Palomar om tanken på en tid utanför vår erfarenhet

Herr Palomar vill komma underfund med varför han fascineras av leguaner. Därför besöker han då och då terrariet i Jardin des Plantes i Paris. Han iakttar Iguana iguana, vars gröna skinn är hopfogat av prickiga fjäll, dess tandade kam längs ryggraden, det grönfjälliga huvudet, halsen med två runda skivor som från en hörapparat, och

”en mängd tillbehör och småsaker, finesser och utstyrsel till dess försvar, en provkarta över de former som finns tillgängliga i djurriket och kanske också i de andra rikena, alltför många saker för att befinna sig på ett enda djur, vad har de där att göra? Är de till för att maskera någon som håller på och tittar på oss där inifrån?”

Är det de konstjorda miljöerna i burarna och montrarna, där reptilerna lever bland grenar och stenar hämtade från urskogar eller öknar, snarare än reptilerna i sig, som lockar Palomar?

”På andra sidan glaset i varje bur finns världen före människan eller efter, som bevis på att människans värld inte är evig och inte är den enda. […] …varje monter är en ytterst liten provkarta på de världar människan är utesluten från…”

”Varje exemplar ur denna antediluvianska djurfabel hålls således vid liv på konstlad väg, nästan som en tankehypotes, en fantasiprodukt, en språkkonstruktion, en paradoxal argumentering avsedd att visa att den enda sanna världen är vår…”

Betraktandet blir till sist outhärdligt för Palomar. Han måste ut i det fria, till den verkliga världen, människans värld. Han går genom krokodilernas stora sal:

”Vad väntar de på, eller vad har de slutat att vänta på? I vilken tid är de nedsjunkna? I arternas tid, undandragna tiden som rusar iväg i ilfart från individens födelse till hans död? Eller i de geologiska erornas tid som flyttar på kontinenterna och gör jordskorpan hårdare på de uppstigande landområdena? Eller i solstrålarnas långsamma avsvalnande? Tanken på en tid utanför vår erfarenhet är outhärdlig. Palomar skyndar sig att gå ut ur reptilernas paviljong, som man endast kan besöka någon gång då och då och i förbigående.”

Är verkligen tanken på en tid utanför vår erfarenhet outhärdlig? På ett sätt: ja. Vem tilltalas av tanken på den egna existensens upphörande? Å andra sidan är vår icke-existens före vår födelse och vår icke-existens efter vår död världens normaltillstånd och vi borde vänja oss vid det.

Jag kan ibland uppleva ett slags fascination, till exempel under en stark naturupplevelse, eller om jag efter en längre tids bortovaro återvänder till en plats eller ett socialt sammanhang, inför detta att min existens lämnar världen tämligen oberörd. Att universum skiter i oss. Detta faktum kan i samma ögonblick fylla mig med både fasa - och ett paradoxalt lugn.

Italo Calvino: ”Palomar”. (Kursiveringarna i citaten är mina)

Palomar om liv och läsning

Det sista av styckena i Italo Calvinos "Palomar" heter "Hur man lär sig vara död"

"Herr Palomar beslutar att hädanefter uppträda som om han vore död, för att se hur världen klarar sig utan honom. Sedan en liten tid tillbaka har han märkt att saker och ting inte längre förhåller sig som förut mellan honom och världen; om det förut tycktes honom som om de väntade sig något av varandra, han och världen, kommer han nu inte längre ihåg vad det var de väntade sig, om det var av ondo eller av godo och inte heller varför denna väntan höll honom i en ständigt ångerfull oro."

I denna fullkomligt lysande text analyserar Palomar sedan hur det är att vara död. Det visar sig inte vara utan problem. Där finns stora lärdomar att hämta.

Och inte bara om detta att vara död.

För den levande, som plågas av att ännu inte ha hunnit läsa allt det han vill läsa finns även livsvisdom:

"Palomar underskattar inte de fördelar som den levandes belägenhet kan ha gentemot den dödes, inte vad beträffar framtiden, där riskerna alltid är mycket stora och förmånerna kan vara kortlivade, utan vad beträffar möjligheten att förbättra formen på sitt eget förflutna. […] En människas liv består av en summa av händelser där den sista rent av skulle kunna förändra innebörden av hela summan, inte för att den räknas mer än den föregående utan för att händelserna när de en gång innefattas i ett liv, infogar sig i en ordning som inte är kronologisk utan svarar mot en inre arkitektur. En person läser till exempel vid mogen ålder en bok som är viktig för honom, som får honom att säga: "Hur kunde jag leva utan att ha läst den!" och även: "Så synd att jag inte läste den när jag var ung!" Nåväl, dessa påståenden är inte av någon större betydelse, i synnerhet inte det sistnämnda, ty från det ögonblick då han läst den där boken, blir hans liv livet hos någon som läst den boken och det har föga betydelse att han läst den tidigt eller sent, för även livet som föregick läsningen antar nu en form som är märkt av den där läsningen.

