten."

Artikeln avslutas:

"Kanske måste branschen ställa in sig på ett stort skifte liknande 1700-talets. Man kan tänka sig att mediekoncernernas förlag i framtiden blir inrättningar för att produktutveckla "story content", fiktionsvärldar gångbara i en uppsjö av olika medieformer och plattformar - filmer, TV-serier, dataspel och sociala medier på nätet. I andra änden återuppstår bokmarknaden för eliten, smala böcker, fina böcker, dyra böcker för samlare."

Jag frågar mig: är vi inte redan där?

Jag frågar mig också: varför måste de smala böckerna vara fina (så att?) de blir dyra? Det är inte fel att en bok är vackert gjord, men det är inte nödvändigt. Texten är det väsentliga. Och jag frågar mig också: hur länge kommer den tryckta boken att finnas kvar? När trängs den undan av ljudböcker och olika andra elektroniska format? Det enda som är säkert är att förändringar kommer att ske. Vi har haft tryckta böcker i femhundra år, kanske bara tvåhundra i mer spridd omfattning. Hur ser det ut om ytterligare tvåhundra eller femhundra år? Kommer den tysta läsningen av texter, som jag tror har varit och är av avgörande betydelse för.... allt, att försvinna? Och vad händer då?

Det får jag som väl är inte veta. Men jag vill gärna leva med mina böcker några år till.

Och därmed formulerade jag de sista frågorna för det här året. Gott nytt år!

Virginia Woolf: "överväldigande, speciellt och egendomligt"

"Det är inte givet att du alltid måste vara bekväm med Woolfs stil. Det är ett sätt att skriva som utmanar med sina anspråk, vilket inte enbart är en behaglig känsla; du måste vara beredd på att läsningen kräver uppoffringar, där du frivilligt låter din hjärna kidnappas av hennes ambitiöst skrivna prosa. Det är överväldigande, speciellt och egendomligt, med belöningar som inte är lättvindiga. Det djup hon pendlar inom sig själv måste också ställas i relation till dina egna djup, dina egna inre kvaliteter."

Dessa uppfordrande ord står att läsa i Björn Kohlströms "Virginia Woolf - en författarbiografi" (Bokförlaget h:ström, 2010).

Det finns ett personligt tilltal i boken. Kohlström riktar sig till ett "du", talar till läsaren:

"Det är i romanerna du kommer Virginia Woolf närmast: det är där du kan känna närheten till hennes säregna sätt att tänka och framföra sin konstnärliga vision."

Författaren vill oss något. Han skriver engagerat, vill att vi ska upptäcka detta fantastiska och väsentliga författarskap. Och jag lyssnar gärna till gymnasielärare Kohlström. (Liksom jag gärna läser hans blogg, bernur, en enmans-kulturbilaga, oftast intressantare är någon dagstidnings. Jag är ibland oense, ibland inte intresserad, men bernur har en utvecklad känsla för kvalitet).

Det är en mycket innehållsrik bok. När den kom med posten och jag packade upp den dan före julafton tänkte jag först, lite besviket, "vad den ser tunn ut...". Men skenet bedrog. På 135 sidor hinner författaren med att på ett, vad jag kan bedöma, fullödigt sätt introducera Virgina Woolf: biografi, liv och skrivande, romanerna, Bloomsburygruppen, i tematiska kapitel med rubriker som "Liv", "Romaner", "Arbete", "Experiment", "Kärlek", "Lek", "(Före)läsare" och "Mästerverk".

Det är en bok både för den som bara läst något av Woolf och vill veta mer om henne, för den som läst mer och är i läge för omläsning och säkerligen också för den mer avancerade. Själv tillhör jag mellangruppen. Och jag har plockat fram tre romaner för omläsning.

Virginia Woolf är en författare som kräver omläsning.

Kohlström skriver:

"Att läsa litteratur innebär alltid att du samtidigt läser två texter - minst. Dels läser du texten du har framför dig, den aktuella texten, och dels läser du den text eller de texter som den förhåller sig till, och är skriven i dialog med."

Jag skulle vilja lägga till ännu en text (om den nu inte finns i det där "minst"), och det är den text som växer fram i just min läsning av den aktuella texten (som i sin tur innehåller de texter den är skriven i dialog med). Och min läsning har sina rötter i de texter som jag tidigare läst, mina referensramar, mina fördomar, mina tolkningar och feltolkningar.

