Kajorna i Societetsparken

I morse när jag kom till jobbet vid halv åtta hade kajorna vaknat. I stora flockar flög de, oroligt och våldsamt skränande, fram och tillbaka mellan träden i Societetsparken.
Mobilens undermåliga bildkvalitet återspeglar min perceptionsförmåga vid halv åtta på morgonen.

Ett sinnestillstånd

Av och till drabbas Virginia Woolf av djupa depressioner. Kanske är det i dagboksanteckningar som denna från 1926 som man kommer henne närmast.

"ONSDAG 15 SEPTEMBER
Ett Sinnestillstånd. Vaknade kanske vid 3. Å det är på gång den kommer - fasan - fysisk som en smärtande våg som väller fram över hjärtat - kastar mig uppåt. Jag är olycklig olycklig! Ner - å Gud, jag önskar att jag vore död. Paus. Men varför känner jag mig så här? Låt mig få se vågen växa. Jag ser på. Vanessa. Barn. Misslyckad. Ja, jag kan ana det. Misslyckad misslyckad. (Vågen växer.) Å de skrattade åt min förkärlek för grön målarfärg! Vågen slår ner. Jag önskar att jag vore död! Jag har bara några få år kvar att leva hoppas jag. Jag uthärdar inte denna fasa mer - (nu är det vågen som sköljer över mig.) Detta upprepas; flera gånger om, med olika former av fasa. Och när den nått sin kulmen, håller inte den intensiva smärtan i sig, utan blir snarare vag. Jag slumrar till. Jag vaknar med ett ryck. Vågen än en gång! Den oresonliga smärtan: känslan av misslyckande; oftast knuten till en bestämd händelse, exempelvis min förkärlek för grön färg, eller att jag har köpt en ny klänning, eller bjudit hit Dadie över veckoslutet. Till slut betraktar jag det hela så oberört jag bara kan och säger, Nej nu får du ta dig samman. Sluta med det här. Jag resonerar. Jag räknar igenom lyckliga människor och olyckliga. Jag rustar mig för att fösa bort kasta iväg slå ned. Jag börjar marschera framåt i blindo. Jag känner hindren falla. Jag säger det gör ingenting. Ingenting gör något. Jag blir stel och spänd, och sover igen, och vaknar halvt om halvt och känner vågen börjar komma och ser ljuset vitna och undrar hur frukost och dagsljus kommer att övervinna den, den här gången: och så hör jag L. i gången utanför och låtsas, för min skull lika mycket som för hans, vara väldigt munter; och oftast är jag på gott humör när väl frukosten är avklarad. Går alla människor igenom detta tillstånd? Varför har jag så lite makt över det? Det vållar mycken förspilld kraft och smärta i mitt liv."

Bil

När jag körde bil hem från Halmstad vid halv fem i dag var det ännu ljust. Ett grått ljus som dämpade alla färger i landskapet. Samma grå ljus som stämmer ner alla sinnen och får mig att inse att det bara är att härda ut, tills vårljuset, det riktiga ljuset, kommer.
Bilkörningen kom mig att tänka på vad Virginia Woolf skrev i dagboken onsdag 10 augusti 1927, när de skaffat bil:

"Ja, bilen tar fram glädjen i vårt liv, den blir ett extra liv, fritt och rörligt och luftigt, som vi kan leva jämsides med vår vanliga stillasittande flit. Vi far iväg till Falmer, kör över The Downs, tar en sväng till Rottingdean, susar sedan bort till Seaford, tittar in på Charleston i hällregnet, pratar bort en stund, hemma igen till te, allt lika lätt och ledigt som en hök i luften."

Så kunde man skriva i bilismens barndom.

"livet, döden, etc."

Jag läser vidare i Virginia Woolfs "Ögonblick av frihet", urvalet ur dagböckerna. Det går ytterst långsamt, inte många sidor per kväll. Trötthet. Dålig koncentrationsförmåga.

En märklig känsla av olika tidsdimensioner uppstår när jag läser vad författaren skriver om den roman hon planerar att skriva och som hon påbörjat, "To the Lighthouse", en bok som kom ut först i maj 1927 och som jag nyss läst, hösten 2008.

