Ljudet

Jag gick mellan de höga träden genom Engelska parken igår på lunchen, med lätt sammanbiten min och med några envist malande tankar i huvudet. Som så ofta var jag inte riktigt där jag var.
Men så var det ett ljud som fångade min uppmärksamhet. Jag stannade till och lyssnade. Vad var nu detta? Det var ett nytt ljud. Eller ett ljud som jag inte hört på länge. Ett ljud som plötsligt blev urskiljbart i bruset.

Det var rasslet av löv. Det torra, rasslande ljudet när vinden drog genom höstlöven i träden, ljudet av löv som fallit och som nu virvlade fram på marken.

Jag stannade till och lyssnade. För en halv minut eller så var min uppmärksamhet helt uppslukad av detta ljud. Jag var där. Jag lyssnade.
Det gjorde mig... upprymd, på ett stillsamt sätt.

"to stifle within himself outbreaks of hope..."

Så kom jag då ändå till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg (mer av andra skäl än mässan), denna absurda kakafoni som förväxlat kultur med kommers, och som jag undvikit på senare år.
Efter två timmar vacklade vi ut. Mitt enda inköp var en liten volym från Pontes förlag som fick plats i kavajfickan, Italo Svevos "En kort sentimental resa", utgiven 1999. Småförlagen har alltid restupplagor på sina bord. Kvalitet vinner i längden.

*
Jag läser nu en samling självbiografiska texter av Italo Calvino, "Hermit in Paris : autobiographical writings" (London: Jonathan Cape, 2003), som jag hoppas att senare kunna skriva något sammanhängande om.


Här bara ett kort exempel på varför jag uppskattar Calvino.
För mig som i grunden är pessimist, men ändå öppen, finns alltid hoppet om världen och människorna, men då lika mycket som en källa till oro som till odelad glädje.

Calvino deltog i ungdomen som partisan i andra världskrigets slutskede, blev aktiv kommunist för att under senare år alltmer dra sig tillbaka från världens affärer. Som avslutning på en underbar text från 1970, "Objective biographical notice" skriver Calvino om sig själv:

"The author of The baron in the trees seems more determined than ever to keep his distance from the world. Has he reached a condition of indifferent detachment? If you know him, you would think that it is more the heightened awareness of how complicated the world is that forces him to stifle within himself outbreaks of hope as much as those of anguish."

Spår

Tidigt på morgonen. Spår efter kreaturen som gått ner för att dricka i ån.
(Klicka för större bilder!)

De osynliga städerna

I Italo Calvinos fantastiska "De osynliga städerna" berättar Marco Polo för Kublai Khan om de många städerna i Kublais rike, under rubriker som "Städerna och minnet", "Städerna och längtan", Städerna och döden".
Vad är de för städer egentligen? Knappast några existerande städer. Kanske städer som bara existerar i språket och tanken.
En ofta använd metafor för livets och tidens obönhörliga flöde är timglaset.
I berättelsen om staden Laudomia använder Calvino (eller Marco Polo?) den på ett nytt sätt:

"Varje stad, som till exempel Laudomia, har bredvid sig en annan stad, vars invånare har samma namn: det är de dödas Laudomia, kyrkogården. Men Laudomias speciella gåva är att inte bara vara dubbelt utan också tredubbelt, det vill säga att det rymmer ett tredje Laudomia, som är de ännu inte föddas stad."
[...]
"Med rätta har Laudomia anvisat ett lika stort område för dem som ska komma att födas."
[...]
"De oföddas Laudomia förmedlar inte som de dödas Laudomia en sorts trygghet åt invånarna i det levande Laudomia, utan bara rädsla. För besökarnas tankar öppnar sig till sist två vägar och man vet inte vilken av dem som gömmer mest smärta. Antingen tänker man på att antalet ofödda är så oändligt mycket större än antalet levande och och döda sammantagna [...] Eller så tänker man sig att Laudomia ska försvinna, man vet inte när, och med staden även alla dess invånare. Generationerna ska alltså följa på varandra, tills de når ett visst antal, och längre ska de inte gå och då ska de dödas Laudomia och de oföddas Laudomia vara som de två hälfterna av ett timglas, som man inte vänder på. Varje övergång från födelse till död är ett sandkorn, som passerar det trånga mellanrummet, och det kommer att födas någon som blir den siste invånaren i Laudomia, ett sista sandkorn som glider ner, det korn som nu ligger överst i timglaset och väntar på sin tur."