Detta är den svåraste delen för den som vill lära sig att vara död: att övertyga sig om att ens eget liv är en redan avrundad summa, helt och hållet i det förflutna, en summa som man inte längre kan addera något till…"

(Italo Calvino: Palomar. Översättning Viveca Melander. Bonniers 1985)

Ioan Es. Pop

Nyss skrev jag i en uppmuntrande kommentar hos bernur att hösten är den tid då allting klarnar, då de verkliga villkoren träder fram, bortom sommarens illusioner om ett evigt paradis, att hösten är en tid då också tanken klarnar...

Och så sitter jag nu här, trött och splittrad efter jobbet, totalt oförmögen att koncentrera mig, kanske med en begynnande förkylning molande i kroppen, och låter en så intressant bok som Italo Calvinos "Palomar" bara sjunka ner i knät...

Vad är då mer passande än svärtan och klaustrofobin hos dikterna i Ioan Es. Pops "ieud utan utgång"? (urval, tolkning och efterord av David Shafran, Bokförlaget Tranan, 2009).

Där paras en den mest tröstlöst dystra syn på våra existentiella villkor med en paradoxal humor. Ieud är utan utgång, liksom livet som vi fötts in i.

Vi bultar på dörrarna för att de ska öppna och

släppa ut oss, men de på andra sidan hör oss inte utan

också de bultar på dörrarna för att vi ska öppna och släppa ut dem

och när de öppnar är det oss själva vi törnar emot

Bodil Under pausträdet presenterade Pop för ett tag sen (här och här) och jag blev mycket fascinerad, beställde boken och läser nu något varje dag, läser om och om igen, men bara i små portioner (det är enda sättet).

Pop föddes 1958 i en by på den rumänska landsbygden, blev lärare i byn Ieud på samma landsbygd, fick flytta till Bukarest mot att han deltog i bygget av Ceausescus "Folkets hus".

Det sociala, det inskränkta landsbygdslivet, familjehemligheterna och släktförbannelserna, livet i den rumänska diktaturen, bildar bakgrund i dessa dikter, men det är de eviga existentiella frågorna som gestaltas i ett egensinnigt språk och mycket speciella bilder.

12 oktober, en annan gång

när jag fyllde tio köpte man mig mina första skor.

de var långa och gula som likkistor.

jag hade dem aldrig på mig. man straffade mig

för det i många år. jag slutade skratta då.

min hand började skriva.

Jag förstår inte ett ord av vad Pop läser på det här Youtubeklippet. Men jag uppfattar tonen som vardaglig och enkel, som språket i dikterna - och kanske också något av det magiska hos dem.

Kebnekajse

Det blev lite sent igår. Ett gäng äldre herrar hade en spelning i Falkenberg. Kenny Håkansson, Göran Lagerberg och de andra var bättre än någonsin. Och någonsin för mig var Sprängkullen i Göteborg, midsommaren 1974...

Jag kom till ett rum med många dörrar

Jag kom till ett rum med många dörrar. Det var för länge sedan. Man måste välja en av dörrarna. Jag valde och kom till ett rum med många dörrar. Dörren jag kommit in genom slogs i lås. Man måste välja en av de många dörrarna. Jag valde och kom till ett rum med många dörrar. Dörren jag kommit in genom slogs i lås. Man måste välja en av de många dörrarna. Jag valde och kom till ett rum med många dörrar. Dörren jag kommit in genom slogs i lås. Man måste välja en av de många dörrarna. Jag valde och kom till ett rum med många dörrar. Dörren jag kommit in genom slogs i lås. Man måste välja en av de många dörrarna. Jag valde och kom till ett rum med många dörrar. Dörren jag kommit in genom slogs i lås. Man måste välja en av de många dörrarna. Jag valde och kom till ett rum med många dörrar. Dörren jag kommit in genom slogs i lås. Man måste välja en av de många dörrarna. Jag valde och kom till ett rum med många dörrar. Dörren jag kommit in genom slogs i lås. Man måste välja en av de många dörrarna. Jag kom till ett rum utan dörrar ut. Dörren jag kommit in genom slogs i lås.