För varje läsare är det denna text, denna läsning, som utgör den faktiskt lästa texten, den som griper in i mitt liv (och förändrar mig) - eller inte.

Ljuset på vinterhimlen

Jag tänker inte på något sätt summera året som snart är till ända.

Bara zooma in ljusfenomenet på vinterhimlen och låta det symbolisera både årstidens och kanske mitt eget stämningsläge.

I dag inträffar vintersolståndet. Jag tar det som ett tecken på att det vänder. Vad "det" nu är.

Ledigheten kommer jag att ägna åt familj, god mat och dryck och läsning. Och viss motion. Som vanligt, alltså.

"Som vanligt" är för mig ett eftersträvansvärt tillstånd, numera.

Under året har det blivit lite fler som läser den här bloggen, vilket förvånar mig. Ni få som kommenterar "känner" jag ju lite vid det här laget. Och så finns ni som regelbundet läser vad jag skriver utan att jag har en aning om vilka ni är. Tekniken ger mig IP-adresser och ort och land. Länder som Nederländerna, Tyskland, Spanien. Indien.

Nå, till er alla: God jul och gott nytt år!

Jag återkommer.

Efter söndagspromenaden

Efter en söndagspromenad under vinterhimlen slår det mig att ett sätt att hålla liv i den här bloggen kan vara okommenterade citat. Alltså:

"Att se sig själv (annat än i en spegel) är historiskt sett en sen handling, eftersom porträttet i form av en målning, teckning eller miniatyr före Fotografiets utbredning var förbehållet ett fåtal och dessutom menat att kungöra en viss ekonomisk och social ställning - och hur som helst är ett målat porträtt, hur välliknande det än är, inte ett fotografi (det är det jag försöker bevisa). Det är märkligt att ingen har tänkt på vilken förvirring (vilken kulturchock) denna nya handling medför. Jag skulle vilja att det fanns en Blickens historia. Ty i och med fotografiet kan jag se mig själv som en annan, i en listig splittring av medvetandet om den egna identiteten. Ännu märkligare är att det var före Fotografiets tid som människorna som mest talade om att se dubbelgångare. Att se sig själv liknades vid ett hallucinatoriskt tillstånd och det var under århundraden ett viktigt mytiskt tema. Men idag är det som om vi förträngde Fotografiets djupgående vansinne: det enda som påminner om dess mytiska arv är det lätta obehag som griper mig när jag ser 'mig' på ett papper."

Roland Barthes: "Det ljusa rummet. Tankar om fotografiet". Alfabeta, 1986.

Vinter, Barthes: "Det ljusa rummet"

Mellersta Hallands kustslätt täcks av ett tunt lager snö. Åkrarnas stubb och fjolårets strån sticker upp. Träd och buskar och stenar är svarta. På eftermiddagarna skiftar himlen i olika nyanser av grått. Det är landskapets färger: vitt, svart, fjolårsbrunt. Kråkor rör sig håglöst i flockar ute på fälten. Vad gör man?

Man ser till att pannan hålls igång. Man ser över vedförrådet. Man konstaterar att julbäsken är mogen. En morgon är det fjorton minus och isvindar blåser, både bokstavligt och symboliskt. Våld föder våld. Och nu är det dags att enrollera sig till kriget mellan civilisationerna. Jag vägrar. Jag fyller på fågelfrö i automaten och hänger upp en ny talgboll.

Jag bläddrar, läser och läser om i Roland Barthes "Det ljusa rummet. Tankar om fotografiet".

Det är en märklig bok. Barthes börjar med ambitionen att analysera Fotografiet, att hitta dess essens: vad är ett fotografi? Vilket gör mig misstänksam. Sen släpper han begreppsapparaten och blir ohämmat subjektiv. Och därmed mer intressant.

Halvvägs i boken framkommer det att dess bakgrund är att han sitter och går igenom foton av sin avlidna mor, för att där återfinna henne, som hon var, som han minns henne.

Det handlar om ett sorgearbete.

"Ensam gick jag omkring i den våning där min mor nyss hade dött och tittade under lampan på det ena fotot av henne efter det andra, för att bit för bit gå tillbaka i tiden tillsammans med henne och söka sanningen om det ansikte som jag älskat."

Och han finner till slut ett foto. Modern, fem år gammal, står tillsammans med sin två år äldre bror vid änden av en liten träbro i en vinterträdgård med glastak.