Jag har läst "De osynliga städerna" i en pocketutgåva, Delfinserien 1999.

Vad allt kan inte nätet göra för litteraturen?

För dem som läst och fascinerats av W. G. Sebelds "Saturnus ringar" finns nu hos Barbara Hui, doktorand vid UCLA (hon arbetar på en avhandling med titeln "Space, Place, and Complex Global Networks: Reading/Mapping the Literature of W.G. Sebald, Emine Sevgi Özdamar, and Steven Hall"), en interaktiv karta, en "Litmap", som länkar geografiska referenser i Sebalds text till Google Maps.
Till höger finns numrerade textställen och klickar man på dem så länkas man och kan zooma in på kartan eller satellitbilden till rätt plats, t ex Michael Hamburgers hus i Middleton.

Jag läste om "Litmappen" på den alltid läsvärda bloggen Vertigo: collecting and reading W. G. Sebald.
Barbra Hui driver ett helt Litmap-projekt, som jag inte kikat närmare på, men som man kan läsa om här.

Hallands kust

Detta fantastiska septemberväder! Som en liten del i vårt, mycket långsiktiga, vandringsprojekt Gå längs Hallands kust gick vi igår i en underbar eftermiddagssol längs stranden söderut, från Galtabäcks hamn till Törlans utlopp i Björkäng. Först genom strandbeten med nyfikna kvigor. Sedan på sandstranden. Det var lågvatten. Så lågt att om man tog av sig byxorna så kunde man vada över Tvååkersåns utlopp vid Utteros.
Klicka på bilderna för större format!

Siri Hustvedt: The Sorrows of an American

Jag har läst ännu en roman av Siri Hustvedt, "The sorrows of an American" (2008).
Det är samma sorts New York-intellektuella huvudpersoner som i "Vad jag älskade" och jag borde väl inte tycka att det är så intressant. Men jag faller till föga även för den här romanen, för dess språk och för att den är så fruktansvärt välgjord, så övertygande i sin personskildring och så... gripande.


Berättar gör Erik, en deprimerad praktiserande psykoanalytiker, som lever ensam efter att ha dumpats av sin fru och som lider av det och som har svårt att hålla sina patienters lidande på avstånd. Han hyr ut nedervåningen i sitt hus åt en jamaicansk kvinna med en liten dotter och förälskar sig i henne och blir involverad i ett stalker-konstprojekt.

Eriks syster Inga lever i sorgen efter sin mans död, en kultförklarad författare med drag av Paul Auster, och med en tonårsdotter som lider av traumatiska minnen av 11 september. Dessutom förföljs de av en skandaljournalist, som rotar i författarens liv.

När syskonens far dör åker de till modern i Minnesota och i faderns efterlämnade självbiografiska anteckningar finner de antydningar om en livsavgörande händelse i hans ungdom som leder dem till frågor som de måste söka svar på.

Det är en bok där olika människors öden och händelser på ett skickligt sätt vävs ihop till en berättelse. Det handlar om sorg och förlust, om minnena av det förgångna och vad de gör med oss i nuet. Om att förstå sig själv. Erik säger om sin ensamhet:

“My solitude had gradually begun to alter me, to turn me into a man I had not expected. ... I’ve often thought that none of us is what we imagine, that each of us normalizes the terrible strangeness of inner life with a variety of convenient fictions.”

Litterär erotik

Italo Calvinos "Om en vinternatt en resande" är en fantastisk bok. Dess fantasi spränger alla ramar. Den handlar om litteratur, om skrivande och om läsande.
Läsaren av boken utnämns redan från början till huvudperson: "Du ska skall just börja läsa Italo Calvinos nya roman Om en vinternatt en resande. Slappna av. Koncentrera dig. Avlägsna alla ovidkommande tankar."

