tisdag 24 november 2009

Läsandets ögonblick

Olof Lagercrantz skriver i förordet till sin bok "Att läsa Proust" (1992):
"Jag har under flera år läst Marcel Prousts roman På spaning efter den tid som flytt och nästan ingenting annat. Jag har stirrat ner i dess väldiga väv och sökt följa några trådar. Boken har blivit mig ett hem och skänkt mig trygghet. De människor jag mött har jag sett i relation till romanens gestalter. Den omvälvande samtiden har, så har det tyckts mig, framstått klarare för mig då jag haft Proust vid min sida. Nu när jag lämnar honom känner jag mig som ett vilsekommet barn."
Kanske är det så man ska läsa? Inte se läsandet av en bok som en process där man läser från första till sista sidan och på så sätt konsumerar den (och ibland ganska hastigt, för att hinna med många böcker...), ägnar den några tankar - och sen hastar vidare till nästa bok.

Är det själva läsandets natur, att det tar tid i anspråk, som är stötestenen?
En bra låt, ett fantastisk stycke musik, lyssnar man till gång på gång. Det tar inte så mycket tid, några minuter, en timme. Alltså kan man lyssna upprepade gånger.

Men ett kvalificerat litterärt verk (Proust, Montaigne, Musil...) tar många timmar att läsa. För en långsam läsare tar det väldigt många timmar. Informationstätheten kan vara enorm. Texten kan ställa stora krav på sin läsare. Att läsa kan vara liktydigt med att byta ut sin vanliga värld mot en helt annan. Det tar tid och kraft. Alltså kan man under en livstid inte läsa samma kvalificerade litterära verk upprepade gånger.

Men man kan välja att stanna kvar i den där andra världen under lång tid. Och naturligtvis kan man återvända vid en senare tidpunkt. Och då kanske finna att den andra världen ser annorlunda ut denna gång...

Det är naturligtvis så man ska läsa. Om man inte är närvarande i läsandets ögonblick - varför är man då där? Det gäller att inte ha bråttom.

Sen en vecka läser jag Italo Svevos "Zenos bekännelser" (Atlantis 1994, översättning Åsa Styrman), och det går mycket långsamt, inte bara för att jag bara hinner läsa någon eller några kvällstimmar, utan också för att jag läser med bromsen på. Jag vill inte skynda. Jag går tillbaka, jag läser om, jag stannar upp och tänker efter. Jag vill ge detta verk den tid det förtjänar. Det är en mycket rolig bok.


6 kommentarer:

Karin S sa...

Det sätt att läsa du beskriver (via Lagercantz) liknar mest ett sätt att skriva, tycker jag.
Sådär är det att skriva. Man hittar på en värld som man befolkar och som i någon mån befolkar sig själv. Man har ett material som växer men tråkigt nog inte kronologiskt utan åt olika håll.
I slutet har man liksom en MASSA som man måste få form på. Ta bort, skriva till, röra sig igenom i olika riktningar.

Några böcker läser jag nog faktiskt så. Jag har dem inom mig och återvänder då och då till dem, de finns där som rum och minnen. Säkert kan jag blanda ihop dem med egna minnen.

Lennart Erling sa...

Läsa och skriva är nog närbesläktade sysselsättningar. Läsaren är kanske en skrivare egentligen, men för lat för att skriva själv, eller menar sig skulle kunna skriva om bara inte..., eller vill men inte kan - eller?

Lena/northofsweden sa...

Boken blir till först när den läses, var det nån som sa.

Lennart Erling sa...

Lena:
kan man se boken text och läsaren som två kemiska ämnen som blandas och att resultatet blir inte identiskt med författarens avsikt och inte heller med läsarens utgångspunkt, utan något tredje, ganska oförutsägbart?

Lena/northofsweden sa...

Jag är helt övertygad om att det är så det ligger till. I en översatt bok tillkommer översättaren i brygden!

Lennart Erling sa...

Oj, jag glömde den ingrediensen!