Yarden

Jag har läst Kristian Lundbergs "Yarden : en berättelse" (Symposion, 2009). Jag läste den under en dag, med bara korta pauser, från första till sista sidan. Det är en mycket bra bok och en ovanlig bok. När jag nu tänker på den frågar jag mig först: vad handlar den om?

Författaren Kristian Lundberg drar på sig en skatteskuld och jagas av kronofogden, gör bort sig som kulturskribent genom att recensera en bok som inte finns och fryses ut och förlorar sin försörjning och tvingas därför ta skitjobb för att betala av skulden.

Det är hans enda utväg. Han har ingen formell utbildning, inget att falla tillbaka på.

Han skriver om slitet på Yarden, en omlastningsplats för bilar i Malmö hamn, där han som timanställd under osäkra villkor är anställd av ett bemanningsföretag, och om andra lika osäkra jobb inom paketdistribution.

Under den period han arbetar under dessa villkor, lite mer än ett år, börjar han anteckna, skriva ner berättelsen om sin situation, om sig själv, om sin bakgrund. Han vill berätta och "Allt det jag berättar är sant."

Bakgrunden är en uppväxt i fattigdom, som ett av fyra syskon med en schizofren mor och en far som övergett familjen. Lundberg skolkar bort de sista åren i grundskolan, missbrukar, blir kriminell, vistas på mentalsjukhus. Ett tungt socialt arv som han mirakulöst bryter genom sin upptäckt av litteraturen och genom eget skapande:

"Jag slutade gå i skolan och satt hemma och läste Stagnelius. Jag skrev dikter och letade efter kläder i containrar."

Han blir författare. Han är etablerad. Och så - fallet, skatteskulden, den (relativa) fattigdomen. Han skyller inte ifrån sig. Konstaterar mer att så här jävligt blev det, och biter ihop och jobbar. Det är han själv som bär ansvaret för sitt liv. Ingen sentimentalitet. "Jag är här för att jag behöver pengarna."

Lundberg läser om en kultursidesstrid mellan anhängare av romantiska förbundet och en mer språkorienterad grupp - och ser sin egen situation: "Jag lever i en mörk brunn, i botten av denna brunn står jag och tittar upp: moln, stjärnor, avlägsna röster. Jag tänker att jag nu är mer människa än vad jag var tidigare - att den dikt som inte är ett trovärdigt vittnesbörd om våra förhållanden bara är ett meningslöst mummel."

Vad Lundberg ständigt burit med sig genom livet är en grundläggande osäkerhet, eller en insikt om en grundläggande osäkerhet.

"Jag har ändå alltid trott att det jag har, det skall snart tas ifrån mig, att det inte spelar någon roll - det kommer förloras ur mina händer. Jag har andra vänner som med självklar säkerhet pekar på det ena och det andra i världen och säger: det tillhör mig, det förtjänar jag. En sådan självklarhet har jag aldrig haft; en sådan tillförsikt till världen tillhör inte mig. De andra. Det är så jag ser det: vi, en grupp av osynliga som rör oss genom världen som vålnader - och så ni, ni de andra.

Varför denna skillnad mellan oss?

Också det är en av anledningarna till att jag denna morgon sätter mig och skriver."

Eller är det den djupaste anledningen? Är det detta denna bok handlar om - att författaren hela tiden levt med känslan att inte vara berättigad till det han vunnit, sin nya position i livet?

Han återkommer i olika formuleringar till att han inte bara är "en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler."

Han försöker förklara för en vän, men "tänker att han inte förstår - inte överhuvudtaget. Jag är hemma. Och hemma där jag kommer ifrån har han aldrig varit, kommer han förmodligen aldrig att komma."

Bokens baksidestext talar om en omvänd klassresa. Jag skulle ändå vilja kalla det ett besök.
Författaren har kvar sin lägenhet i medelklassområdet där han bor med sin son, han har bil, även om han väljer att gå till jobbet för att spara in busspengar.
Och nu är skulderna betalda och Lundberg tilldelas i dagarna Ivar Lo-priset på 310 000 kr.