Snart upptäcker Läsaren att hans exemplar av romanen är defekt: samma tryckark har bundits samman så att efter sidan 32 kommer sidan 17 och sedan åter och åter igen. Läsaren går till bokhandeln för att få ett korrekt exemplar, blir bekant med Läsarinnan som råkat ut för samma sak.
Sedan dras de in i en fullkomligt osannolik men underbart underhållande (och tänkvärd) intrig där de ständigt får i sina händer böcker som består av inledningar som aldrig fullföljs, ingående i en världsomfattande härva av förfalskade översättningar som bekämpas av obskyra hemliga polisorganisationer.
Ett exempel på Calvinos humor kan jag inte låta bli att ge och det i detta långa citat. Läsaren och Läsarinnan har hamnat i säng.

"Läsarinna, nu läses du. Din kropp underkastas en systematisk läsning genom känselns, synens, luktens informationskanaler och inte utan ingripanden från smaklökarna. Även hörseln deltar, uppmärksam på dina flämtningar och drillar. Inte bara din kropp är föremål för läsning: kroppen är viktig för att den är en del av en helhet av komplicerade element, som inte alla är synliga och närvarande men som framträder i synliga och omedelbara händelser: dina ögon mörknar, ditt skratt, de ord du säger, ditt sätt att samla ihop och breda ut håret, ditt initiativtagande och ditt undflyende och alla de tecken som befinner sig på gränsen mellan dig och sederna och bruken och minnet och förhistorien och modet, alla koder, alla de stackars alfabet genom vilka en mänsklig varelse i vissa ögonblick tror sig vara i färd med att läsa en annan mänsklig varelse.
Och även du, o Läsare, är under tiden föremål för läsning: Läsarinnan går nu över din kropp som om hon ögnade igenom kapitelförteckningen, ömsom konsulterar hon den som om hon vore gripen av en snabb och precis nyfikenhet, ömsom dröjer hon frågande kvar vid den och väntar tills den ger ifrån sig ett stumt svar, som om varje partiell inspektion bara intresserade henne i ljuset av en vidare rymdrekognosering. Än fäster hon sig vid oväsentliga detaljer, kanske små stilistiska fel, till exempel ditt utstående adamsäpple eller ditt sätt att begrava huvudet i hennes halsgrop, och använder sig av det för att fastställa en marginal av avståndstagande, kritisk reservation eller skämtsam förtrolighet; än blir en enskildhet upptäckt av en tillfällighet föremål för en uppskattning över alla gränser, till exempel formen på din haka eller ditt speciella nafsande i hennes axel och efter denna upptakt får hon upp farten, far över (det gör ni tillsammans) sida efter sida uppifrån och ned utan att hoppa över minsta komma."

Jag kanske ska påpeka att det inte är för att öka antalet besökare som jag valt rubrik och citat...

Liv och läsning

Framåt kvällen går jag den vanliga vägen genom beteshagen, för att rensa hjärnan efter en intensiv arbetsdag. Solen är låg, men värmer ännu. Vinden är höstligt sval. Björkarna skiftar i gult, rönnarna lyser. Långsamt fylls jag av gräs, stenar, träd och himmel.
En stenskvätta bockar för mig på stenskvättors vis och flyger undan. Vid åkanten lyfter en gråhäger med ljudlösa, långsamma vingslag.

Liv och läsning är en omöjlig ekvation. Jag talade med en av mina äldsta vänner häromdan. Han läser nu så här: varje dag ett tvåtimmarspass då han läser ett kort stycke, eller en dikt, i fyrtiotvå olika böcker. Detta för att få ner läshastigheten, kunna begrunda det lästa och - på lång sikt - läsa allt det som han länge tänkt läsa.

Själv följde jag en impuls och började igår en omläsning av Calvinos "Om en vinternatt en resande".

Vildapeln

Nu har de sista kvigorna lämnat beteshagen och den vackert formade vildapeln.

Italo Calvino

I februari 2000 läste jag Italo Calvinos märkliga "Om en vinternatt en resande" och tänkte: det där är en författare jag måste läsa. Och så gick åren.