Vågorna

Jag avslutar läsningen av Virginia Woolfs "Vågorna", lägger ifrån mig boken och sitter en stund och tänker på vad jag läst.

Några rader här, bara. (Vad annars brukar jag skriva?)

Det är en formidabel bok. Det är ingen lättläst bok. Det är ett konstverk som kräver en del ansträngning, men som i gengäld öppnar en rik erfarenhetsrymd. Om vad det är att vara människa, om tidens gång, om döden.

Språket är poetiskt och mjukt böljande och så rikt på iakttagelser av natur och färger och former och miljöer att det till en början fanns, i alla fall för mig, ett motstånd (men så här kan man inte skriva!) som bara långsamt övervanns. När motståndet övervunnits trollbands jag.

Vi följer sex människor, män och kvinnor, Louis, Rhoda, Susan, Jinny, Neville och Bernhard, från en gemensam ungdomstid till mogen ålder. Det sker genom återgivandet av inre monologer, medvetandeströmmar; tankar, intryck, meningar; en växelsång, i början i mycket korta, senare i längre textstycken.

Personernas upplevelsevärldar tangerar varandra och samma situationer speglas i olika medvetanden.

Detta att världen ses som i ett prisma visar också på människans kameleontiska natur, att vi är olika människor i olika situationer, olika människor för oss själva och för och med varandra.

Ett tema som jag tycker mig uppfatta är ett melankoliskt och sorgset "vad blev det av mitt liv?".

Personerna utvecklas åt olika håll, skingras och möts igen, dras till varandra och stöts bort.

En sjunde person, Percival, dör ung i det koloniala Indien och hans frånvaro och saknaden efter honom, tomrummet, blir en yta där det storslagna som skulle bli, men inte blev, projiceras.

Bernard blir den som efter hand dominerar. Bernard som ständigt antecknar och vill fånga allt som sker i ord, i berättelser. Men som också till slut finner en befrielse i att ge upp orden för den omedelbara upplevelsen, för livet.

Jag sitter kvar med den igenslagna boken och jag tänker: hur ska jag kunna hålla kvar i minnet den värld som ryms innanför bokens pärmar? Hur ska jag kunna samla, ordna och minnas den erfarenhet den gav mig. Omläsning, ja - men redan sneglar jag på raden av olästa böcker i hyllan här intill.

Varför detta maniska läsande, denna rastlösa konsumtion av böcker?

Jag borde stanna upp, läsa ännu långsammare, låta orden och textens innebörder klinga ut, länge.

(Virginia Woolf: Vågorna. Översättning: Jane Lundblad. Bonniers 2009)

Äntligen höst.

Åtminstone dagar som dessa, med sol och mestadels blå, hög himmel, intensiva färger och kyligt klar luft. Jag stod länge och bara såg på dessa unga aspar, vars lysande löv darrade i den svaga vinden och på stenarna som utan all brådska låg kvar i kontemplativ stillhet.

Jag såg det som ett tecken.

(Som vanligt: klicka för större bild)

De sammanflätades ödenas slott

Under min datorfria tid har jag inte alls ägnat den fria tiden åt mer läsning än vanligt. Men något har jag läst.

En bok som jag med spänning såg fram emot att läsa var Italo Calvinos "De sammanflätade ödenas slott" (Modernista 2006) i Ervin Rosenbergs översättning.

På ett slott respektive ett värdshus sammanstrålar ett antal resenärer, "riddare och damer, kungliga följen och enkla vägfarande." Tiden är inte definierad. Det lutar åt medeltid och renässans, många referenser till europeiska klassiker finns, men även några moderna.

De berättar sina ödens historia för varandra: "Historien om Roland som hade blivit galen av kärlek", "Historien om alkemisten som sålde sin själ". Problemet är bara att de alla är stumma.

De tar hjälp av en Tarotkortlek, varje berättare lägger ut korten i en viss ordning och kortens bilder och symboler tolkas av bokens berättare, görs till en sammanhållen berättelse.

Men det råder stor osäkerhet och tolkningen är bara en av många möjliga tolkningar. Samma kort kan betyda en mängd olika saker i olika sammanhang, för olika människor.

Naturligtvis är detta en allegori över litteraturen och de tolkningar av verkligheten den utgör.