Torsdag 14 maj 1926 skriver hon:

"Jag sprängs snart av lust att sluta skriva för tidningar och ta mig an To the Lighthouse. Den ska bli relativt kort: fars karaktär skulle tecknas i sin helhet; och mors; och St Ives; och barndomen; och alla de vanliga sakerna som jag försöker få med - livet, döden, etc. Men kärnan är fars personlighet, när han sitter i en båt och deklamerar Ensam ljuter vi alla döden, medan han slår ihjäl en döende makrill..."

Måndag 20 juli:

"Men ämnet kan tyckas sentimtalt: far och mor och barn i trädgården; dödsfallet; seglatsen ut till fyren. (Jag ser boken för mig i tre delar: 1, vid fönstret i salongen; 2, sju år har gått; 3, utfärden.)"

Och 23 februari 1926:

"Min roman får mig att svälla som en sliten flagga. Nu är det To the lighthouse. Jag skriver snabbare och mer obehindrat än jag någonsin skrivit i hela mitt liv; ännu mer - tjugo gånger mer - än någon roman hittills. Detta pågår hela förmiddagen och jag har fullt sjå att låta bli att driva på hjärnan hela eftermidddagen också. Jag lever helt och hållet i boken, och dyker upp ur den rätt vimmelkantig och har ofta svårt att komma på något att säga när vi tar vår promenad runt parken."

Genom läsandet är jag närvarande i dagboksanteckningarnas tid, som föregår den kommande romanens tid, som utspelas före dagboksanteckningarna, och som i sig innefattar olika tidsskikt, som det fantastiska andra kapitlets sju år av folktom, flyende tid - och så mitt läsandes nutid (som snabbt rinner undan, bara bristfälligt speglad i mina anteckningar).

"...vår klokhet börjar där författarens slutar..."

Jag deltog nyss i ett meningsutbyte på Blott Sverige om läsningens eventuella förtjänster. Passande nog kom jag att i går kväll läsa en liten vacker volym av Marcel Proust, "Om läsning", som är ett förord till Proust franska översättning av John Ruskins "Sesame and Lilies" (1865).

Om Ruskin var odelat övertygad om läsandets betydelse, så hade Proust en del intressanta invändningar. Han varnar för läsningen som självändamål. Den ska utlösa kreativitet, sätta fart på vårt eget andliga liv, inte ersätta det.

"Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den kan leda oss in i det: den utgör det inte."

"Vi känner mycket väl att vår klokhet börjar där författarens slutar..."

Proust diagnostiserar

"vissa så att säga patologiska fall, av andlig depression, där läsningen kan bli en sorts vårdande disciplin med uppgiften att genom ett upprepat sporrande ständigt återinföra ett trögt intellekt i det andliga livet. [ ... ] Det finns vissa sinnen ... sådana här sjuklingar ... som en sorts lättja eller lättsinne hindrar från att spontant ta sig ner till de djupaste områdena av sig själv, där det sanna andliga livet tar sin början."

Jag kan bara böja mig för den diagnosen...

"Läsningen blir däremot farlig när den i stället för att väcka upp oss till intellektets personliga liv tenderar att ta dess plats..."

Det finns inte, skriver Proust,

"något materiellt som placerats mellan böckerna blad likt honung som framställts helt och hållet av andra och som vi bara behöver bemöda oss om att hämta på bibliotekets hyllor och sedan passivt avnjuta i en fullkomlig kroppslig och andlig vila."

Det goda läsandet, som jag ser det, är just ett läsande där man läser av behov, för att man kan använda sig av det som andra skrivit, till nya insikter och tankar, där med Prousts term det egna "andliga livet" berikas och utvecklas av det lästa.
Då finns det inga böcker som man måste ha läst och bocka av. Då behövs inte, som Proust skriver, "denna fetischistiska respekt för böcker". Då finns det bara böcker som man behöver eller inte behöver.

Tendentiöst om film

"När bröderna Lumières livfulla kinematografbilder lördagen den 28 december 1895 visades för publiken, fanns det i salen två anonyma journalister, som ett par dagar senare i artiklar publicerade i Le Radical respektive La Poste vittnade om den epokgörande händelsen. Båda var lika fascinerade av de rörliga filmbilderna. Den ene berättade om ”det fotografiska underverket” som skapade en verklighetsillusion, den andre skrev om teknikens seger över döden: ”Den dag då den här apparaten blir tillgänglig för allmänheten och var och en av oss kan fotografera sina nära och kära /…/ när de rör sig eller uppträder med bekanta gester och ord på läpparna – den dagen upphör döden att vara oåterkallelig.” "

"Vid sidan om Andrej Belyj var författaren Kornej Tjukovskij en av de första ryska intellektuella som 1908 skrev längre artiklar om film. I Tjukovskijs ögon hade kinematografen helt och hållet skapats för ”vildarna” i en modern urban miljö, ”ty liksom alla andra marknadsprodukter förkroppsligar filmen konsumentens smak, den är en handelsvara i stort sett tillverkad för den stora massan”."