Jag läser och uppskattar "Yarden" inte så mycket för arbetslivsskildringen som för de existentiella lärdomarna, de som kan följa på en klassresa. Jag stryker för:

"...för att kunna överleva på botten av mig själv var jag plötsligt tvungen att återskapa min historia."

"Hur mycket måste man förlora innan man blir mänsklig? Under nätterna när jag står och kastar paket på Godsföretaget kommer tankarna glidande, känslan av att vara fastlåst i ett öde som jag inte själv kan bemästra, kanske är det den egentliga definitionen på klass - känslan av frihet kontra känslan av ofrihet."

"Om man växer upp utan pengar lär man sig uppskatta friheten. Man lär sig också förstå värdet av pengar - att pengar, mynt och sedlar i själva verket är delar av friheten."

"Jag tänker på mina vänner, tänker på att allt står i rörelse, att det enda som är beständigt är att jag hela tiden måste söka mig mot min egen frihet."

I ide

På soffan eller i fåtöljen, lätt dimmig i skallen och omgiven av förkylningens alla paraphernalia, försöker jag genom läsning fylla tiden med luckor av väsentligt innehåll. Korta stycken, små portioner, avbrutna av sömn.

Utanför fönstret gjorde solen i morse ett försök att bryta fram.

Men sen började det snöa igen. Kanske lika gott att gå i ide på allvar?

Snö

Snö.

När jag skrivit ordet och stirrat på det och uttalat det upprepade gånger blir det snart bara meningslösa ljud, som det blir när man ser språket isolerat, utan dess sociala sammanhang.

Här utanför, i kvällsmörkret, är snön dock en påtaglig realitet.

Lätt dyster och rastlös bläddrar jag i böcker utan att kunna läsa koncentrerat.

Till slut hamnar jag i en antologi och får upp ögonen för Göran Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam från 1965, där den klassiska kopplingen mellan snö och död utförs på ett sakligt, återhållet men fruktansvärt effektivt sätt. Det är kanske den bästa politiska dikt som skrivits i Sverige.

“Bakom TV´n ändrades ljuset
utanför fönstren. Mörkret byttes
mot grått och träden framträdde
svarta i det klara grå ljuset
från nysnön. På morgonen
var allt igensnöat. Jag går nu
ut och ropar efter stormen.
Jag hör i radio att USA
gett ut en vitbok
om kriget i VIETNAM
i vilken Nordvietnam anklagas
för aggression. I går kväll
på TV
såg vi en filminspelning från
Viet Congs sida, fick höra
helikoptermaskinernas
dova fladdrande,
från marken, från de beskjutnas
sida. I en annan film
för ett par veckor sedan
intervjuades de amerikanska
helikopterförarna av CBS. En av dem
beskrev sin utlösning
när han äntligen fick skott på
en “VC”: han slungades
tre meter fram
av raketerna. Det blir
säkert mer snö idag
säger min granne, svartklädd
på väg mot sitt arbete. Han
balsamerar döda och är nattvårdare på
mentalsjukhus. Trakten jag bor i – Lund
med omnejd – blir en allt vitare
bok, solen kommer och lyser
brännande kall över de vidsträckta sidorna.
De döda är siffror, som vilar, virvlar
som kristaller, i vinden över fälten. Hittills
beräknas 2 millioner ha dött i VIETNAM.
Här dör knappast någon
av annat än personliga skäl. Den svenska
ekonomin dödar numera
inte många, i varje fall
inte i det här landet. Ingen för
krig i vårt land för att skydda
sina egna intressen. Ingen
bränner oss med napalm
för en feodal frihets skull.
På 14- och 1500-talen fanns ingen napalm.
Solen stiger här mot middag.
Det är snart mars 1965.
För var dag
dödas allt fler i USA´s vidriga krig.
Snöflingorna på fotot av
president Johnson
vid tiden för de sista bombningarna
i Nordvietnam – han steg
ut eller in i en bil – faller
allt tätare över de vita sidorna.
Fler döda, fler rättfärdiganden,
tills allt snöar igen
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren.”

