"Personalizing the body"

Jag kan inte låta bli att citera ur Terry Eagletons intressanta och utmanande "After theory":

"The body, that inconvenient reminder of mortality, is plucked, pierced, etched, pummeled, pumped up, shrunk and remoulded. Flesh is converted into sign, staving off the moment when it will subside into the sheer pornographic meaninglessness of a corpse. Dead bodies are indecent: they proclaim with embarrassing candour the secret of all matter, that it has no obvious relation to meaning. What seems a celebration of the body, then, may also cloak a virulent anti-materialism - a desire to gather this raw, perishable stuff into the less corruptible forms of art or discourse. [ ... ] It is a disavowal of death, a refusal of the limit which is ourselves."

"Personalizing the body may be a way of denying its essential impersonality. Its impersonality lies in the fact that it belongs to the species before it belongs to me; and there are some aspects of the species-body - death, vulnerability, sickness and the like - that we may well prefer to thrust into oblivion."

"It [the body] is not a possession, like a scarlet fez or a mobile phone. Who would be the possessor? It sounds odd to call a 'possession' something wich I never acquired and could never give away. [ ... ] The body is the most palpable sign we have of the giveness of human existence. It is not something we get to choose."

Läsning

Nu, äntligen, börjar jag kunna läsa ordentligt igen.
Sjöwall/Wahlöö är inte dåliga, det inte det, men...
Jag tar upp en tråd från i höstas, att följa Nina Björk i spåren. Jag börjar läsa Terry Eagleton.
Så här långt bitskt och raljerande om de navelskådande postmoderna teorier som uppkom när kapitalismen globaliserades och blev konsumtionsdriven.


Och jag ser fram emot att läsa Paul Auster.


Och Bruno K. Öijer.

"TÄTT INTILL

dom viktiga åren
och hela mitt förflutna
verkar så avlägset
men ligger ändå nära tätt intill
håller armen om mej när jag sover
och får allt tungt och värdelöst
att släppa taget
lossa sitt grepp om mej
en natt som den här är jag fri
fri att tänka mej hur långt bort som helst
och varför ljuga
jag väger mindre och mindre
svävar nästan till över marken
glider undan från tillvaron
som om jag
brutit en fjäder ur den dödas dräkt
och förstått
hållit den länge i handen
och lärt mig använda den
lärt mig till slut vad allt går ut på"

Det är starkt. Det är bra.

Doktor Glas

Jag har läst Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas", för, om inte fjärde, så åtminstone tredje gången genom åren. Det är en vacker bok. Det är lätt att förföras av språket, av Doktor Glas anteckningar från denna varma stockholmssommar, miljöerna, reflektionerna över liv och kärlek, blandningen av roman och tänkebok.

Men, herregud, vad är det för människosyn Doktor Glas står för?

Han tar sig rätten att döda en annan människa, för att... ja, varför?
För att han hyser en romantisk kärlek till pastor Gregorius hustru och inte står ut med att hennes man våldför sig på henne? För att han vill rädda henne?
Ja.
Men hans bevekelsegrunder tycks ligga djupare än så.

Han har aldrig varit nära en kvinna och har en dröm om en ren, obefläckad kärlek, som han bär med sig från ett misslyckat ungdomssvärmeri. Han äcklas av kärlekens fysiska sidor, ja av livet:

"allt, som står i står i samband med drömmens fullbordan, med driftens tillfredsställelse, och som följer av den, [är] inför vår djupaste instinkt något oskönt och oanständigt. [ ... ] En kvinna i grossess är något förskräckligt. Ett nyfött barn är vedervärdigt. En dödsbädd gör sällan ett så ohyggligt intryck som en barnsbörd, denna förfärliga symfoni av skrik och smuts och blod.
Men först och sist själva akten. [ ... ] Varför måste vårt släktes liv bevaras och vår längtan stillas just genom ett organ som vi flera gånger om dagen begagna till avloppsrör för orenlighet; varför kunde det inte ske genom en akt, som det låg värdighet och skönhet i på samma gång som den högsta vällust? En akt, som kunde utföras i kyrkan, inför allas ögon, likaväl som i mörker och ensamheten? Eller i ett rosentempel mitt i solen, under körsång och dans av bröllopsskaran."

Doktor Glas gör ett sjukbesök hos en kvinna som en gång bönat och bett honom om att avbryta en oönskad graviditet. Nu är barnet svårt sjukt och Glas beskriver pojken:
"...ett vidunder. Enorma apkäkar, hoptryckt kranium, små onda och slöa ögon. En idiot, det var klart vid första ögonkastet."
Han våndas över att det är hans plikt som läkare att rädda liv.
"Här är nu frukten - se vilken vacker frukt!"
Han citerar Seneca: "När ett barn födes vanskapligt, dränker man det."

Sen följer en reflektion, som pekar fram mot ett rationellt kalkylerande kring människovärdet, som vi sett mycket av under 1900-talet:

"Varje idiot på Eugeniahemmet kosta mera i årligt underhåll än en ung frisk kroppsarbetare har i årlig inkomst."

Ett sätt att se på Doktor Glas är att se honom som en mycket störd människa, med en egenartad moral som låter honom mörda utan samvetskval. En människa som av leda vid livet drivs till en handling, bara för att känna att han ännu lever. Men som ändå till slut konstaterar: "Mig gick livet förbi."

