Jag har börjat läsa Imre Kertész

Jag har börjat läsa Imre Kertész "Mannen utan öde". Och eftersom jag inte läst mer än 60 sidor, så borde jag väl inte skriva något ännu.
Det är bara det att jag redan nu är beredd att utnämna den här boken till en av de böcker man bara måste ha läst.

Tidigare har jag inte läst en rad av Kertész. Det ångrar jag. Å andra sidan har jag nu den här samlingsvolymen med tre romaner framför mig.

Georg och Eva Klein frågar i förordet om man fortfarande kan skriva prosa om Auschwitz. Har inte smärtgränsen nåtts, har inte det outsägliga sagts, det obegripliga förklarats, det oacceptabla "hamrats in så hårt att mottagaren blev tvungen att antingen förtränga dess innebörd eller slå dövörat till för all vidare information"? Nej, menar de: Kertész säger i denna bok något väsentligt som inte tidigare blivit sagt.

Den fjortonårige György Köves transporteras i en godsfinka till Auschwitz från judeförföljelsens Budapest. Han är romanens jag och tycks med sin lågmälda och lugnt iakttagande berättarröst på ett ytterst märkligt sätt finna sig i att dras in i förintelsemaskineriet - som om det som sker är helt naturligt, något självklart, något som inte kunde vara annorlunda.

Jag vet inte vad det är som ger texten en sådan genomslagskraft. Är det Györgys distans till skeendet? Hans bristande förståelse? Ovilja att förstå? Naivitet? Godtrogenhet? Eller en medveten illusionslöshet?
På något sätt hamnar förståelsens börda hos läsarna. Vi vet ju vad som skedde. Vi förstår vad som sker bland de vuxna omkring honom, det som György återger, till synes utan att förstå.

Jag läser långsamt och får hela tiden anledning att stanna upp.

György går på gatan:

"Jag hade velat knäppa upp rocken, men så ångrade jag mig: i den lätta motvinden skulle framstyckena på min rock kunna blåsa bakåt och dölja min gula stjärna, vilket skulle vara mot föreskrifterna."

Hans tar avsked av sin far:

"Men, tänkte jag, vi fick i alla fall tillfälle att skicka iväg den stackaren till arbetslägret med minnet av en fin dag."

Skildringen av hur han förs till ett uppsamlingsläger för vidare transport till Auschwitz inleds så här:

"Nästa dag råkade jag ut för en lite konstig sak." 

Och när de ska lämna lägret:

"... jag minns bara att jag hela tiden var nära att brista i skratt, dels av förvåning och förlägenhet, av känslan av att oväntat ha hamnat mitt i något slags vanvettigt skådespel där jag inte riktigt visste vilken roll jag spelade, dels av en hastig tanke, som bara precis for genom huvudet på mig: och det var min styvmors ansikte när hon kom på att i kväll fick hon vänta förgäves på mig med kvällsmaten."

Jag läser vidare. Och ni andra, ni som redan läst Kertész. Jag väntar på kommentarer.

Jag hittar en bok i Varbergs biblioteks öppna magasin

Det är inte ofta jag skriver om bibliotek här, mitt yrke till trots.
Jag är verksam på ett högskolebibliotek och sysslar uteslutande med facklitteratur - och tyvärr sällan inom humaniora.

I dag kunde jag konstatera hur fundamentala folkbiblioteken är för bildning och kultur, trots allt tal om motsatsen.

Min ständigt läsande bloggkollega Einar Jakobsson gjorde mig nyfiken på en samling tyska noveller, så jag sökte upp och fann boken han läst i Varbergs stadsbiblioteks katalog och kunde konstatera att den fanns där,  i det öppna magasinet. Det var "Berömda tyska berättare", ett urval av Johannes Edfelt, utgiven av Folket i Bilds förlag 1959.

En kort promenad på lunchen och så hade jag boken i min hand.

