Dags för ett uppehåll

Detta är det 401:a inlägget här och kanske är det fler än jag (definitivt jag) som tycker att det är dags för ett uppehåll.

Livet lägger för många hinder i vägen just nu och inspirationen är nere på noll.

Trevlig midsommar, dock, till "alla"!

Pedro Calderón de la Barca: Livet en dröm

Ibland tar böcker lång tid på sig innan de hittar mig.

Någon gång, för ganska länge sedan, det kan ha varit på sextiotalet, i alla fall på den svartvita tevens tid, såg jag en uppsättning av Caldérons "Livet en dröm" och blev helt förtrollad.

Långt senare fick jag syn på Jens Nordenhöks översättning och köpte den. Men den blev stående i hyllan.

Häromdan ville jag läsa något oväntat och när jag lät blicken löpa längs hyllraderna fanns den där, just före Calvino: Pedro Calderón de la Barca: Livet en dröm, Studentlitteratur 1992, med inledning av Staffan Bergsten.

Detta versdrama, som hade premiär vid Filip IV:s hov i Madrid 1635, är en blandning av "metafysisk allegori, politisk maktkamp och kärleksintriger", som Bergsten skriver i inledningen. Och en av huvudfrågorna är den om är vi fria att välja mellan goda och onda handlingar, eller om allt är ödesbestämt. Synnerligen aktuellt, alltså. Byt ut öde mot gener.

I kungariket Polen läser Kung Basilios i stjärnorna att hans egen son, Prins Sigismund, ska bli "den uslaste bland människor, / den grymmaste bland furstar", och låter därför spärra in honom i ett fängelsetorn direkt efter det att han fötts. Där uppfostras han av en hovman.

En dag ångrar sig Basilios och vill pröva om sonen ändå inte kan återinta sin roll som arvprins. Men han visar sig vara just det odjur som stjärnorna sa och uppträder därefter. Fadern låter återigen spärra in honom och han intalas att den korta tiden som prins varit en dröm.

Det är inte fråga om något realistiskt drama. Replikerna är ofta långa och retoriska, och mest till för att föra ut pjäsens budskap till publiken.

När Sigismund vaknar i sin förnyade fångenskap utbrister han:

"... vi lever i en sällsam värld

där livet bara är en dröm:

det som hände mig har visat

att varje människa drömmer

allt hon är i världen

ända tills hon väcks av döden.

Fursten drömmer att han styr,

offer för sin föreställning

härskar han ifrån sin tron.

Men vår makt är bara lån,

inte mer än skrift i vinden,

när döden snart ska virvla

vår aska på sista färden.

[ ... ]

Så vad är livet? Bländverk.

Vad är livet? Dårskap.

Bara skuggor, bara spegling

- det största är just ingenting,

när hela livet är att drömma,

och drömmen själv en dröm."

"Livet som dröm"-motivet är ett urgammalt motiv.

Men så utbryter ett uppror mot Basilios och upprorsmännen befriar Sigismund, vill att han ställer sig i spetsen för resningen. Upproret segrar.

I segerns stund besinnar sig Sigismund. Måste han, som förväntades vara ett vilddjur, verkligen vara det?

"Min natur var ett sovande vilddjur!

Min vrede var ett instucket svärd!

Men ödet besegras inte

med orätt, våld och hämnd,

det rasar bara ännu mera.

Istället måste den som hoppas

nå att betvinga sitt öde,

gå fram med sans och måtta."

"Stora segrar anar jag

i framtidens sköte,

men störst är den jag måste

vinna här idag:

segern över mig själv."

Jag fascineras kanske inte lika mycket idag som jag gjorde då, på sextiotalet, när jag såg TV-teatern. Men det i ordets bokstavliga mening teatraliska i den här formen, utan något som helst anspråk på verklighetsavbildande realism, det tilltalar mig mycket. Calderón försökte inte härma eller simulera verkligheten, men använde en uttrycksform för att uttrycka något om verkligheten.

http://www.repf.se/

"The legs of William Wordsworth"

"His legs was pointedly condemned by all the female connoisseurs in legs that I ever heard lecture on that topic [... ] There was no absolute deformity about them; and undoubtedly they had been serviceable legs beyond the average standard of human requisition; for I calculate, upon good data, that with these identical legs Wordsworth must have traversed a distance of 175 to 180,000 English miles - a mode of exertion, which to him, stood in the stead of wine, spirits, and all other stimulants whatsoever to the animal spirits; to which he has been indebted for a life of unclouded happiness, and we for much of what is most excellent in his writings."

Med detta underbara citat från Thomas de Quincey inleder Rebecca Solnit i "Wanderlust: a history of walking" ett kapitel om en av de stora vandrande författarna, William Wordsworth.

Hon skriver också om andra, som Rosseau, Kierkegaard, Baudelaire. Och naturligtvis Walter Benjamin. Men jag saknar W. G. Sebald.

Blodläge

Johan Theorins tredje kriminalroman "Blodläge"(2010) är, liksom de två tidigare "Skumtimmen" (2007) och Nattfåk (2008), inte riktigt som andra i samma genre. Den är bättre i det mesta. Språket flyter, miljöerna och karaktärerna är genomarbetade och trovärdiga. Naturligtvis ser man hur den är gjord, ser hur författaren byggt upp intrigen fram mot den spännande upplösningen, det tillhör genren. Men här finns inte bara en intrig, här finns också mycket av vad man kunde kalla dagens Sverige, vardagens plågor och illusioner, från äldrevård till naturmystik. Och mycket Öland, naturligtvis.

Vissa inslag är väl hemska, som det ska vara, men här finns ingen cynism, de är hemska på ett... folkhemskt sätt.

Och vem kan motstå en gåtlösare som Gerlof Davidsson, 80+ och plågad av reumatism, vars käpp spelar en kanske avgörande roll i slutstriden...

Idealismens irrvägar: Fallet Sigrid Gillner

Omgiven av olästa, påbörjade och halvlästa böcker har jag nu lyckats nästan sträckläsa en fascinerande bok, Eva F. Dahlgrens "Fallet Sigrid Gillner", som kom 2008.

Nu gör jag det enkelt för mig. Bland de recensioner jag hittat fastnade jag för Fredrik Sjöberg i SvD och Nina Björk i DN. De säger, bättre än vad själv kan formulera, vad jag skulle vilja säga om boken...

Eva F. Dahlgren lyckas i alla fall här, liksom i "Farfar var rasbiolog" (som jag skrivit om här), med konststycket att ge ett levande porträtt av en människa som man utan detta porträtt skulle avfärda som bisarr och obegriplig.

Sigrid Gillner, foto i boken.

Rådjur

Även i min nuvarande något rörelsehämmade situation kan jag uppleva naturen. I eftermiddags öppnade jag fönstret försiktigt och zoomade in två rådjur.

Inga bilder i Bodils klass kanske, men i alla fall...