Några rader om "Sigismund"

Ännu en ljum kväll.
Jag sitter ute vid trädgårdsbordet och läser klart Lars Gustafssons roman "Sigismund" (1976).
Den har undertiteln "Ur en polsk barockfurstes minnen" och denne furste, Kung Sigismund av Polen, död 1632, spelar en inte obetydlig roll i romanen.
Som författarens alter ego:

...jag [är] ungefär lika verklig som det förtorkade skelettet av Kung Sigismund, där det ligger i sin kalkstenssarkofag i Domkyrkan under Kungaborgen i Krakow. Spindelnät täcker mitt ansikte, den mumifikala kådan tränger djupt in i mina ådror, mitt hjärta är ett gammalt tunt och sprött, brunfärgat löv innanför mumiebindorna. [ ... ] Mig finner ingen."

Romanen utspelas mestadels i Berlin och har Lars Gustafsson själv som huvudperson och på ett övergripande plan "handlar" den (liksom de övriga i sviten "Sprickorna i muren") om författarens försök att hantera sitt liv i sjuttiotalets schizofrena samhällsklimat, präglat av offentliga lögner och imperialistiska krig:

"Det finns någonting i tiden som börjar göra mig alltmer övertygad om att vi befinner oss i ett dårhus...bakom ... kulisserna håller världen på att ruttna sönder, ... den är samma kaotiska, brutala, sammanfallande värld som vid romarrikets slut, bara det att den är tusen gånger större, tusen gånger brutalare, och att mörkret i själva verket stiger, fort, fort som en flodvåg."

Det är en mycket rolig roman, författaren är ohämmat självcentrerad (ganska odräglig ibland) och leker med fiktionen, går ut ur den och in igen, och parallellhandlingar pågår, som ett intragalaktiskt krig, där signaler från Kung Sigismunds sarkofag ställer till bryderi. En avlägsen, överlägsen civilisation betraktar förstrött jorden:

"Mycket, mycket bräckligt. Ingenting utvecklingsbart. Ytrörelser bara. Det finns något slags primater där, markerade kindknotor ... Dom kommer att gå det vanliga ödet till mötes om ett par tusen år.
- Jaså. Vad är det vanliga ödet?
- Självförgiftning, naturligtvis. Förgiftning av den egna planetens atmosfär genom överbiologisk aktivitet... nerskitning, kvävning, radioaktiv förgiftning."

En av Gustafssons väninnor, konstnären Laura G., får besök av en ytterst älskvärd vänskapsdelegation från helvetet. De vill köpa hennes odödliga själ för 200 miljoner dollar, ett långt liv och konstnärliga framgångar. Hon bjuds på en provvistelse i helvetet, som visar sig vara en behaglig miljö, mest lik ett norditalienskt landskap, där alla har det bra, helt utan jordelivets problem, men där tiden står stilla och inga barn finns.
Hon vill ha en tilläggsklausul till kontraktet, att under ett dygn få vara en annan människa:

" - Varför det?
- Därför att jag tror att på det sättet skulle jag lära mig mer om historien och om mitt eget liv än vad någonting annat skulle kunna lära mig."

Och som en ung, mycket vacker man söker hon upp en barndomsvännina som glatt överraskad tar emot henne och drar för gardinerna en efter en...

Här finns också de klassiska gustafssonska skrönorna om morbror Stig och moster Clara och en anekdot om ett sentida fall av Digerdöden i Västmanland (som återanvänds i "Fru Sorgedahs vackra vita armar").

Kung Sigismund besöker på bokens slutsidor Lars Gustafsson i Berlin och skäller ut honom (medan limousinen med poliseskort blockerar trafiken på gatan utanför) och manar honom att återvända till det västmanlandska landskapet:

"Unge man, det är på tiden att rycka upp sig! Unge man, tiden ömsar skinn, förstår han det, unge man?
Färmansbo sluss - det är rätt, där hade han det, unge man, men han tappade bort det igen! Vattnet som flyter, det är viktigt! Allting är vatten som flyter, svarta virvlar, forsar ... kan han sina försokratiker? Där står det att allting flyter, att allting är vatten som rinner bort..."

Hur många gånger har jag läst den här boken? Jag vet inte, men den börjar se sliten ut.
Om jag skulle lista de fem bästa svenska romanerna så är "Sigismund" ett givet val.

