Walther von der Vogelweide i Tvååker

Jag fick ett mail från Gila i Tyskland som egentligen skulle varit en kommentar till mitt inlägg om trädgårdskonsten i Tvååker. Hon tog en svindlande associationsväg till 1100-talet och jag tyckte att det var så kul att jag frågade om jag fick lägga mailet här och det fick jag. Bloggandet får de mest märkliga möten att ske, både i rum och tid. Gila skrev:

Hej,

jag har ett inlägg till björnbilden Du tog den 7. Februari. Det finns en dikt av Walther von der Vogelweide fran 1198, där han beskriver sig själv sittande pa en sten och tänkande över människornas problem i allmänhet och den aktuella politiska diskussionen om pavens inflytelse i det politiska.

Kanska Du kan tyska och föstar den första delen av dikten björnen paminde mig genast pa

Ich saß auf einem Stein und schlug ein Bein über das andere.

Darauf setzte ich den Ellenbogen.

Ich hatte mein Kinn und meine eine Wange

in meine Hand geschmiegt.

In dieser Stellung dachte ich angestrengt darüber nach, wie man sich auf der Welt verhalten sollte.

Ich konnte keinen Rat geben, wie man drei Dinge erwerben könnte, ohne dass eines von ihnen zugrunde ginge:

die ersten beiden sind Ehre und bewgliche Güter,

was einander oft schadet, das dritte ist die Huld Gottes, die noch mehr wert sind als die beiden.

Die alle hätte ich gerne in einem Schrein zusammen.

Ja, leider ist das unmöglich, dass Vermögen und Ehre bei den Menschen und dazu noch Gottes Huld

zusammen in ein Herz kommen können.

Stege und Wege dazu sind ihnen genommen,

denn die Untreue lauert im Hinterhalt

und die Gewalt zieht offen über die Straßen.

Nu tror jag inte att din granne tänkte pa Walther von der Vogelweide da han tillverkade skulpturen. Sa det är säkert därför att björnen skrattar sa mycket över människors problem och tankar.

Manga hälsningar

Gila

Med viss möda läser jag dikten. Jag letade i mina hyllor efter en svensk översättning, hittade ett par andra dikter, men inte denna. Någon som vet?

Lördag 07.00

Lördag 07.00. 6,5 minus. Det ser ut att bli en fin dag.

Virgina Woolfs "Ögonblick av frihet"

I kväll ägnar jag en timme åt de sista sidorna i "Ögonblick av frihet". När jag slår igen boken är det inte utan ett visst vemod. Jag har lärt känna en människa, en stor författare och en människa, med alla de drag av bättre och sämre slag som vi alla har. Det går inte att sammanfatta min läsning mer än så just nu.

Allt vävs samman i Virginia Woolfs dagböcker.
Påskdagen 24 mars 1940 skriver hon:

"Och det är uppfriskande och föryngrande att se de täta guldgula stånden med krokus och de gröna narcisserna som inte spruckit ut än, och höra mina Ashehamråkor släppa sina hesa krax i den klibbiga luften. Kvistsamlandet har börjat och det pågår medan alla kanoner riktas in och laddas och ingen vågar trycka av. Inte ett ljud i kväll som lockar fram människors tårar. Jag minns det häftiga ymniga regnet en kväll strax före kriget som fick mig att tänka på alla gråtande män och kvinnor."

Sen bryter kriget ut på allvar. Och dagboksanteckningarna blandar krigshändelserna med notiser om det alltmer inskränkta livet på landet i Rodmell. Besök i det bombade London, överflygningarna. Oro för den väntade tyska invasionen. Förberedelser för självmord i garaget. Ransoneringen av mat och bensin. Evakuerade barn.
Makarna Woolf dras in i det sociala livet i byn. Notiser om den vulgära, obildade underklassen. Perioder av kreativitet som avlöses av bottenlös förtvivlan och depressioner. Jag ser för mig hur Virginia Woolfs ansikte hårdnar, gröps ur av inre och yttre tryck. Omdömena om andra människor, som genom åren kunnat vara både bitska och försonande, blir nu allt hårdare.
Sista anteckningen i boken är från 24 mars 1941.
Den 28 mars skriver hon avskedsbrev till Vanessa och Leonard, går över de våtmarker där hon så ofta promenerat, ner till floden Ouse och dränker sig.
Hennes aska begravs under de stora almarna vid Monks House, de som paret Woolf döpt till Leonard och Virginia.

I den digitala inhägnaden

I min koncentration på historieforskning avstår jag från nästan all läsning.
Men så fick jag syn på ett par understreckare i SvD härom dagen, av André Jansson, "Välkommen till den digitala inhägnaden" och Merete Mazzarella, "Lillebror kan redan se allt du gör". Jag tuggade i mig dem till lunchen i går.
De säger kanske inget jag inte redan visste om hur vi kartläggs av alltmer sofistikerade digitala system, när vi handlar med kort, när vi reser, när vi skickar e-post, osv.
Jag har alltid tagit lätt på saken. Men det kanske jag inte ska?