"Jag studerade den lilla flickan, och till slut återfann jag min mor. Ljuset i hennes ansikte, det barnsliga sätt på vilket hon höll sina händer, den plats hon snällt intagit utan att vare sig framhäva eller gömma sig och till sist hennes ansiktsuttryck... "

"För en gångs skull gav fotografiet mig samma säkra känsla som minnet, en sådan känsla som den Proust upplevde när han en dag böjde sig ner för att ta av sig skorna och då plötsligt mindes sin mormors ansikte, 'min riktiga mormor, som jag i en ofrivillig och fullständig minnesbild återfann i hennes levande verklighet' ".

Detta foto var, skriver Barthes, "ett foto som för mig fulländade, om än utopiskt, den omöjliga vetenskapen om det unika varat."

* * *

"Det som Fotografiet reproducerar i det oändliga har inte ägt rum mer än en gång: fotot upprepar mekaniskt något som rent existentiellt aldrig kommer att inträffa igen."

Fotots frysande av ögonblicket innebär tidens upphävande, alltså är det en orimlighet. Fotot har ett djupt släktskap med döden. Inte underligt då, att vi ser foton av våra döda som så värdefulla.

* * *

Denna långsamma blogg har blivit mycket långsam på sistone. Jag tror att den kommer att bli än mer långsam. Kanske kommer den att stå still ett tag. Jag skyller på den kallaste inledningen på vintern på hundra år. Eller på läsningen av böcker som "Det ljusa rummet".

Ett barns humor

Häromdan pratade jag med en av mina bloggläsare. Han påstod att han läser bloggen varje dag. Det var vänligt sagt, om än inte helt sanningsenligt, tror jag.

Det är ytterst sällan vänner och bekanta talar med mig om bloggen. Än mer sällsynt att de kommenterar. Det kanske är för skämmigt att figurera här, vad vet jag.

Men eftersom bloggläsaren avslutade samtalet med: "Du är i alla fall en riktig dystergök!", så vill jag återge ett barndomsminne som visar att också jag har humor.

När jag var barn läste jag en tidningsartikel om ett flygplan som störtat i en otillgänglig trakt, kanske i Sydamerikas djungler. Några passagerare överlevde mirakulöst och kunde undsättas efter lång tid och svåra umbäranden.

Läsningen av artikeln flöt samman olika filmscener där människor på liknande sätt i sista stund räddas undan en säker död. Tänk er smutsiga, utmärglade ansikten, kläder i trasor och så plötsligt ljudet av en annalkande helikopter över bergen. Tomma ögon som fylls av hopp och riktas mot ljudet och dramatiskt stegrad filmmusik. Räddade!

Jag minns att jag började skratta. Jag fann det hela oemotståndligt komiskt.

De dumma jävlarna, de ska ju ändå dö! Det finns ingen slutlig räddning. Allt är temporärt. En tidsfråga.

Med barnets ibland obarmhärtiga klarsyn såg jag det komiska i denna räddning. Den djupa komiken, den verkliga komiken, tillvarons komik.

På väg hem i bilen lyssnade jag...

...till detta klassiska inlägg om konstens natur.

Jag läser Einar Askestad

Nej, jag har inte gått i ide.

Men grå, ruggiga dagar som denna, när snön slaskar bort och nya nordanvindar med frost är att vänta, då har jag starka funderingar på det.

Jag läser nu två novellsamlingar av Einar Askestad, "Kvinnohistorier" (2009) och "Frånfällen" (2010), båda på MBM förlag.

Författaren deltog, liksom jag, för ett tag sen i en diskussion på Karin Stensdotters blogg om kvalitetslitteraturens framtid. Vi hade ungefär samma dystra syn, tror jag.

Att Askestad har rätt att tala om kvalitet visar dessa novellsamlingar, som på ett alldeles eget sätt skildrar den fundamentala osäkerhet som lurar under ytan i vårt mest triviala och självklara vardagsliv. Vad gör vi med oss själva och tillsammans med andra, i det sociala livet och i kärleken? De här novellerna är speglar som visar hur allt plötsligt kan rämna, när tillvarons grundläggande absurditet grinar oss i ansiktet. Det är ibland mycket korta prosastycken, och man får intrycket av att de är utklippta ur längre texter, men de är så infernaliskt skickligt gjorda att ett helt liv kan få plats på några sidor.

