Zygmunt Bauman skriver om strävan efter odödlighet.
En kategori som eftersträvar ett slags odödlighet är det konstnärliga avantgardet. Baumans analys säger kanske inte något nytt, men den gör det på ett roligt sätt.
Jag kanske ska lägga till att detta inlägg inte är ett inlägg i någon aktuell konstdebatt...
Med utgångspunkt hos Adorno skriver Bauman om att de eviga, transcendenta, odödliga konstnärliga värdena måste få sin "utvaldhet" prövad genom världslig framgång (uppmärksamhet är ett dyrbart ting i vår moderna värld). Det konstnärliga avantgardet vill utgöra en "evighetens tribunal", som fastställer vad som ska anses äkta konst.
Här finns ett dilemma.
Å ena sidan vill det konstnärliga avantgardet ha offentlig uppmärksamhet, kulturskaparens närvaro ska göras påtaglig, hörbar och kraftfull.
Å andra sidan vill det inte erkännas av borgarna, av kreti och pleti, då är det ju inget avantgarde.
"Avantgardestrategin behövde världen, behövde den i allra högsta grad - [...] Man behövde borgaren för att ha någon att chockera."
Det som avantgardet fruktade mest var att inte längre kunna chockera och förfära, att borgarna skulle vara ense med konstnären om värdet av hans skapande.
Och vad sker under 1900-talet? Ja, är inte följande rader en konsthistoria så god som någon?
"Borgerlighetens yttersta mirakelvapen - marknaden med sin otroliga förmåga att sluka, införliva och smälta vilket oätligt och oaptitligt stoff som helst [...] visade sig mycket starkare än de avantgardistiska provokatörernas förmåga att ställa till obehag. Man måste i accelererande takt hitta på nya och mer raffinerade angrepp. Erbjudandena måste vara ännu mer funktionslösa, ändamålslösa, värdelösa (eftersom funktionen, ändamålet och meningen obestridligen stod i centrum för vanliga dödligas intresse). Marknaden måste förmås att som tidlösa, med konstverk förknippade värden acceptera föremål och handlingar som aldrig förr ansetts ha något gemensamt med konstnärligt skapande; men marknaden accepterade dem faktiskt efter förvånansvärt begränsad eggelse så att nya handlingar måste vara ännu mer besynnerliga och nya föremål ännu mer sällsamma och absurda. Hur fort avantgardet än sprang, så sprang marknadens spejare ännu snabbare."
2 kommentarer:
Jag tycker mig se paralleller till en intressant bok som heter "Kritik av den negativa uppbyggligheten" av de danska herrarna Stjernfelt och Thomsen. Den är intressant med en del utgångspunkter som ligger långt från mig. Bland annat tas det där med "avant-gardet" och det ständiga brytandet av borgarnas normer upp. Att "bryta normer" blir viktigare än att prestera något konstnärligt vettigt, verkar det.
"Kritik av den negativa uppbyggligheten" har jag läst om och länge tänkt läsa, men den har bara placerats i ännu-ej-lästa-kön, denna alltför långa kö, som -antar jag - bara kommer att uppgivet skingras någon gång i framtiden...
Skicka en kommentar