Kajorna i Societetsparken

I morse när jag kom till jobbet vid halv åtta hade kajorna vaknat. I stora flockar flög de, oroligt och våldsamt skränande, fram och tillbaka mellan träden i Societetsparken.
Mobilens undermåliga bildkvalitet återspeglar min perceptionsförmåga vid halv åtta på morgonen.

Ett sinnestillstånd

Av och till drabbas Virginia Woolf av djupa depressioner. Kanske är det i dagboksanteckningar som denna från 1926 som man kommer henne närmast.

"ONSDAG 15 SEPTEMBER
Ett Sinnestillstånd. Vaknade kanske vid 3. Å det är på gång den kommer - fasan - fysisk som en smärtande våg som väller fram över hjärtat - kastar mig uppåt. Jag är olycklig olycklig! Ner - å Gud, jag önskar att jag vore död. Paus. Men varför känner jag mig så här? Låt mig få se vågen växa. Jag ser på. Vanessa. Barn. Misslyckad. Ja, jag kan ana det. Misslyckad misslyckad. (Vågen växer.) Å de skrattade åt min förkärlek för grön målarfärg! Vågen slår ner. Jag önskar att jag vore död! Jag har bara några få år kvar att leva hoppas jag. Jag uthärdar inte denna fasa mer - (nu är det vågen som sköljer över mig.) Detta upprepas; flera gånger om, med olika former av fasa. Och när den nått sin kulmen, håller inte den intensiva smärtan i sig, utan blir snarare vag. Jag slumrar till. Jag vaknar med ett ryck. Vågen än en gång! Den oresonliga smärtan: känslan av misslyckande; oftast knuten till en bestämd händelse, exempelvis min förkärlek för grön färg, eller att jag har köpt en ny klänning, eller bjudit hit Dadie över veckoslutet. Till slut betraktar jag det hela så oberört jag bara kan och säger, Nej nu får du ta dig samman. Sluta med det här. Jag resonerar. Jag räknar igenom lyckliga människor och olyckliga. Jag rustar mig för att fösa bort kasta iväg slå ned. Jag börjar marschera framåt i blindo. Jag känner hindren falla. Jag säger det gör ingenting. Ingenting gör något. Jag blir stel och spänd, och sover igen, och vaknar halvt om halvt och känner vågen börjar komma och ser ljuset vitna och undrar hur frukost och dagsljus kommer att övervinna den, den här gången: och så hör jag L. i gången utanför och låtsas, för min skull lika mycket som för hans, vara väldigt munter; och oftast är jag på gott humör när väl frukosten är avklarad. Går alla människor igenom detta tillstånd? Varför har jag så lite makt över det? Det vållar mycken förspilld kraft och smärta i mitt liv."

Bil

När jag körde bil hem från Halmstad vid halv fem i dag var det ännu ljust. Ett grått ljus som dämpade alla färger i landskapet. Samma grå ljus som stämmer ner alla sinnen och får mig att inse att det bara är att härda ut, tills vårljuset, det riktiga ljuset, kommer.
Bilkörningen kom mig att tänka på vad Virginia Woolf skrev i dagboken onsdag 10 augusti 1927, när de skaffat bil:

"Ja, bilen tar fram glädjen i vårt liv, den blir ett extra liv, fritt och rörligt och luftigt, som vi kan leva jämsides med vår vanliga stillasittande flit. Vi far iväg till Falmer, kör över The Downs, tar en sväng till Rottingdean, susar sedan bort till Seaford, tittar in på Charleston i hällregnet, pratar bort en stund, hemma igen till te, allt lika lätt och ledigt som en hök i luften."

Så kunde man skriva i bilismens barndom.

"livet, döden, etc."

Jag läser vidare i Virginia Woolfs "Ögonblick av frihet", urvalet ur dagböckerna. Det går ytterst långsamt, inte många sidor per kväll. Trötthet. Dålig koncentrationsförmåga.

En märklig känsla av olika tidsdimensioner uppstår när jag läser vad författaren skriver om den roman hon planerar att skriva och som hon påbörjat, "To the Lighthouse", en bok som kom ut först i maj 1927 och som jag nyss läst, hösten 2008.