Allvar

En fotnot hos Bauman fick mig att gå till hyllan, till Elias Canetti.

"När du skall göra upp ditt bokslut måste du också betänka följande:

Förändringen genom dödens närhet, till och med när den är en inbillad närhet, intensiteten, allvaret, känslan av att det bara kommer an på det viktigaste, det som man är, och att det måste stämma, att ingenting får sägas utöver detta, eftersom man inte längre har möjlighet att korrigera det.

Om man nu verkligen lyckades uppskjuta döden så mycket att man inte längre känner av dess närhet - vad skulle det då bli av detta allvar? Vad kunde väl vara viktigast, och funnes det någonting som når upp till detta det viktigaste, som kan jämföras med det?"

Elias Canetti: Urets hemliga hjärta - anteckningar 1973-1985. Forum 1996

Alla blir inte lyckliga av att läsa

Eftersom min läshastighet nu närmat sig absolut stillastående är det kanske dags att bryta dödläget här och skriva om något helt annat...

Efter ett inlägg om miserabel litteratur och kritikens misär på Blott Sverige... följde en, nu avklippt, lång kommentarstråd där jag var med på ett hörn. Och jag kunde stämma in i klagosången, det är inte det.

"Varför ska folk av kritiken uppmanas att läsa illa skrivna böcker?", skrev Karin. "...masskulturen, text utan personlighet, utan eget språk."

Jag slog in en öppen dörr, jag är medveten om det, när jag menade att man som läsare kan avstå från att läsa det som inte uppfyller kvalitetskraven eller helt enkelt är ointressant.

Sen förstår jag att man som författare blir frustrerad av hur litteraturkritiken fungerar. I kommentarerna gavs exempel.

Jag tror att de flesta som kommenterade är anhängare av någon form av marknadsekonomi. Även litteraturen förvandlas här till varor. Allt är inte lättsålt. Något kommer aldrig att vara lättsålt.

Man kan naturligtvis önska att det vore annorlunda, att kvalitetslitteratur efterfrågades mer och sålde bättre, att det inte gavs ut så mycket mediokert, halvdåligt, utspekulerat marknadsanpassat.

Men jag tror att det bästa för kvalitetslitteraturen och dess läsare är att inse att man utgör en liten minoritet, att framhärda och att bortse från, inte läsa, det dåliga, inte hänga upp sig på att den kommersiella litteraturmarknaden ser ut som den gör, att skita i marknadsanpassade kritiker.

Vilken annan väg finns att gå? Mer av statssubventionerad kvalitetslitteratur till papperskvarnarna?

Och: alla blir inte lyckliga av att läsa. Man kan syssla med annat.

Februari

Väderleksutsikter: halvklart till mulet. Även en god karakteristik av livskänslan denna februarimånad.

Kanske inte den bästa månaden att fundera på livets mening.

Zygmunt Bauman menar att frågan om meningen med livet blev en fråga först med moderniteten, i ett samhälle där livet blev en individuell uppgift att lösa. När livet privatiserats.

Men var livet i ett förmodernt samhälle styrt av religiösa föreställningar, där identiteterna var givna och allting intog sin plats i varats stora kedja, fyllt av mening?

"Föreställningen om livets mening (att livet har en mening och redan från början kräver en mening) kan uppstå först sedan denna mening (på senare tid diskuterad under rubriken 'självidentitet') redan har konstruerats som en uppgift."

Det finns ingen mening om det inte finns "en frihet att välja mellan olika motiv eller syften och därmed ett ansvar för det val som till slut görs. Efter att ha tagit livet ur de levandes händer bekräftade religionerna den värld som inte hade plats för de besvärande frågorna om meningen."

Och "ett plågsamt pris som mänskligheten fick betala för modernitetens komfort var upptäckten av varats absurditet."

Det är där vi står, var och en med uppgiften att skapa mening.