Vindbyar genom trädens lövverk

I går morse satt jag i skuggan på altanen (det var redan 27 grader varmt) och läste Lars Gustafssons "Sigismund", denna djupt roliga och märkliga roman som inte liknar andra romaner.
Värmen skapade ett turbulent mikroklimat. Plötsliga vindbyar gick genom trädens lövverk och de höga askarnas toppar rörde sig oroligt.
Vinden tog tag i Dagens Nyheters delar och kastade ut dem på gräsmattan, där de virvlade runt, runt och bläddrade upp sida efter sida.
På frågan om jag inte skulle ha tidningen svarade jag: nej, det är bara några totalt jävla meningslösa pappersblad, låt dem flaxa bort...
Mitt kärva språkbruk berodde på kulturdelen, där Michael Jacksons död bredde ut sig över sex sidor.
I mediesamhället gäller det att välja. Jag lät tidningssidorna ligga där, borta vid vinbärsbuskarna nu, och bläddra och bläddra, olästa.

Under blodboken

Kvällssolen silar ner genom blodbokens blad, ner över trädgårdsbordet där jag sitter. En koltrast sjunger. Vinden har mojnat nu och rosorna doftar. Tornseglarna jagar fram högt upp mot den blå himlen. Det ser ut att bli ännu en magisk, stilla sommarkväll.
Jag har inte skrivit här på ett tag. Inte heller läst så mycket. Brist på tid, ja, men mest brist på energi och lust.
Jag går hellre längs en åkerväg i kvällningen, ser på gräset och stenarna. Lyssnar på vinden. Försöker andas in något av det stora lugnet.

Jag har i alla fall läst Lars Gustafssons "Fru Sorgedahls vackra vita armar" och glatt mig åt att han återvänt till norra Västmanland, till landskapet, uppväxten, människorna, berättelserna, de eviga gustafssonska filosofiska frågorna om tiden, minnet och existensens villkor.
Det är en njutning att läsa denna bok.

Länge hade jag för vana att varje sommar läsa om en eller flera delar av Lars Gustafssons romansvit "Sprickorna i muren". Dessa romaner var en del av sommaren, ett slags outtömliga reservoarer.
Nu börjar jag plocka i Gustafssonhyllan och bläddrar och läser några stycken här och där.

Jag återkommer.

Apology for the woman writing

Kan man skriva en historisk roman om Marie de Gournay och Michel de Montaigne?
Jenny Diski har i alla fall gjort det, "Apology for the woman writing" (2008).
Marie de Gournay växer upp på ett litet gods i Frankrike på 1500-talet och beskrivs som ful och tafatt och klumpig, helt omöjlig att gifta bort, vilket är hennes enda möjlighet, förutom att gå i kloster.
När hennes far dör upptäcker hon hans lilla bibliotek och det är dit hon flyr och det är där hon vill vara, läsande klassikerna, och det är där hon lär sig latin och grekiska på egen hand. Moderns försök att lära henne kvinnliga sysslor möts med vredesutbrott. Hon är omöjlig.

En dag får hon Montaignes Essäer i sin hand och från den dagen är hon besatt av Montaigne. Hon lyckas få till stånd ett sammanträffande med Montaigne i Paris och han överrumplas av den mycket unga kvinnans hysteriska beundran och gör henne, mer eller mindre som ett sätt att hantera situationen, till sin andliga adoptivdotter och tillbringar sedan en tid av konvalescens på Gournay och arbetar där på en ny upplaga av essäerna, tillsammans med Marie.
Montaigne inser snart hennes begränsning och har dåligt samvete för att han inte avbryter det som bara underblåser Maries tro att det är hon - och bara hon - som rätt förstår Montaigne.

Montaigne återvänder till sitt torn och de återses aldrig. Han svarar bara formellt och avmätt på hennes många brev.

Marie de Gournay tar sig till Paris och gör det som egentligen är omöjligt för en kvinna vid denna tid (om hon inte är mycket rik) - etablerar en litterär salong och inleder ett författarskap. Hennes skrifter är pretentiösa och högtravande och möts med hån och löje av det etablerade litterära Paris. Efter Montaignes död arbetar hon med nya upplagor av essäerna, med några korrigeringar varav det framgår att hon är Montaignes rättmätiga andliga arvtagare.