Torsdag 14 maj 1926 skriver hon:

"Jag sprängs snart av lust att sluta skriva för tidningar och ta mig an To the Lighthouse. Den ska bli relativt kort: fars karaktär skulle tecknas i sin helhet; och mors; och St Ives; och barndomen; och alla de vanliga sakerna som jag försöker få med - livet, döden, etc. Men kärnan är fars personlighet, när han sitter i en båt och deklamerar Ensam ljuter vi alla döden, medan han slår ihjäl en döende makrill..."

Måndag 20 juli:

"Men ämnet kan tyckas sentimtalt: far och mor och barn i trädgården; dödsfallet; seglatsen ut till fyren. (Jag ser boken för mig i tre delar: 1, vid fönstret i salongen; 2, sju år har gått; 3, utfärden.)"

Och 23 februari 1926:

"Min roman får mig att svälla som en sliten flagga. Nu är det To the lighthouse. Jag skriver snabbare och mer obehindrat än jag någonsin skrivit i hela mitt liv; ännu mer - tjugo gånger mer - än någon roman hittills. Detta pågår hela förmiddagen och jag har fullt sjå att låta bli att driva på hjärnan hela eftermidddagen också. Jag lever helt och hållet i boken, och dyker upp ur den rätt vimmelkantig och har ofta svårt att komma på något att säga när vi tar vår promenad runt parken."

Genom läsandet är jag närvarande i dagboksanteckningarnas tid, som föregår den kommande romanens tid, som utspelas före dagboksanteckningarna, och som i sig innefattar olika tidsskikt, som det fantastiska andra kapitlets sju år av folktom, flyende tid - och så mitt läsandes nutid (som snabbt rinner undan, bara bristfälligt speglad i mina anteckningar).

"...vår klokhet börjar där författarens slutar..."

Jag deltog nyss i ett meningsutbyte på Blott Sverige om läsningens eventuella förtjänster. Passande nog kom jag att i går kväll läsa en liten vacker volym av Marcel Proust, "Om läsning", som är ett förord till Proust franska översättning av John Ruskins "Sesame and Lilies" (1865).

Om Ruskin var odelat övertygad om läsandets betydelse, så hade Proust en del intressanta invändningar. Han varnar för läsningen som självändamål. Den ska utlösa kreativitet, sätta fart på vårt eget andliga liv, inte ersätta det.

"Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den kan leda oss in i det: den utgör det inte."

"Vi känner mycket väl att vår klokhet börjar där författarens slutar..."

Proust diagnostiserar

"vissa så att säga patologiska fall, av andlig depression, där läsningen kan bli en sorts vårdande disciplin med uppgiften att genom ett upprepat sporrande ständigt återinföra ett trögt intellekt i det andliga livet. [ ... ] Det finns vissa sinnen ... sådana här sjuklingar ... som en sorts lättja eller lättsinne hindrar från att spontant ta sig ner till de djupaste områdena av sig själv, där det sanna andliga livet tar sin början."

Jag kan bara böja mig för den diagnosen...

"Läsningen blir däremot farlig när den i stället för att väcka upp oss till intellektets personliga liv tenderar att ta dess plats..."

Det finns inte, skriver Proust,

"något materiellt som placerats mellan böckerna blad likt honung som framställts helt och hållet av andra och som vi bara behöver bemöda oss om att hämta på bibliotekets hyllor och sedan passivt avnjuta i en fullkomlig kroppslig och andlig vila."

Det goda läsandet, som jag ser det, är just ett läsande där man läser av behov, för att man kan använda sig av det som andra skrivit, till nya insikter och tankar, där med Prousts term det egna "andliga livet" berikas och utvecklas av det lästa.
Då finns det inga böcker som man måste ha läst och bocka av. Då behövs inte, som Proust skriver, "denna fetischistiska respekt för böcker". Då finns det bara böcker som man behöver eller inte behöver.