De utlagda tarotkorten genererar berättelser. Varje utlagd rad av kort kan korsas av andra rader och varje berättelse korsar andra, möjliga berättelser och de tar aldrig slut.

Calvino skriver i ett efterord:

"Jag publicerar den här boken för att frigöra mig från den: den har upptagit mig i åratal. Jag började genom att försöka lägga ut tarotkort slumpmässigt, för att se ifall jag kunde läsa in en berättelse i dem. "Den vankelmodiges berättelse" dök upp; jag började skriva ner den; jag letade efter andra kombinationer av samma kort; jag insåg att tarotkorten var en maskin för att konstruera berättelser..."

Är det en bra bok? Ja. Men den måste läsas långsamt, kanske en berättelse om dagen, annars kan konstruktionsprincipen bli för framträdande.

Kort notis

Nu har jag en ny dator, en vassare än den förra. Ingen reklam här, men det är en Mac. Den lätta panik som drabbade mig när hårddisken kraschade försvann snart. Jag hade säkerhetskopierat. Något som också försvann ganska snart sedan jag fått den nya datorn var dess aura, den där utstrålningen som en nyinköpt vara har, som skapar en känsla av tillfredsställt behov. Jag behövde en dator, jag köpte den jag ville ha, den som uppfyllde mina krav. Det är en fin maskin, visst. Jag hoppas den håller länge.

Sorge-suck över min iBook G4

Sorge-suck
med anledning av en trotjänares bortgång
(tack till Lars Johansson, Lucidor)

Ach huad Hiertans Sorg ok Jemmer!

Ach huad Siäle Kwaal som klemmer

Oss uti wår Ålders wåhr!

Tröst begynner här at brista

Förn wij rett weet huad wij mista

I then som på Båren ståår.

Alt för brått få wij Bekymmer

Som wår glädies Sohl bortskymmer

Ok i Sorgemörkre för

Nu hele wåår Håårddisk bortröfwat

Huem ska ike blij bedröfwat?

At wår iBook G4 (O Jemmer) döör.

PS: ett tack även till Lars Huldén, ur vars "Långa Vimplar, Stinna Segel : dikter från Sveriges stormaktstid. Till poesiläsarens tjänst utvalda av Lars Huldén. Utgiven av FIB:s Lyrikklubb i Stockholm såsom dess Årsbok ANNO 1992" jag knyckt dessa rader.

" nostalgin är lyckans skugga "

Om man som jag läser en del och dessutom ibland försöker uttrycka sig i skrift, då stöter man ibland på formuleringar som man önskar att man själv hade kommit på.

Den alltid läsvärde kulturjournalisten Carl Erland Andersson skrev nyligen i en krönika att vi sällan tänker på att vi har roligt och är lyckliga i livet just när vi är det. Vi är upptagna med att ha roligt och vara lyckliga och tiden går fort.

Utifrån egna erfarenheter och med referenser till Lars Gustafsson och Joseph Heller skriver han:

"Just när man har roligt är man så upptagen av det att man inte förstår att man har roligt. Hur har jag det nu? Fråga mig om fem år. [ ... ] Det är aldrig bra; det var bra. Eller dåligt. Bedömningarna, insikterna och sanningarna kommer efteråt. Ibland försent."

Och:

"Vilket naturligtvis är det sorgsna i allt detta, att nostalgin är lyckans skugga."

En underbar formulering: "...att nostalgin är lyckans skugga."

Igår stötte jag ihop med Carl Erland och frågade lite spydigt vem han knyckt formuleringen ifrån. Men han förnekade stöld och kunde inte heller minnas om han snappat upp den någonstans.

Idag googlade jag på frasen. Svar: Inga resultat hittades för "nostalgin är lyckans skugga".

Jag är avundsjuk.

Mordets praktik

Så har jag då, långt efter alla andra, läst Kerstin Ekmans "Mordets praktik".
Jag väntade tills det kom en regnig och blåsig helg, för att få en sammanhållen läsning. Mina förväntningar var höga och de infriades nästan helt.
Jag lade undan boken efter läsningen. Men kände genast att jag borde läsa om den, för att kunna säga något om den.
Jag gör det i alla fall. Skriver ner några rader.

Eftersom denna bloggs läsare säkert läst boken så tänker jag inte referera handlingen.