"I mångas ögon var filmen framför allt en visuell njutning. Men för Kafka var just det visuella problematiskt då han ansåg att filmbilderna med sin hastiga rörelse var störande för ögonen: ”Det är inte synen som erövrar bilderna, utan det är de som erövrar synen. De invaderar medvetandet.” "

"Att filmen så snabbt blivit en enorm succé över hela världen var något bekymmersamt för fransmannen Louis Haugmard, krönikör på den katolska tidskriften Correspondant. Filmen kräver bara en ”minimal intellektuell ansträngning”, hävdade han. Den är ”förenklingens triumf”, ”en religion för folket” eller snarare ”framtidens religionslöshet”. Haugmards dom över filmens betydelse för samhället var obarmhärtig: enligt honom skulle filmen i framtiden få ”den förhäxade folkmassan” att sluta tänka och bara ”öppna stora, tomma ögon för att se, se, se…” "

Tendentiöst valda citat från Jeana Jarlsbos intressanta understreckare i SvD 16 jan 2009, "När filmen invaderade medvetandet".

Ingen bra tid för läsning

I sitt självmordsbrev till maken Leonard bad Virginia Woolf honom att bränna alla hennes papper, inklusive dagboken.
Han gjorde det inte, som väl var.
Jag läser den nu, urvalet på svenska, "Ögonblick av frihet".

Jag är inne i en period där min koncentrationsförmåga är dålig. Efter en arbetsdag tar det tid innan jag landar i läsro.
Det blir inte så många sidor per kväll, men det är en rolig, levande text, som ibland dag för dag, ibland med långa uppehåll skildrar Virginia Woolfs liv, hemliv och hushåll, det intensiva umgänget och sällskapslivet, där namn som T. S. Eliot, W. B. Yeats, Katherine Mansfield, Bernhard Shaw, Bertrand Russell och Aldous Huxley och många, många fler passerar revy.

Woolfs omdömen om de människor hon umgås med är många och målande, ofta knivskarpt sarkastiska, ibland ganska elaka.
Makarna Woolf driver förlaget Hogarth Press i hemmet. Handsätter, trycker och binder T. S. Eliots "The Waste Land" och Katherine Mansfield "Prelude".
Virginia skriver recensioner för Times Literary Supplement och arbetar med sina romaner.
Högt och lågt och stort och smått blandas; väder och känslor, politik och tjänstefolk, depressioner och middagar, skrivande och trädgårdsodling.

"Fredag 17 februari [1922]
Jag tänkte skriva om döden, fast livet brakade in och tog över som vanligt. Jag märker att jag tycker om att fråga människor om döden. Jag har fått för mig att jag inte kommer att leva tills jag blir sjuttio. Tänk, sade jag för mig själv häromdagen, om den här värken över hjärtat en vacker dag plötsligt vrider ur mig som en disktrasa och låter mig ligga där död? Jag kände mig sömnig, likgiltig och lugn; och tyckte därför att det inte gjorde så mycket, bortsett från L. Sedan var det väl någon fågel eller ljuset eller det att jag vaknade till som fick mig att vilja leva - framför allt att vilja strosa utmed floden och titta på allt runt omkring."

Ögonblick av frihet

Denna gråmulna och nu mot kvällen regniga söndag ägnar jag inte bara åt varbergsnostalgi - en tvåtimmars skogsvandring, en god middag med rådjursfilé och ett gott vin och dessutom - till slut - några sidor i "Ögonblick av frihet - dagboksblad 1915-1941", ett urval ur Virginia Woolfs dagböcker, hinns också med.
Det är en bastant 780-sidig volym och dagbokssprosan är alldeles perfekt för min just nu bristande uthållighet vad gäller läsning.

Woolf skriver söndagen 28 december 1919:
"...jag har läst årets dagbok med förtjusning och tänker fortsätta med den. Det roar mig att se hur den frambringar en person med nästan ett eget ansikte."

Och så är det för mig också. Jag ser personen bakom de böcker jag läst.

Svar till Bodil...