(Zygmunt Bauman: Döden och odödligheten i det moderna samhället)

Odödlig konst

Jag fortsätter min läsning av "Döden och odödligheten i det moderna samhället".

Zygmunt Bauman skriver om strävan efter odödlighet.

En kategori som eftersträvar ett slags odödlighet är det konstnärliga avantgardet. Baumans analys säger kanske inte något nytt, men den gör det på ett roligt sätt.

Jag kanske ska lägga till att detta inlägg inte är ett inlägg i någon aktuell konstdebatt...

Med utgångspunkt hos Adorno skriver Bauman om att de eviga, transcendenta, odödliga konstnärliga värdena måste få sin "utvaldhet" prövad genom världslig framgång (uppmärksamhet är ett dyrbart ting i vår moderna värld). Det konstnärliga avantgardet vill utgöra en "evighetens tribunal", som fastställer vad som ska anses äkta konst.

Här finns ett dilemma.

Å ena sidan vill det konstnärliga avantgardet ha offentlig uppmärksamhet, kulturskaparens närvaro ska göras påtaglig, hörbar och kraftfull.

Å andra sidan vill det inte erkännas av borgarna, av kreti och pleti, då är det ju inget avantgarde.

"Avantgardestrategin behövde världen, behövde den i allra högsta grad - [...] Man behövde borgaren för att ha någon att chockera."

Det som avantgardet fruktade mest var att inte längre kunna chockera och förfära, att borgarna skulle vara ense med konstnären om värdet av hans skapande.

Och vad sker under 1900-talet? Ja, är inte följande rader en konsthistoria så god som någon?

"Borgerlighetens yttersta mirakelvapen - marknaden med sin otroliga förmåga att sluka, införliva och smälta vilket oätligt och oaptitligt stoff som helst [...] visade sig mycket starkare än de avantgardistiska provokatörernas förmåga att ställa till obehag. Man måste i accelererande takt hitta på nya och mer raffinerade angrepp. Erbjudandena måste vara ännu mer funktionslösa, ändamålslösa, värdelösa (eftersom funktionen, ändamålet och meningen obestridligen stod i centrum för vanliga dödligas intresse). Marknaden måste förmås att som tidlösa, med konstverk förknippade värden acceptera föremål och handlingar som aldrig förr ansetts ha något gemensamt med konstnärligt skapande; men marknaden accepterade dem faktiskt efter förvånansvärt begränsad eggelse så att nya handlingar måste vara ännu mer besynnerliga och nya föremål ännu mer sällsamma och absurda. Hur fort avantgardet än sprang, så sprang marknadens spejare ännu snabbare."

Döden igen

Jag fortsätter på temat döden.

Är det, märkligt nog, döden och vårt förhållande till den som gör oss till människor? Som skiljer oss från djuren?

Hegel kunde, skriver Bauman i "Döden och odödligheten i det moderna samhället", "med gott samvete [...] sammanfatta historien som en registrering av 'vad människan gör med döden' ".

"Den allmänna överhistoriska och överkulturella förekomsten av begravningsriter och ritualiserad åminnelse av de döda var en av den komparativa etnografins tidigaste och mest slående upptäckter. Varje form av mänskligt liv som påträffats har, hur enkelt beskaffad den än varit, strukturerat behandlingen av de avlidnas kroppar och deras postuma närvaro i de efterlevandes minne. Denna strukturering har i själva verket befunnits vara så universell att upptäckten av gravar och kyrkogårdar allmänt accepteras av förhistoriens utforskare som bevis på att en humanoid stam, vars liv varit omöjligt att iaktta direkt, har passerat tröskeln till mänsklighet."

Kanske kan man parafrasera Friedrich Engels: dödens andel i apans förvandling till människa?

Bilden: Zygmunt Bauman

Vinter

Dagsmeja, detta underbara ord. Solen skiner och det droppar lite ur stuprören. Jag blir svettig av att köra in ved.

Snötäcke är ett annat vackert ord. Solstolen står kvar nere i trädgården. Vi var dåliga med våra förberedelser för vintersäsongen.