Ekmans dialog med Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas", hennes återanvändande, som vissa recensenter tyckte resulterade i en bok som var alltför perfekt, en så perfekt pastisch att den stängde ute läsaren, eller var en så utstuderad litterär lek att konstgreppen förtog illusionen - den har jag inget emot alls.
Ekman är förvisso en fruktansvärt skicklig författare. Och jag tycker att hon har lyckats.

Eller: det är kanske ingen dialog, kanske snarare en replik från Ekmans sida, som säger: det är så här det var egentligen, om du skrivit på allvar, Söderberg...

Boken utgörs av Pontus Revinges anteckningar.
Revinge är en Doktor Glas kommen ur underklassen, en fulare, råare Doktor Glas, en samvetslös, amoralisk människa, från början både ekonomiskt skuldsatt och moraliskt havererad.

"det slentrianmässiga pratet om moral som ända sedan jag var en liten gosse surrade i mina öron. Ingen menade någonting särskilt med det. Det kunna de icke ha gjort, för då skulle deras handlingar ha sett annorlunda ut."

Han hyllar liksom Doktor Glas tesen att liv är handling - och han handlar till skillnad från denne utan samvetskval.

Han stöter ihop med Hjalmar Söderberg och menar sig ha givit författaren idén till tillvägagångssättet vid mordet på Pastor Gregorius.
Han iakttar Söderbergs rädsla inför handlingens konsekvenser:

"...han ville behålla fotfästet i den triviala världen och blunda för insikten om vad en verklig handling innebär."

Det är en spännande bok. Skräcken för att bli avslöjad förföljer Revinge. Styvdottern Fridas väninna, en kvinnlig läkare, misstänker honom.
Och det är kanske detta deckarinslag som gör mig lite, men bara lite, besviken.
Jag hade förväntat mig att Ekman skulle fokusera mindre på det personliga, individuella brottet, med sina rötter i Revinges bakgrund, och mer på den diskussion som Doktor Glas, åtminstone hos mig, väcker om det tidstypiska i kvinnosynen, det minst sagt misogyna, och i människosynen, att den överlägsne har rätt att döda den underlägsne.

Italo Svevo: En kort sentimental resa

Italo Svevo (1861-1928) efterlämnade ett ofullbordat manuskript, "En kort sentimental resa", som jag nu läst i en utgåva från Pontes förlag. Översättaren, Vibeke Emond, skriver i en kommentar att "Många kritiker har påpekat likheter mellan Aghios och Zeno, och det har talats om Aghios som en andlig bror till Zeno".
Så det här kanske kan ses som en läsning i väntan på läsandet av "Zenos bekännelser"?

Det är i alla fall en underbar liten bok.

Herr Giacomo Aghios, en ängslig, osäker och i grunden mycket ensam äldre man, får chansen att under en resa med tåg från Milano till Trieste fly från familjelivet, som för honom är fyllt av komplikationer. Han känner sig instängd i familjen.
"Herr Aghios var i behov av livskänsla, och därför reste han ensam." Han ser fram emot resans frihet.
Men friheten på tåget är bedräglig, här finns ju medpassagerare, som genom sin blotta närvaro och än mer i samtal utmanar Aghios dåliga självkänsla och vi får följa hans inre liv, hans tankar och reflexioner och under resan. Han vill väl, men råkar illa ut.
Det är mycket underhållande.
Som dessa tankar om skillnaderna mellan hundarnas liv och människornas:

"De [hundarna] är radikalt olika oss, vi som tittar medan de nosar, så det är underligt att det mellan oss och dem har uppstått en så intim relation, till vår stora lycka och säkert på grund av en missuppfattning från hundens sida. [...]
Hundens ärlighet har sin grund i hans viktigaste sinne, luktsinnet. Hans sätt att uppfatta får honom att tro att varje bedrägeri här i världen genast kommer att upptäckas, för han ser inte de bedrägliga ytorna, han analyserar tingens verkliga själ, deras lukt. [...]
En ärlig värld alltså, lukternas värld. Det tycks dock vara så att den avlägsnar sig mer från verkligheten än linjernas och färgernas värld. Den stackars hunden är alltid den som blir lurad därför att han är dåligt informerad. Emellertid besparas han en viss smärta. Ingenstans är han en främling. Hans sinnelag är huvudsakligen sällskapligt. Varje tillfälligt möte blir genast intimt, och de mest privata delar erbjuds nosen för en undersökning. Att undanhålla dem är en verklig ohövlighet som framkallar den våldsammaste reaktion. Så mycket naturligare liv än vårt!"