Möjligheten att illustrera med flygfoto gör att jag svarar här...
Drottning Blankas plats är den lilla parken vid 1. Där finns en liten staty, "Askungen", tror jag. Vid 2 låg Caltexmacken, där är parkeringsplatser nu. Den revs nog under sextiotalet. Och vid 3 Rosenfredsskolan.

Bockstensmannen och jag

Solen gick upp kvart i nio idag, samtidigt som jag gick ut till brevlådan och hämtade DN. Det var kallt, blåste snålt. En molnskärm tog hand om solen och jag insåg att inte heller detta skulle bli en bra dag. Men dagarna nuförtiden blir ju inte bättre än man gör dem. Och denna tid på året känner jag av det släktskap med Bockstensmannen som man när jag var yngre ofta påstod fanns. Det var väl hårsvallet, kanske. Nu närmar jag mig alltmer hans allmänna uppsyn.


(Foto: Peter Lindberg)

Bockstensmannen ligger i sin glaslåda på Varbergs museum sen åtskilliga år och utgjorde för det barn jag en gång var en utmärkt utgångspunkt för filosofiska meditationer kring existentiella frågor.

Dagen blev inte så dum ändå. Jag körde upp till Göteborg med en av sönerna och vi lyssnade och samtalade om musik i bilen. Efter att ha lastat av grejer i nya studentlägenheten körde jag hem och valde att vika av från motorvägen vid Fjärås, in på gamla E 6:an, som går närmare havet. Himlen hade ännu ett vitt ljus mellan de grå molnen och havet var som silver mot de svarta skären. I högtalarna Keith Jarretts Kölnkonsert.
Det blev en färd både i det fysiska rummet och i minnenas och tankarnas rum.

Marianne Höök

Jag har läst Anette Kullenbergs biografi över Marianne Höök, med den oslagbara titeln "Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet".
Det är en ovanlig biografi.
Kullenberg lärde känna och umgicks med den tjugo år äldre kollegan Höök, men efter dennas självmord och under åren efteråt förstod hon att hon inte alls lärde känna henne. Ingen lärde känna henne.
Marianne Höök var en kändis på femtio- och sextiotalen, en promiskuös kändis och en skarp skribent och journalist, som talangfullt armbågade sig fram till en position i centrum av tidningsvärlden och den politiska världen.
Denna bloggs läsare har säkert läst alla artiklar och recensioner (och rentav boken?), så jag ska inte referera boken här.
Bara redovisa den kluvenhet jag känner inför denna biografi.

Kullenbergs pladdriga, ostrukturerade prosa var först irriterande. Men efter hand växte boken i tyngd. Framför allt genom de många och långa transkriberade intervjuerna med närstående och vänner, där Kullenberg nästan maniskt och ganska hänsynslöst närgånget vill ha svar på sina frågor för att äntligen hitta det Slutgiltiga Svaret på frågan: vem var Marianne Höök?
Det får hon naturligtvis inte. Det kan vi aldrig få.
Men läsaren får inblick i ett tragiskt levnadsöde. Och i den tidens medievärld och politiska värld.

Jag vet inte vad jag ska tycka, egentligen.
Jag läste ju på, nästan sträckläste, av nyfikenhet.
Kullenbergs spekulationer om orsaken till att Höök blev den hon blev är, som flera recensenter påpekat, bara spekulationer.
Så vad tjänar det till att skriva en sådan här biografi? Den kittlar vår nyfikenhet, ja. För Kullenberg var det säkert en nödvändighet att skriva den.
Men säger den oss något väsentligt?
Jag vet inte.

I hyllan står också den tjocka urvalsvolymen med Marianne Hööks texter, "Får man vara lite tilltalande i det här samhället?". Kanske finns där andra delar av ett svar på frågan om vem Marianne Höök var. Kanske är det där man ska leta.

Jacobs rum

Det är ingen bra tid för läsning och ingen bra tid för eftertankar kring det lästa.
Jag kan egentligen inte skylla på bristande tid eller stress. Här är tyst. Kvällen är svart utanför fönstren, det blåser och det regnar.
Det är nog årstiden.