Från Elizabeth George till Sjöwall/Wahlöö

Jag har läst Elizabeth Georges "Stråk av rött".
I ett efterord tackar författaren "alla dem som hjälpt mig att samla den information som behövts för att skriva den här romanen".
Det handlar om surfare och surfbrädestillverkare, experter på klippklättring, poliser i Devon och Cornwall, experter på lokala tenngruvor, cidertillverkning, kyrkor, BMX-cykling, etc. Dessutom har författaren använt sig av guideböcker för det område där handlingen utspelas.
Det märks.
All denna information har nämligen bretts ut i ett jämnt lager över bokens 700 sidor.
Ingen förflyttar sig utan att läsaren upplyses om ortnamn, vägnummer, landskapsbild, flora, geologiska och lokalhistoriska förhållanden. Och det är många som förflyttar sig. Det myllrar av personer som alla måste förses med bakgrundshistoria, utan att detta har något som helst med intrigen att göra. Jo, det finns en intrig, en långsökt mordhistoria, men den skyms av allt ovidkommande: ett antal dysfunktionella familjer, psykologiserande, miljöbeskrivningar och åter miljöbeskrivningar. För att dra läsaren med sig avslutas vartannat kapitel med en cliffhanger och man tror att nu, nu ska det börja hända saker, men nej. Det segar bara på.
Men Elizabeth George säljer inte miljoner för inte. In med frigjord kvinnlig sexualitet! Och en frånskild kvinnlig polis med trassligt privatliv som utredare. Och in med Thomas Lynley och Barbara Havers, visserligen i lightversioner, men ändå.
Nej, ingenting hjälper.
Det är en seg soppa. Rekommenderas för läsning endast vid febertillstånd, och då bara som ett sätt att få tiden att gå.

Som återställare läste jag ett par Stieg Trenter, ett par av de bästa från tidigt femtiotal, "Färjkarlen" och "Roparen".

Och nu Sjöwall/Wahlöö. "Polis, polis, potatismos".

Men däremellan Hjalmar Söderberg. Jag återkommer till det.

Maniskt läsande

Hälsoläget gör mig till en manisk läsare. Dock på högre nivå än tidigare. Omväxlande bildning och nöje. Antikens historia och Trenter.

Orsak och verkan

Orsak:


Verkan:

Från Willy Kyrklund: "Om godheten" till Raymond Chandler: "The long goodbye" till filmer: "Riddarfalken från Malta", "Atonement", "Rope", "Gasljus", Adaptation"...m fl till Elizabeth George: "Stråk av rött" ... till ???

Om godheten

Jaha - ännu en dag då jag hostande och med febrig blick ser ut genom fönstret på ett landskap i grönska och sol.
Å andra sidan kan jag gå till hyllan och ta en klassiker och läsa. Willy Kyrklund skriver i "Om godheten" (1988) om godhetens uppkomst ur flockinstinkten, ett slags godhetens naturhistoria.
Och jag finner att denna klassiker är mycket aktuell.

"Ett krig som förs för en god sak vilar aldrig. Det finns nämligen alltid fiender till den goda saken, som bedriver subversiv verksamhet inom det egna statsområdet. I överensstämmelse härmed finna vi att ett karakteristiskt drag i vår moderna civilisation är utvecklingen av den vetenskapliga tortyren, med vars hjälp man kan uppspåra motståndare till den goda saken."

The high window

Philip Marlowe rör sig i det amerikanska klassamhällets djungel. Bland iskalla gangsters, depraverad överklass och korrumperade poliser, bland småtjuvar och utslagna. Han är cyniskt genomskådande, har inga illusioner. Men ibland lyser ett slags socialt patos igenom.

I "The high window" är Marlowe på väg att besöka en klubb ägd av en gangster. Klubben visar sig ligga i ett slags "gated community", med uniformerade vakter som stoppar honom innan han släpps in längs den privata vägen. Samtalet med vakten blir till ett genuint möte. Ett plötsligt politiskt meningsutbyte utanför den egentliga intrigen.

"I looked at the gun strapped to his hip, the special badge pinned to his shirt. "And they call this a democracy," I said.
He looked behind him and then spat on the ground and put a hand on the sill of the car door. "Maybe you got company," he said. "I knew a fellow belonged to the John Reed Club. Over in Boyle Hights, it was."
"Tovarich," I said.
"The trouble with revolutions," he said, "is that they get in the hands of the wrong people."
"Check," I said.
"On the other hand," he said, "could they be any wronger than the bunch of rich phonies that live around here?"
"Maybe you'll be living in here yourself someday," I said.
He spat again. "I wouldn't live in here if they paid me fifty thousand a year and let me sleep in a chiffon pajamas with a string of matched pink pearls around my neck."
"I'd hate to make you the offer," I said.
"You make me the offer any time," he said. "Day or night. Just make me the offer and see what it gets you."
"Well, I'll run along now and check with the officer of the club," I said.
"Tell him to go spit upp his left pants leg," he said. "Tell him I said so."
"I'll do that," I said.

Feminism

I gårdagens DN skriver Nina Björk om feminismens framtid.
Nu när alla är feminister har den förlorat sin sprängkraft. Och om feminism bara betyder att även kvinnor ska få göra som vissa män, "jobba, tjäna pengar, äga företag, chefa, köpa, köra stora bilar, eftersträva något vi kallar frihet men som vi inte riktigt vet vad det är (Pengar? Oberoende? Ensamhet?)" - vad tjänar den då till?
Kapitalismen har inget emot feminismen, egentligen. Den kräver inte med nödvändighet kvinnors underordning. Men den kräver någons underordning:
"Den kräver privat ägande, lönearbete, tillväxt, konkurrens, att fler och fler områden av livet görs till områden möjliga att idka handel inom, områden där människor, tid, saker och tjänster görs till köp- och säljbara varor."
Hur långt räcker feminismen över huvud taget, frågar Björk till slut.
Jag ser fram emot hennes svar på den frågan.