Bara att se boken, att känna dess tyngd och känna den där typiska, instängda gammaldags biblioteksdoften gjorde mig glad. Och väckte minnen från mina tidigaste biblioteksbesök, från de första läsande åren, när jag äntligen fick börja låna från vuxenavdelningen, där det fanns hyllmeter efter hyllmeter av all världens litteratur i röda eller gröna "pansarband" från Bibliotekstjänst i Lund.

Det gladde mig också att Varbergs stadsbibliotek inte hade gallrat ut denna bok, som nog inte lånats så flitigt på några decennier. Och den hade dessutom sällskap av åtskilliga andra, i hylla efter hylla i det öppna magasinet, där man i lugn och ro kan botanisera och göra oväntade upptäckter. Vilket jag skulle gjort om jag bara hunnit.

Så ska biblioteken fungera. Inte så att alla bibliotek ska spara och magasinera allt. Det svenska fjärrlånesystemet fungerar utmärkt. Men att göra bibliotekens äldre bokbestånd tillgängligt kan inte vara mer än en marginell kostnad.

Jag är ingen vintermänniska

Nej, jag är ingen vintermänniska.
De korta dagarna inleds i mörker och avslutas i mörker. Och kylan. I morse var det fjorton minus. Snön knarrade under stövlarna. All min energi går åt till den dagliga kampen (nåja...) för brödfödan. Snarare än vakenhet känns sömn som det naturliga tillståndet. Men man kan ju inte sova hela dygnet.

Det spåddes mer snö i helgen, så jag hjulade in extra mycket ved, tidigt på morgonen medan solen gick upp och (noterade jag motvilligt) allt blev gnistrande vitt och vackert.
Arbetet med veden är ett slags meditation. Efter några vändor med skottkärran blir jag varm i kroppen och kommer in ett tillstånd där jag låter tankarna komma och gå som de vill och om jag då inte känner av någon av de vanliga krämporna så skapar ansträngningen helt enkelt en form av både kroppsligt och själsligt välbefinnande. Ett slags balans.

                                               *

Jag har läst Tunströms "Juloratoriet". Det var andra eller tredje omläsningen. Ändå greps jag återigen av denna roman om döden och om sorgen. Om hur sorgen så till den grad kan forma våra liv och krossa eller skruva ner de möjligheter till liv som annars skulle ha blomstrat. Men också om "jublets kategorier", om musiken som förlösande kraft, som förmedlare av hopp, om kärlekens möjligheter, trots allt.

                                               *

Men jag har svårt att samla mig till koncentrerad läsning.
Tänkte ett tag att jag borde läsa Frans G. Bengtssons essä "Vintermänniskan". Men jag vet ju redan att det bara gäller att stoiskt härda ut under dessa vintermånader.

Så i stället föll valet på att fortsätta läsningen av Lucretius "Om tingens natur", i Ingvar Björkesons översättning (Natur och kultur 2002), som jag avbröt i juni 2009 och som jag då skrev lite om här och här.
Åter visar det sig att böcker har en märklig förmåga att lugnt vänta in sin läsare...

Detta var precis den läsning jag behövde. Denna strängt materialistiska lärodikt på hexameter, en hyllning till lärofadern Epikuros, har en den bundna formens stilla lunk som inbjuder till långsam, eftertänksam läsning.

Även om den mestadels består av naturvetenskapliga argument, för att allt består av tomrum och av atomer och att det är atomernas ständiga rörelser som förklarar allt och att inga gudar styr (men de finns), utan naturens egen lagbundenhet, så är huvudsyftet att lära oss hur vi ska leva, hur vi ska försona oss med detta sakernas tillstånd. Med den enkla sanningen att så länge vi finns till, finns inte döden, och när döden finns, finns inte vi.

Ett smakprov, en förstrykning som jag gjorde i Tredje boken:

"Medvetna är vi vidare om att kroppen och sinnet
alstras på samma gång, att de växer och åldras gemensamt.
Bräckliga, osäkra är de ben som barn tultar runt på
och lika outvecklat och svagt är omdömet hos dem,
men när de långsamt mognar till män och krafterna ökar
växer deras förstånd och de utvecklar tankeförmågan.
När så vår kropp brutits ner av den obarmhärtiga tiden
och alla lemmar mist sin spänst och styrkan är borta
stapplar tungan, tanken blir slö och sinnet förvirrat,
gradvis tacklar vi av, och plötsligt sviker oss allting.
Att hela själen likt rök löses upp i luften och skingras
är därför uppenbart och naturligt, då vi ju ser den
födas till liv och sen växa upp tillsammans med kroppen
och tyna bort och rämna med den, som jag här har beskrivit."