Virginai Woolfs "Jacobs rum" var inte lika gripande som "To The Lighthouse" och "Mrs Dalloway", som jag läst tidigare.
Det är Jacob Flanders som vi följer genom romanen, från barndom och uppväxt fram till hans död i tjugofemårsåldern.
Eller inte följer, snarare får vi i en rad kronologiskt inte alltid sammanhängande scener snarare avlyssna och avläsa de intryck han gör på sin omgivning. Han är ett slags katalysator. Jacob är i centrum, är huvudpersonen, vars "livsrum" vi följer, men han är aldrig själv riktigt i fokus. Han, liksom människorna runt honom, karakteriseras genom lösryckta bitar av ett längre händelseförlopp.
Scenerna, från Cornwall, från studietiden i Cambridge, från London, från Paris, från Grekland, är färgrika, impressionistiska och återger miljöer och en mängd människors samtal och repliker.
Det är inte alltid lätt att hålla reda på personerna. Kasten mellan platser, rum och tid är abrupta.

Boken har en grundton av sorg.
Det är en roman om tidens obönhörliga gång. Om människors möten och om alla möten som aldrig blev av. Om de intryck människor får av varandra, om drömmar och förhoppningar som aldrig uttalas och aldrig blir verklighet. Om det man gör istället för det man vill göra. Om att aldrig riktigt nå fram. Om döden som klipper av allt och lämnar de levande kvar.

Nej, inte lika gripande. Men det som stannar kvar är grundtonen. Kanske är det en bok man ska läsa om.

Grå, dyster söndag

Det är en grå, dyster söndag. Ett meningsutbyte om Gaza gör inte min sinnesstämning ljusare. Frågan om Palestina är svårdiskuterad. Utan att vara väl insatt kan jag inte annat än dela t ex Göran Rosenbergs analys. Och vad gäller det fruktansvärda som utspelas i Gaza just nu måste grundläggande humanitära aspekter sättas främst, inte ideologiska.

*

I dagens DN recenseras Zygmunt Baumans "Konsumtionsliv" av Ingrid Elam. Hon menar att läget i Sverige inte är så nattsvart som i Baumans England. Och finns det inte motkrafter? Elam skriver:
"...jag tänker på konsumtionskritiker, miljöaktivister, rättviserörelser och många andra som är upptagna av att hitta nya vägar till social rättvisa. Konsumismens frihet slår över i tvång, där hejdar Bauman sin analys, men föder inte tvånget en ny frihetsrörelse?"
Jo, det vill jag också tro. Man kanske inte behöver se utvecklingen så svart som tidigare i denna blogg.

"..the media have swallowed it."

Från tolv minus i går kväll till plus två nu på morgonen. De frostklädda stenarna i beteshagen samlas och begrundar situationen. Jag kan ana det mycket lågmälda samtalet när jag går förbi. Känna deras oändligt långsamma stenblickar: varför så bråttom?
Det ges inte tid till läsning nu, men jag bläddrar i en gammal pocket i Bo Cavefors klassiska BOC-serie, Walter Benjamin: Bild och dialektik, från 1969. Här finns "Liten fotografihistoria" och "Konstverket i reproduktionsåldern"- utan tvekan texter som inspirerat Susan Sontag.
"On photography" avslutas symtomatiskt av "A brief anthology of quotations - Homage to W.B."

"The media have substituted themselves for the older world. Even if we should wish to recover that older world we can do it only by an extensive study of the ways in wich the media have swallowed it."

(Marshall McLuhan)

"...made real by photographs"

Jag vill inte påstå att jag blir klok på Sontags "On Photography", nu när jag avslutat den.
Jag får lägga den åt sidan och tänka vidare. Kanske läsa vad andra skrivit om boken.

Om jag ändå ska försöka formulera något, så tror jag att Sontag ser den lättframställda fotografiska bilden, som till skillnad från äldre tiders mer mödosamt tolkande bilder kan ses och ofta anses som en föregivet exakt verklighetsåtergivning, hur hon ser denna som något som just genom sin föregivet exakta verklighetsåtergivning och framförallt genom sin explosionsartade spridning (och Sontag skrev ändå på sjuttiotalet) har kommit att ställa sig ivägen för människors omedelbara förhållande till den verkliga världen.
En alltmer komplicerad och outgrundlig värld som vi bättre står ut med skenbart fångad i bildernas frusna ögonblick.
Eller något sådant.

Några sista citat:

"...a society becomes "modern" when one of its chief activities is producing and consuming images, when images that have extraordinary powers to determine our demands upon reality and are themselves coveted substitutes for firsthand experience become indispensable to the health of the economy, the stability of the polity, and the pursuit of private happiness."