Fortsättningen är nästan plågsam att läsa. Maries liv beskriver en nedåtgående spiral. Hon saknar totalt förmågan att inse sina begränsningar. Den litterära salongen besöks till slut bara av dem som vill betrakta ett spektakel. Omvärlden skrattar åt hennes, som hon ser det, litterära mästerverk. Det lilla kapital hon lever på gröps sakta men säkert ur och till slut lever hon i armod, med den trogna tjänsteflickan Jamyn och en katt. Marie tro att Jamyn är analfabet, men i själva verket kan hon läsa, och dessutom mer än Marie bedöma det begränsande värdet av vad hon skriver. Ändå är hon lojal mot Marie och låter sig hunsas in i det sista.

Om det här är ett försvarstal för den skrivande kvinnan, så är det ett försvarstal mer för heroismen att försöka det omöjliga, mer än ett försvarstal för litterär kvalitet hos denna skrivande kvinna.

Är det en bra bok? Ja, absolut. Diski skriver som alltid lätt och elegant, med en distans till det berättade som inte utesluter känsla och inlevelse.
Man kan naturligtvis ifrågasätta fiktionaliseringen av historiska personer, utnyttjandet, om man så vill.
Montaigne framställs som lite mer mjäkig och anpasslig än jag tänker mig honom. Och skildringen av Maries upplevelse av att läsa Essäerna är inte så sannolik:

"Maman, this is completely new. No one has ever done such a thing before. Monsieur de Montaigne has invented a new way to write. He writes about himself as if he were describing the world, and the world as if he were describing himself. He calls them essays. Attempts, efforts, trials, oh, I don't know."

Repliken låter lite som klippt ur en litteraturhistorisk handbok.
Men, både för den som är Montaigneläsare och för den som vill läsa en fängslande roman, det är en klart läsvärd bok.

Lucretius igen

Enligt Lucretius består det oändliga världsalltet av tomrum och atomer. Atomerna rör sig ständigt och kombineras slumpartat till allt som finns, däribland människans kropp och själ. Allt är statt i förändring, ingenting är evigt utom tomrummet och atomerna.

Lucretius vill trösta oss. Han vill bota vår skräck för döden. Vi finns inte, vi finns, och sen finns vi inte längre. Gudarna finns, men de rör oss inte. De är också slumpvisa atomkombinationer. Det finns inget dödsrike, ingen tillvaro efter döden. Han skriver:

"Var alltså lugn! Vi har ingenting att frukta av döden
ty den som inte finns till vet ej av smärta, och intet,
när väl en odödlig död har släckt hans dödliga levnad,
skiljer honom från den som aldrig föddes till världen."

Den tankegången ska återkomma gång på gång i historien.

Lyckades Lucretius trösta sig själv? Det kan vi inte veta. En handbok skriver att han "tycks på ett något desperat sätt ha sökt frälsning i den filosofi han så lidelsefullt anslöt sig till: själv var han nämligen periodiskt anfäktad av galenskap och dog slutligen genom att begå självmord."

Något att fundera på.

Läsning

Med bara några få (hoppas jag) dagar kvar av mitt solitära Berghof-light fortsätter jag att läsa. Bok efter bok, i ett för mig ovanligt tempo. Nyss avslutade jag Jenny Diskis "Apology for the woman writing".
Jag funderar fortfarande på boken och vet inte riktigt vad jag ska skriva om den. Jag tror att det är dags att bromsa ner nu, till den normala långsamheten.
Efter en av många regnskurar tittar solen fram. Jag går ut i grönskan. Vallmon blommar vackert i den ekologiska odlingen.
Jag tror att jag sätter mig ute och läser Lucretius.

Man in the dark

Det är natt. Owen Brick, som försörjer sig som professionell trollkarl på barnkalas i New York, somnar i sin säng bredvid sin hustru och vaknar upp på botten av ett cylindriskt hål i marken, iklädd militär uniform, utan möjlighet att ta sig upp.
Han förstår inte hur han har hamnat där.
Han hjälps upp och det visar sig att han vaknat upp i ett amerikanskt inbördeskrig. Det är 2007. Sexton delstater har förklarat sig självständiga efter valkuppen 2000 och ett förödande krig pågår, med bombningar och stora förluster. Georg W Bush är fortfarande president, på den federala sidan. 9/11 har aldrig inträffat. Irak har inte invaderats.
Brick har hämtats och är utvald för ett viktigt uppdrag, att döda den person som är skyldig till att just denna verklighet finns. Han beger till fots in till närmaste stad. Han tar in på ett sjaskigt hotell. Allt bär spår av krig, hus i ruiner, ingen bilism, varubrist och inflation. En ungdomsförälskelse visar sig vara en av organisatörerna bakom uppdraget, som han förgäves försöker fly ifrån.
Hur kan han ha somnat i en verklighet och vaknat upp i en annan, parallell mardrömverklighet? Hade Giordano Bruno rätt?