En längre novell, som kanske är den starkaste, är "Uppvaknandet", i "Frånfällen", som handlar om en man som en dag vaknar upp i sin säng brevid sin hustru och långsamt inser att han är död. Vad som därpå följer ska jag inte avslöja, mer än att det handlar om just ett uppvaknande, när det redan är för sent, en insikt om att han först nu, när han är död, har vaknat till liv från ett liv som död, ett liv som han egentligen inte har levt.

Om ni ska läsa en novell innan året är slut så läs denna.

George Gissing: Vid Joniska havet

Hösten 1897, vid tiotiden på kvällen, kommer George Gissing på sin rundresa i Kalabrien med tåget till Cotrone. Det är mörkt, det regnar och stormar. Han tar in på det ytterst påvra Albergo Concordia.

För varenda nordbo, skriver han, skulle personalen "te sig som vildar, eller näst intill, smutsiga både till utseende och vanor, ytterst oartiga till sättet, ständigt grälande och raljerande och i avsaknad av varje förutsättning att utöva de plikter som de låtsades utföra."

Men när han fått tillfälle att iaktta dem kommer han över den första antipatin. Han ser människorna som präglade av naturen, fattigdomen och de sociala skrankorna. Han skriver om en tjänstekvinna:

"Föreställ er en medelåders kvinna, alltid inlindad i smutsiga trasor (inte att förväxlas med kläder), fet, smutsig, med okammat svart hår och med händer så fulla av ärr och deformerade av hårt arbete och vanvård att hon nästan inte såg mänsklig ut."

En kväll riktar sig kvinnan till Gissing med ett ursinnigt ordflöde. Gissing lyssnar och försöker förstå hennes dialekt. Han får klart för sig att hon inte attackerar honom, utan vädjar till hans medkänsla:

"När hon talade om att hon var helt ensam i världen, att hela hennes släkt var freddi morti, stendöda, blev jag starkt berörd av den lidelsefulla känslan i hennes ord och ansiktsuttryck. Det var som om ett tungt lastat dragdjur plötsligt fått förmågan att tala och med ännu oartikulerade ljud protesterade mot sitt hårda öde. Om det bara vore möjligt att in i minsta detalj förstå hur livet tedde sig för denna hushållsslav!"

Man kan stötas av ordval som "dragdjur", men genomgående i boken finns Gissings medkänsla och upprördhet över sociala missförhållanden. Blicken är demokratisk.

"Det är befogat att fördöma dem som styr Italien, dem som åtagit sig att forma det politiska livet och hänsynslöst tynger landet med outhärdliga bördor."

Gissing hör ilskna röster från gatan. Fattigfolk har samlats utanför Municipio för protestera mot fuocatico, att en skatt på varje eldstad där man lagar mat.

"Men den hungriga hopen i Cotrone saknade kraften att hävda sig på ett effektivt sätt, de tröttade bara ut sig med att skrika 'Abbas' 'o sindaco!', ner med borgmästaren! och skingrades sedan för att återvända till hus och härd och betala för en service som var nästan obefintlig. Jag undrade om il sindaco och hans välgödda vän satt i sitt bekväma rum medan oväsendet pågick, om de rökte sina cigarrer som vanligt och fortsatte att småprata. Mycket troligt."

Resan görs genom ett höstligt landskap och man anar, som Christina Sjöholm skriver i förordet, att det är höst också i författarens inre landskap. Där finns ett vemod, en insikt om att nu när han äntligen har kommit till sitt efterlängtade Magna Graecia, så är det också för sista gången som han ser allt han ser och att han aldrig kommer att återvända.

Han vill stanna, men vet att det är omöjligt. I bokens slutrader står han vid Messinasundet och ser skymningen falla över Etna och kastar en sista blick mot Joniska havet och önskar att "alltid kunna få vandra i den antika världens tystnad, glömsk av nuet och alla dess ljud."

Man kan hamna i funderingar över Gissings antika ideal. Jag gör det i alla fall.

Vilken roll spelade det? Var det antika idealet gott även för mänskliga dragdjur?

Är det bra att ha ideal som avlägsnar oss "från nuet och alla dess ljud"?

Kanske var det nödvändigt för George Gissing. Han skriver:

"Den sinnesstämning som så fullständigt svarar mot en andlig böjelse är svår att fånga och bibehålla - i alla händelser för den som inte kan forma sitt liv som han vill och vars omständigheter oupphörligen hotar att fördystra tillvaron."

George Gissing: Vid Joniska havet - anteckningar från en resa i Syditalien. Översättning och förord av Christina Sjöholm. Atlantis, 2004.