Från Halland till Joniska havet

Denna lördagkväll, med mörker och iskalla vindar runt huset, befinner jag mig på resa i ett fattigt, smutsigt och sjukdomsdrabbat Kalabrien. Året är 1897. Jag reser tillsammans med George Gissing, genom att läsa hans "Vid joniska havet", utgiven av Atlantis 2004, i översättning av Christina Sjöholm. Hunnen halvvägs genom boken kan jag bara säga att det är en fascinerande läsning.

Sjöholm skriver i förordet hur Gissing lämnar ett kaotiskt liv, för att finna tystnad och ro och för att återfinna den klassiska värld han älskat sedan barndomen. Det mesta är borta. Men han låter sig inte nedslås, trots att

"floden Galaesus, som Horatius besjungit, bara var ett obetydligt vattendrag, att Aesarus var en förgiftad rännil eller att bara namnet på en järnvägsstation nu återstod av de stolta städerna Metapontum och Sybaris. Det antika landskapet levde i hans fantasi som det gjort alltsedan barndomen."

Men det är framförallt skildringen av det närvarande, av det landskap han nu reser genom, miljöerna, möten med människor, naturen, hans blick för sociala förhållanden, som gör att man som läsare gärna följer med honom.

Tack, Bodil för att du skrev om boken. Annars kanske jag aldrig hittat fram till den.

Och här är lite kvällsmusik...