Den skyldige visar sig vara den 72-årige litteraturkritikern August Brill, som vilar ut, trafikskadad, i sin dotters hus i Vermont, i den verklighet där 9/11 och Irakkriget präglar USA. Det är han som under sömnlösa nätter fantiserar fram berättelsen om Owen Brick, för att undfly plågsamma tankar, på sin döda hustru, på allt han gjort fel i livet.
Det är ett hus är fyllt av sorg och saknad. Dotterns man har lämnat henne. Dotterdottern har flytt till huset, fylld av skuldkänslor sedan hennes pojkvän, som hon menar sig ha drivit att ta värvning, bestialiskt mördats av muslimska fundamentalister i Irak, allt återgivet på en offentliggjord videoinspelning.

Låter det som Paul Auster? Det är Paul Auster, "Man in the dark" (2008).
Jag sträckläste den. Det är den bästa Auster-boken på senare år. Mer av klaustrofobisk svärta än feel-good. Men - efter två tredjedelar ungefär verkar Auster ha tröttnat och boken mynnar ut i ... mycket snack och bara-vi-pratar-med-varandra-så-klarar-vi-det-här. Ändå, klart läsvärd.

Om tingens natur

De obönhörliga omständigheter som styr vår tillvaro ger mig ännu en period med ovanligt mycket lästid, som jag antingen slösar bort eller ägnar åt deckare. Dock lyckas jag ibland samla mig och läsa något väsentligt.
Som Lucretius lärodikt "Om tingens natur", från sista århundradet före år noll.
Jag läser inte bildens utgåva, från 1675, utan Ingvar Björkesons översättning, Natur och kultur 2002. Jag ser läsningen som en fördjupning i materialismens historia.
Det tar ett tag att anpassa sig till hexametern, men sen flyter det ledigt.

Alltså förgås ingenting och blir till intet, men allting
upplöses bara och återgår till att vara atomer.
Slutligen: regnet försvinner i samma stund fader himmel
övergjutit vår mor och hon tagit mot det i skötet.
Dock skjuter friska broddar upp och grenarna lövas,
träden växer sig stora och tyngs av mognande frukter.
Så får mänskans familj och de vilda djuren sin näring,
lyckliga städer ser vi som gläds åt de lekande barnen
och vi hör småfåglars sång överallt i lummiga skogar,
boskapen sjunker förnöjd på frodiga ängar till vila,
tyngd av sitt präktiga hull, och mjölk i glänsande strålar
strömmar ur stinna juver; fram över spirande beten
skuttar på osäkra ben de nyfödda kalvarna ystert,
helt som försatta i rus av den outblandade mjölken.
Alltså förintas inte i grund de synliga tingen
ty de som dör skapas alltid om av naturen till nya;
utan en annans död låter hon ej någonting födas.

After theory

Jag har återupptagit projektet att följa Nina Björk i spåren.
Jag har läst Terry Eagletons "After theory" och kommer att fortsätta en avbruten läsning av Sebastiano Timpanaros "On materialism". Om dessa båda tänkare skriver Nina Björk i inledningen till sin avhandling "Fria själar" (som jag skrev om i höstas, bl a här) att

"Det är med hjälp av dem som jag tänker i den här boken".

Första halvan av Terry Eagletons "After theory" är en i och för sig intressant kritisk (och mycket raljerande) genomgång av sextio- och sjuttiotalets explosion av kulturella teorier, från strukturalism till dekonstruktion. Även om Eagleton är kritisk så vill han naturligtvis inte kasta all teori överbord. Teorier är nödvändiga, om de används förnuftigt.

Andra halvan av boken är mer intressant. I kapitel med titlar som "Thruth, virtue and objectivity", "Morality" och "Death, evil and non-being" går han till rätta med de högtflygande teoretikernas rädsla för att inse grundläggande mänskliga villkor.
Att vi alla som biologiska varelser är en del av naturen. Och att detta med nödvändighet bestämmer våra villkor mer än vad vi vill medge.

Det kan ju tyckas som om det mesta i våra liv är kulturellt och socialt bestämt.

Kanske särskilt om man teoretiserar kring kulturella och sociala bestämningar.