Tendentiöst om film

"När bröderna Lumières livfulla kinematografbilder lördagen den 28 december 1895 visades för publiken, fanns det i salen två anonyma journalister, som ett par dagar senare i artiklar publicerade i Le Radical respektive La Poste vittnade om den epokgörande händelsen. Båda var lika fascinerade av de rörliga filmbilderna. Den ene berättade om ”det fotografiska underverket” som skapade en verklighetsillusion, den andre skrev om teknikens seger över döden: ”Den dag då den här apparaten blir tillgänglig för allmänheten och var och en av oss kan fotografera sina nära och kära /…/ när de rör sig eller uppträder med bekanta gester och ord på läpparna – den dagen upphör döden att vara oåterkallelig.” "

"Vid sidan om Andrej Belyj var författaren Kornej Tjukovskij en av de första ryska intellektuella som 1908 skrev längre artiklar om film. I Tjukovskijs ögon hade kinematografen helt och hållet skapats för ”vildarna” i en modern urban miljö, ”ty liksom alla andra marknadsprodukter förkroppsligar filmen konsumentens smak, den är en handelsvara i stort sett tillverkad för den stora massan”."

"I mångas ögon var filmen framför allt en visuell njutning. Men för Kafka var just det visuella problematiskt då han ansåg att filmbilderna med sin hastiga rörelse var störande för ögonen: ”Det är inte synen som erövrar bilderna, utan det är de som erövrar synen. De invaderar medvetandet.” "

"Att filmen så snabbt blivit en enorm succé över hela världen var något bekymmersamt för fransmannen Louis Haugmard, krönikör på den katolska tidskriften Correspondant. Filmen kräver bara en ”minimal intellektuell ansträngning”, hävdade han. Den är ”förenklingens triumf”, ”en religion för folket” eller snarare ”framtidens religionslöshet”. Haugmards dom över filmens betydelse för samhället var obarmhärtig: enligt honom skulle filmen i framtiden få ”den förhäxade folkmassan” att sluta tänka och bara ”öppna stora, tomma ögon för att se, se, se…” "

Tendentiöst valda citat från Jeana Jarlsbos intressanta understreckare i SvD 16 jan 2009, "När filmen invaderade medvetandet".

Ingen bra tid för läsning

I sitt självmordsbrev till maken Leonard bad Virginia Woolf honom att bränna alla hennes papper, inklusive dagboken.
Han gjorde det inte, som väl var.
Jag läser den nu, urvalet på svenska, "Ögonblick av frihet".

Jag är inne i en period där min koncentrationsförmåga är dålig. Efter en arbetsdag tar det tid innan jag landar i läsro.
Det blir inte så många sidor per kväll, men det är en rolig, levande text, som ibland dag för dag, ibland med långa uppehåll skildrar Virginia Woolfs liv, hemliv och hushåll, det intensiva umgänget och sällskapslivet, där namn som T. S. Eliot, W. B. Yeats, Katherine Mansfield, Bernhard Shaw, Bertrand Russell och Aldous Huxley och många, många fler passerar revy.

Woolfs omdömen om de människor hon umgås med är många och målande, ofta knivskarpt sarkastiska, ibland ganska elaka.
Makarna Woolf driver förlaget Hogarth Press i hemmet. Handsätter, trycker och binder T. S. Eliots "The Waste Land" och Katherine Mansfield "Prelude".
Virginia skriver recensioner för Times Literary Supplement och arbetar med sina romaner.
Högt och lågt och stort och smått blandas; väder och känslor, politik och tjänstefolk, depressioner och middagar, skrivande och trädgårdsodling.

"Fredag 17 februari [1922]
Jag tänkte skriva om döden, fast livet brakade in och tog över som vanligt. Jag märker att jag tycker om att fråga människor om döden. Jag har fått för mig att jag inte kommer att leva tills jag blir sjuttio. Tänk, sade jag för mig själv häromdagen, om den här värken över hjärtat en vacker dag plötsligt vrider ur mig som en disktrasa och låter mig ligga där död? Jag kände mig sömnig, likgiltig och lugn; och tyckte därför att det inte gjorde så mycket, bortsett från L. Sedan var det väl någon fågel eller ljuset eller det att jag vaknade till som fick mig att vilja leva - framför allt att vilja strosa utmed floden och titta på allt runt omkring."