Jansson skriver om hur "de alltmer medialiserade formerna av social kontroll ... vidareutvecklar klassiska tankegångar från bland andra Michel Foucault". De fördelar informationssamhället förser oss med innebär samtidigt en användargenererad övervakning, om man vill se det så. Vi utlöser själva övervakningsmekanismerna, bara genom att vi rör oss.

Mazarella refererar Wolfgang Sofsky: vi har "både nazism och kommunism i det historiska närminnet". Men "vi [är] inte nödvändigtvis ... fria därför att vi inte lever under en i traditionell mening totalitär regim. Inte desto mindre har individen i dag förlorat sin integritet ... gjorts genomskinlig för kontroll, och även om det inte finns någon orwellsk Storebror som ser oss så finns det desto fler beskäftiga Småbröder som inte vill lämna oss i fred."

Mazzarella skriver också om hur gränserna mellan privat och offentligt suddas ut. Inte bara i skvallermedia, det där som vi spyr åt. Men vad är det vi bloggare gör? Är vi också offer för den gängse ideologin som säger att vi måste "bli sedda" för att verkligen vara levande?

Jag vill vara personlig i bloggsammanhang, men inte privat. Det är vad jag läser och tänker om vad jag läser som kan vara av intresse för andra - liksom jag kan intressera mig för vad andra skriver. Mina eventuella nageltrång är inte så intressanta. (Ja, jag har syndat härvidlag...)

Mazzarella skriver: "man kan gissa att allt fler av oss numera har privatliv på två nivåer - ett för offentligt bruk och ett som verkligen är privat."
Men så har det väl alltid varit? Vem har inte upptäckt att man i viss mån måste vara en kameleont i offentligheten?

Ett kvinnokollektiv 1796

Jag fortsätter att leva i tre världar. (När jag inte är på Yttre Hebriderna...)
Mestadels i den vanliga vardagen: jobba, äta, sova. Större delen av min fritid använder jag till att lusläsa husförhörslängder och sammanställa uppgifter i en databas. Och så, för att inte bli knäpp, tillbringar jag då och då en stund i Virginia Woolfs värld. Nu är det krigsutbrott 1939.

Nyss var jag i 1790-talets Halland. Ibland fastnar jag för saker som ligger utanför min undersökning. I en backstuga under Eric Andersgård i Valinge socken levde tre änkor tillsammans: Bengta, Gunnel och Kierstin. 69, 62 och 67 år gamla.. Ett kvinnokollektiv. Hur levde de, hur försörjde de sig?










Prosten C. W. Rodhe anmärker i "Catechismi och Husförhörs Längd öfwer Hwalinge Sockens Inwånare från Mickaeli 1796 til Mickaeli tid 1797" om deras läskunnighet, kunskap om tio Guds bud, Herrens bön, Hus taflann, osv. att de kan "intet"...

Arbetets nödvändighet

I juli 1937 omkommer Virginia Woolfs systerson Julian som frivillig ambulansförare i inbördeskrigets Spanien. Fredagen den 6 augusti skriver hon i dagboken:

"Nej, nej, jag vill inte återkomma till de där dagarna. Det enda var att det var en sorts tröst att sitta där med Nessa, Duncan, Quentin och Angelica, och fullkomligt glömma isoleringen, åskådarrollen, genom att man var behövd. Sedan kom vi hit i torsdags förra veckan, och genom att trycket lättade kunde man leva, men utan mycket till framtid. Det är ett av särdragen i detta dödsfall - att det för oss närmare den oändliga tomheten och vår korta lilla resa in i det meningslösa. Det är just detta som jag tänker bekämpa. Hur då? Med arbete givetvis. Så fort jag inte arbetar, eller har slutet i sikte, då börjar intigheten."

På Yttre Hebriderna

Februari, överlevandets månad.

Jag körde ner till Halmstad i morse i ett lätt snöfall. En vanlig dag som denna går jag upp på morgonen och åker till jobbet och alla ser en normalt fungerande människa i sitt normala sammanhang. Jag kan föra fullkomligt normala samtal med andra människor. Ingen märker något.

Men i själva verket är jag inte där jag är.

Jag är insnöad i en liten stuga på en gudsförgäten ö i Yttre Hebriderna.
Jag håller torvelden vid liv, lyssnar till vinden och tillbringar de flesta av dygnets timmar liggande i den grovt tillyxade sängen, grubblande på livets gåtor, sömnlöst stirrande upp i det röksvärtade taket. Jag går bara ut i den pinande blåsten och snögloppet för att hämta in mer torv och för att hacka hål i källans istäcke och ta in vatten. Jag sitter vid slagbordet och äter av det torra, grova brödet och skär av den rökta fårbogen. Timmarna rör sig långsamt. Är det dag eller natt? Jag vet inte. Det spelar ingen roll här. Ölet är slut. Jag blandar maltwhiskyn med vatten för att få den att räcka.

Så här kommer det att vara tills vårljuset kommer och jag äntligen siktar ett fartyg ute på havet.

Så är det. Men ingen märker något.