Är det språket som lurar oss? Teorier använder språk. Teorier är språk. Men det som i grunden bestämmer oss är inte de språkliga representationer av verkligheten, symbolerna - det är verkligheten. Den materiella verkligheten. Naturen, om man så vill.

Eagleton skriver:

"To convert the the whole world into culture is one way of disavowing its independence of us, and thus of disowning the possibility of our death. If the world depends for its reality on our discourse about it, then this seems to lend the human animal, however 'decentred', an imposing centrality. It makes our existence appear less contingent, more ontologically solid, and so less of a prey to mortality."

Det är vi som tillskriver allting mening. Vi är maniskt meningsskapande. Bristen på mening driver oss.

"But we die anyway. Death represents Nature's final victory over culture. The fact that it is culturally signified does not stop it from being a non-contingent part of our creaturely nature. It is our perishing, not our bestowals of meaning, wich is necessary."

Naturen klarade sig bra utan oss innan vi dök upp. Och det kommer den att göra efter oss. Universum skiter i oss.

Jaha, vad är det här för dystra påminnelser? Vad ska vi med dem till?

Björk skriver: "I förlängningen av den här avhandlingen ligger en önskan om att återgå till den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande."

Undra på att hon möttes av ett ramaskri, både från vänster- och feministhåll.

Natur! Kropp! Vi moderna, fria människor vill minsann inte anpassa oss efter ett sådant förlegat tänkande, vi är oberoende... fria själar. Vi har andra projekt. Vi vill konsumera. Vi vill bestämma!

Jag tror att Björk har rätt. Ett tänkande som inser att människan är en "beroende och relationell varelse", som utgår från att den mänskliga kroppen har eviga behov av mat, vatten, skydd och omsorg - ett sådant tänkande kan läggas till grund för en radikal etik, en politisk etik.

Eagleton skriver:

"Behov som är grundläggande för att vi ska överleva och må bra, som att få mat, hålla sig varm, umgås med andra och åtnjuta ett visst mått av fysisk integritet, kan då bli politiska kriterier: varje social ordning som förnekar sådana behov kan ifrågasättas utifrån att den förnekar vår mänsklighet." (Björks övers., "Fria själar", s.30)

Låter det som naiv idealism? Jag tycker det låter som inledningen till en materialistisk, radikal politisk etik.

På Statts veranda

I fredags var jag kvar i stan efter jobbet, jag skulle på en mindre fest lite senare och hade ett par timmar som inte var intecknade.
Jag bestämde mig för att sitta och läsa någonstans i lugn och ro, med ett glas vin.

På stan stötte jag ihop med en kompis som avrådde mig från att gå till någon av pubarna, där var fredagsvimlet i full gång. Så jag gick till Statts uteservering vid torget, köpte ett glas vitt och slog mig ner i ena änden av verandan och öppnade Paul Austers "Man in the dark".

I andra änden satt några göteborgare från någon rörfirma och drack öl och skrålade. Jag kunde inte undgå att lyssna först, lite irriterad. Men sen lyckades jag filtrera bort deras röster och allt eftersom jag läste och drack och då och då såg ut över det solbelysta torget infann sig ett lugn och en koncentration som inte alltid infinner sig.
Som nuförtiden sällan infinner sig.

Jag satt där i ett rum av stillhet mitt i stan. Jag läste och försvann in i den fascinerande berättelsen. Jag lyfte blicken och såg människor röra sig över torget, hörde röster och bilar som accelererade. Solen lyste på husfasaderna och träden kastade skuggor, det glittrade i fontänens vatten och Bror Marklunds badande ungdomar i brons jagade i sin evighetsdans efter bollen.

Jag återvände till texten och i berättelsen finns en diskussion om film, hur regissörer kan använda föremål för att uttrycka mänskliga känslor, bland annat i Satyajit Rays Apu-trilogi och i Yasujiro Uzos "Tokyo story". Det är en ovanlig situation: jag läser om film och jag har sett filmerna och minns dem.

Jag satt där och läste och stannade upp och tänkte och läste vidare.
Jag var på plats, jag var där jag var. Hur ofta är jag det? Jag känner mig oftast splittrad, sällan helt samlad. Hur många uttryck finns det inte för detta att vi inte är där vi är?
Att vi ska ta oss samman, samla oss - som om vi är utspridda - och det är ju just det vi är.

Jag satt kvar så länge den icke intecknade tiden varade, tills det var dags att gå. Festen blev lyckad.