Ännu en vintermorgon

Ännu en vintermorgon. Sju minus och nästan vindstilla. Snön ligger kvar. På morgonen sopar jag av trapporna och när jag går och hämtar morgontidningarna kan jag se spåren av katters, harars och fåglars gång.
Jag tänder i pannan och stannar till en stund och ser på eldhärden som värmer huset och känner kanske detsamma som en av mina förfäder i grotta någonstans för mycket länge sedan.

I går kväll läste jag vidare i "Juloratoriet" och förvånades lite över att jag ännu en gång kan gripas så av denna bok om bottenlös sorg och kärlekens kraft.
Men så är jag också en sentimental jävel.

Detta skrivet mest för att hålla bloggen vid liv.

Julkorv

Nej, nu får det väl ändå vara slut med pessimism och dystopier...
I morse var det sju minus och nu skiner solen på det frostiga gräset från en lite skyig, men ändå blå himmel . Jag är inte mycket för vintern (som vissa andra, tror jag), men efter den här hösten så känns detta som en befrielse.

Julen närmar sig och igår var det dags att plocka fram assistenten för att göra den traditionella julköttkorven.

Och medan assistenten (dock ej levererad av någon försäljare på blå cykel) ändå var monterad gjordes i år även ett italienskt försök - en kryddig salsiccia.

Det är också tid för skönlitteratur. Göran Tunströms "Juloratoriet". En omläsning föranledd av en diskussion med en av sönerna, som fick mig att inse att jag glömt mycket av denna både sorgsna och fina bok.

Nina Björks utopi

Jag har läst Nina Björks "Lyckliga i alla sina dagar : Om pengars och människors värde" (Wahlström & Widstrand, 2012). Läsningen har resulterat i många förstrykningar och en del anteckningar. Det som följer här är inte en regelrätt recension som refererar och ger rättvisa åt hela innehållet (ni hittar en del bra sådana på nätet) utan mer just några anteckningar om vad jag ser som den ytterst tänkvärda kärnan i denna bok.

Det är en innehållsrik bok. Med skarpa iakttagelser och intressanta analyser och kloka tankar och slutsatser. Det är en bok som vill mycket. Björk har ett budskap och talar direkt till läsaren. Den är på ett befriande sätt både lustfyllt polemisk och mycket allvarlig. Den handlar om det samhälle som är vårt och hur det skulle kunna vara.

Björks utgångspunkt är att "kapitalismen har segrat" - i olika varianter, med demokrati eller utan. Den är ett samhällssystem och en ekonomi som producerar varor utifrån ett vinstmotiv, med ett ständigt behov av tillväxt och expansion, med allt vad det innebär av exploatering av miljö och människor.

Ett konsumtionssamhälle har vuxit fram, där det inte är produktionen av nyttigheter som är huvudsaken, utan konsumtionen, med en allt snabbare omsättning av varor, där människor inte längre betyder något om de inte kan konsumera, hålla hjulen rullande, och helst snabbt förbruka det de nyss köpt för att köpa något nyare, modernare, som i sin tur snabbt ska kastas bort för det ännu nyare, osv.

Detta konsumtionssamhälle gör något med oss människor.

Vi är drömmande djur. "Människan är den art som kan planera för och drömma om en framtid radikalt olika det som nu är."