"Instead, reality has come to seem more and more like what we are shown by cameras. It is common now for people to insist about their experience of a violent event in wich they were caught up - a plane crash, a shoot-out, a terrorist bombing - that "it seemed like a movie." This is said, other descriptions seeming insufficient, in order to explain how real it was."

"...people in industrialized countries seek to have their photographs taken - feel that they are images, and are made real by photographs."

On Photography

Varför ska jag alltid fastna för böcker som Susan Sontags "On photography"?
Böcker som är fullkomligt sprängfyllda av intressanta perspektiv och tankegångar, som är skrivna på en prosa lika komplicerad som innehållet. Texter som jag, långsamläsaren, om möjligt ännu långsammare än vanligt tar mig fram genom, sida för sida, och våndas
över att de insikter läsningen ger upphov till inte på ett klart och enkelt sätt kan bevaras.
Men jag läser vidare. Här lite anteckningar igen, kanske upprepningar...

Sontag är minst sagt skeptisk till fotot som realistisk verklighetsåtergivning. Hon menar att foton tvärtom ger en surrealistisk verklighetsbild. Fotonas fragmentiserade utsnitt finns inte i verkligheten, de finns bara som foton. Den fotografiska bilden skär ut en del av verkligheten på ett sätt som vår naturliga upplevelse av världen inte kan göra.

Den fotograferande människan anpassade sig snart till att verkligheten består av saker värda att fotografera, lärde sig att se världen som motiv.

Det socialt engagerade fotot är inte på egen hand informationsbärande - det kan visa, uppröra, men inte förklara. Det kan bara beskrivande bildtext - men den kan å andra sidan använda bilden på ett annat sätt än fotografen avsåg.
Och även det socialt engagerade fotot är ett objekt, har en estetisk sida, kan göras till konst.

"As Wittgenstein argued for words, that the meaning is the use - so for each photograph.
And it is in this way the presence and proliferation of all photographs contributes to the erosion of the very notion of meaning, to that parceling out of the thruth into relative thruths wich is taken for granted by the modern liberal consciousness."

Men så kan ju även texter användas. Allt kan användas. Jag är inte ute i någon bildstormarkampanj. Boken är bara så jäkla intressant...

Film, stenar

Skriv ett försvar för filmkonsten! uppmanade jag min outtröttlige filmmentor Ole i ett inlägg här i november. Nu har han gjort det, som en kommentar det ursprungliga inlägget. Läs det här.
Det är förmodligen det mest genomtänkta, nyanserade och kloka som skrivits om film på denna blogg. Och jag håller med. Som nog alla förstår är jag inte helt seriös när jag rackar ner på filmkonsten...

Jag noterar i alla fall att Ole hellre skulle ta med sig en bok än en film till en öde ö. Boken är i all sin enkelhet mer oberoende av teknologi. Boken, litteraturen, är äldre än filmen. Mer original. Och filmen kan inte på sin utmätta tid, som styr vår upplevelse, återge tillnärmelsevis samma innehåll som det i princip nästan outtömliga litterära verket.
Men det är som Ole skriver ett medium som kan förmedla det vi av språk- och tidsskäl annars aldrig kan tillgodogöra oss.

Denna lördag blir det plötsligt milt igen och solen tittar fram. Den lyser upp gärdsgårdens stenar och jag blir stående och undrar hur man med ord skulle kunna återge upplevelsen av dessa sammanfogade stenar.

Image-junkies

Susan Sontags "On photography" är fascinerande. Jag läser långsamt, gör förstrykningar, tänker efter. Ute är kvällen svart. Sju minus, alldeles vindstilla.

"All photographs are memento mori. To take a photograph is to participate in another person's (or thing's) mortality, vulnerability, mutability. Precisely by slicing out this moment and freezing it, all photographs testify to time´s relentless melt."

Lämpligare citat så här årets första dag och efter allt fotograferande under julen får man leta efter.

"Needing to have reality confirmed and experience enhanced by photographs is an aesthetic consumerism to wich everyone is now addicted. Industrial societies turn their citizens into image-junkies."

"Ultimately, having an experience becomes identical with taking a photograph of it, and participating in a public event comes more and more to be equivalent to looking at it in a photographed form."

Jag läser Sontags kritik av den klassiska sociala fotokonsten och frustreras av att boken, paradoxalt nog, är helt utan illustrationer. En del bilder hittar jag här.
Är det någon som vet andra eller bättre ställen?