Jag pulsar (ännu ett vinterord) ner till Gamla bron. Man kan se var harar och rådjur haft sin gång.

Det är fortfarande öppet vatten i strömmen under bron.

I detta inlägg döljer sig en boktitel. Vilken? Först att ge rätt svar vinner den ovanskliga äran att framstå som bildad och kvicktänkt...

Tillägnas Zygmunt Bauman...

Jag fortsätter läsa Bauman

Av en slump började jag läsa Zygmunt Bauman i söndags och nu är jag fast och måste bara läsa vidare. "Döden och odödligheten i det moderna samhället" är den enda av Baumans böcker i hyllan som jag inte läst. Har jag undvikit den?

Och är det verkligen lämpligt att läsa den, så här års, i vintermörkret, innan vårsolen börjat skina?

Varför läser jag inte något roligare, säg, P. G. Wodehouse istället?

Men det gör jag, parallellt: "Stiff upper lip, Jeeves". För att uppnå en viss balans i sinnet.

Första kapitlet hos Bauman heter "Att leva med döden". Det är ju det vi gör, ständigt. Och det skapar en fundamental "varats existentiella ambivalens": vetskapen om kroppens korta liv och tankens förunderliga 'extemporalitet', förmåga att röra sig i tiden bortom, före och efter, den egna utmätta existensen.

Bauman citerar Pascal (Tankar, 116):

"När jag ser hur kort mitt liv är, uppslukat liksom mellan den föregående och den kommande evigheten, när jag observerar hur litet rum jag uppfyller och hur denna del är liksom nedsänkt i en oerhörd oändlighet av rymder som jag inte känner och som inte känner mig, när jag betänker detta förfäras jag och förvånar mig över att jag befinner mig just här och inte annorstädes, ty det finns inget skäl till att jag är här och inte där, till att jag lever nu och inte då."

Så ser den mänskliga kontingensen ut.

Hur hanterar vi denna ambivalens? Bauman skriver att det vanligaste sättet har varit

"att rumsligt skilja mellan liv och död genom uteslutning av de döda - att göra så att de döda 'upphör att existera'." Vi förvisar de döda till kyrkogården, genom begravningarnas "uteslutningsakter". "Genom att tillämpa samma avskiljningsteknik på de döda som på bärare av smittsamma sjukdomar placerar begravningarna de döda bland de hanterbara hot som förlorar sin kraft om de hålls på avstånd."

"Självbedrägeriet är dock alltför uppenbart; de döda kan inte begravas i det förflutna, eftersom deras lott ska delas av alla dem som lever i nuet."

Ett annat sätt är att förneka dödens verklighet, skriver Bauman, och urskiljer två väsentliga mönster.

Ett där den individuella döden inget betyder, därför att släktet fortlever. Ett där individen lever vidare bortom den biologiska döden genom själens odödlighet.

Han skriver också, med relevans både för 1900- och 2000-talet:

"Den moderna totalitarismen kan, antingen den vilar på nationalistisk, klassmässig eller rasmässig grund, uppfattas som ett försök att förena de mest löftesrika aspekterna av de båda strategierna: att kombinera antagandet om folkets kollektiviserade odödlighet med löftet om de individuella hjältarnas eviga närvaro i folkets minne. Den moderna tribalismens paroller - "För fosterlandet", "För vår nations ära", "För vår älskade ledare" - är bara lätt maskerade metaforer för släktets sätt att säkra överlevnad genom utplåning av sina medlemmar [ ... ]

Dessa paroller kräver att individen ger upp sitt liv; det antyds att den personliga döden på något sätt skulle stärka och vitalisera livet kollektivt och därmed indirekt trygga de dödas eviga existens via nationen, rasen eller eller ett parti [ ... ]

De tribala/totalitära ideologierna skiljer sig från andra former av 'kollektiviserad odödlighet' i ett viktigt avseende: de kräver aktivt offrande av liv och förhärligar döden 'för sakens skull'."