Nu (i precis rätt situation; jag behövde glömma både världen och mig själv) har jag läst "Den tudelade visconten", "Klätterbaronen" och "Den obefintlige riddaren", Calvinos tre "riddaromantiska" sagor från femtiotalet (men bara en handlar om en riddare), alla samlade i en behändig pocketvolym i Bonniers klassikerserie.


Jag undrar vad Calvino skulle säga om den aktuella manifestdebatten? Själv säger jag inget. Jag är ju inte författare, jag läser bara böcker.

Och jag uppskattar mycket det som slutorden i "Klätterbaronen" karakteriserar:

...denna tråd av bläck som jag låter löpa från den ena sidan till den andra, späckad med rättelser, omtagningar, nervösa plumpar och kludd och med många luckor, en tråd som ibland samlar sig till stora klara druvor och ibland klumpar ihop sig till minimala tecken likt runda sädeskorn, än snor sig till knutar, än förgrenar sig, än binder samman hela knippen av meningar med arabesker av blad och moln och sedan kör fast, löser sig igen för att trassla till sig, och rinner och rinner, och rullas upp och nystar sig kring en sista befängd liten klase av ord och tankar och drömmar och sinar ut."

Nämligen god litteratur.

Farfar var rasbiolog

Den svenska rasbiologins historia är ganska väl dokumenterad, tror jag. Att Sverige var ett föregångsland som kom att inspirera bl a den tyska rasbiologin. Att rasbiologin var en överideologi som genomsyrade samhället och var en integrerad del av moderniseringen och folkhemmets uppbyggnad, från "Kris i befolkningsfrågan" till tvångssteriliseringar.

Hur tänkte och levde då en svensk rasbiolog?


Eva F Dahlgren skriver i "Farfar var rasbiolog - en berättelse om människovärde igår och idag" om sin farfar, K V Ossian Dahlgren (1888-1976), biolog och botanikprofessor och förespråkare för rashygien.
Det är en bok som jag länge tänkt läsa (den kom 2002) och först nu hittar jag den, som pocket.

Det är en fängslande läsning. Ett mycket genomarbetat litterärt reportage, där vi genom brev, dagboksanteckningar och intervjuer följer Ossian och Greta Dahlgrens liv och äktenskap och hans vetenskapliga karriär.

Ossian Dahlgren träffar sin blivande hustru Greta under studenttiden i Uppsala och den man som förespråkar äktenskap främst mellan sunda nordiska människor gifter sig med en kvinna, som, av vännen och docenten i fysisk antropologi Bertil Lundman, uppmäts och konstateras vara "av en märklig alpinsk ras", 1.47 lång och mörkhårig.
Själv har han bräcklig hälsa och låter sig gärna klemas bort av sin mor.

Deras kärlekshistoria och liv tillsammans (de fick fyra barn) framstår som paradoxal.

De kärleksfulla tonfallet i brevväxlingen kontrasterar starkt mot bilden av hur den forskande mannen lämnar över ansvaret för hem och barn (och renskrivningen av hans arbeten) till hustrun, hur han på ett förödmjukande sätt upprätthåller kontakten med en mer blond och rasren ungdomsförälskelse, hur han ofta uppträder nyckfullt och förnedrande mot familjen.

(Men ojämlikheten inom äktenskapet var ju lika tidsbundet typisk som rastänkandet...)

Det är som om han levde två liv, ett i rasteoriernas värld och ett i den verkliga. Ett där han reser runt som föreläsare i rashygien, tidigt engagerad av Rasbiologiska institutet. Ett där han lever familjeliv med sin undermåliga hustru och sina undermåliga barn.
"Somliga människor har liksom en glasvägg mellan sig och omgivningen" säger författarens faster i sitt begravningstal.

Det är en mycket personlig bok. Författaren vill hitta en förklaring till farfaderns rasbiologiska människosyn. Hur kunde han vara rasbiolog? Arbetet med boken tog henne fem år.

I bokens avslutande del söker hon upp forskare i dagens genetiska laboratorier. Finns något av samma syn idag? Nej, nu är det individen som står i fokus, inte släktet. Nu ska vi själva välja av smörgåsbordet, från fostervattendiagnostik till skräddarsydda barn.