Vi vill göra framsteg, vi vill bli lyckliga, vi vill leva goda liv och vi drömmer och planerar för en bättre framtid. Detta utnyttjar varuproducenterna, marknadsförarna och reklambranschen. På ett försåtligt och skickligt sätt - Björk ger många goda exempel - förvandlas "mänskliga drömmar om förändring till konsumtion", och vi styrs bort från alla tankar på hur vi tillsammans skulle kunna ordna samhället på ett förnuftigt och klokt sätt, så att så många som möjligt ska få det så bra som möjligt, vi styrs bort från samhälleliga, kollektiva lösningar (det som politiken handlade om förr - någon som minns?).

Och detta i perfekt samklang med dagens politiker, som tävlar om att erbjuda oss mer-pengar-i-plånboken och som predikar valfrihetsrevolution med individuella lösningar och köp-och-sälj-tänkande på alla områden, som förvandlar allt och alla till varor och låter ekonomismen sippra in i varje vrå i samhället och förvandlar oss från medborgare till konsumenter.

Människan, skriver Björk, är en motsägelsefull varelse: egoistisk och altruistisk, självisk och generös, tävlingsbenägen och solidarisk...

Och vilka egenskaper som hon utvecklar beror i mångt och mycket på det samhälle hon lever i...

"ett samhälle som anropar oss på vissa sätt och inte på andra, som tar oss i bruk på vissa sätt men inte på andra." 

Det kapitalistiska samhället befrämjar ekonomism, konkurrens, tävlan, räknande - som genomsyrar samhället på alla områden.

Hur har det kunnat bli så här? Varför är vi tämjda till konsumenter? Varför konsumerar vi oss mot undergången (miljö, naturtillgångar...)?

Hon vill förstå, och hon vill få oss att förstå, hur det kan vara så att två diametralt motsatta värdesystem kan finnas hos oss människor samtidigt. 

Makten, den opersonliga och osynliga makt som helt enkelt är det "normala" i vårt samhällssystem, styr inte med våld och dekret, makten styr genom att vissa tankemönster planteras i våra hjärnor - den enda vägen, det enda alternativet - makten finns inom oss, i våra sinnen, i våra kroppar, i vårt sätt att leva.

Konkurrensen föder rädsla, rädsla att inte hänga med i utvecklingen, att inte få nog med pengar att köpa det som lyckan föreskriver,  hamna i arbetslöshet, sjukdom, utanförskap...

Björk har naturligtvis inte någon lösning. Hur ska vändningen komma till stånd? Revolution? Planekonomi? Historiska erfarenheter förskräcker.

Björks utopi är att samhället skulle kunna vara organiserat så att de positiva sidorna i människan befrämjas. Hon vågar använda ord som godhet och kärlek och alla människors lika värde. Hur ska detta samhälle komma till stånd? Nina Björk har inget svar, inget recept.

Det är inget tvivel om att Nina Björk är utopist. Kanske en naiv idealist.
Man kan lätt komma med ett antal invändningar.
Jag ska inte göra det här. Mer än att säga att realistiskt sett så kommer hennes hopp om ett annat samhälle att stranda på den inneboende dynamiken i konsumtionskapitalismen. Jag kan inte se något i dagens värld som ger föda åt hennes hopp.

Vilket kan låta som att det inte är någon idé att läsa boken. Nej, säger jag, tvärtom! Just för att det ser svart ut ska man naturligtvis lyssna till dem som analyserar eländet och som dessutom håller hoppet levande.

En köpfri dag

I dag var det En köpfri dag.
Jag hade inga som helst problem med att avstå från alla inköp.

Istället ägnades denna gråmulna lördag åt att ta det lugnt, åt att städa lite, åt att köra in ved och så på eftermiddagen -  fyra kilometer rask stavgång på en motionsslinga.

Konsumtion är nu inte min starka sida. Än mindre "shopping" - detta förfärliga ord.

När jag bytte om till arbetskläder för vedjobbet innebar det att jag drog på mig urtvättade, färgfläckade och något trasiga jeans, en fleecetröja inköpt för femton år sen, en sliten träningsoverallsjacka och en gammal keps med fransig skärm.
Jag tycker om att slita ut kläder, att använda dem så länge de fyller sin funktion. Att inte byta ut dem för att modet ändrats, eller bara för att jag vill ha något nytt.
Åtminstone när det gäller vad jag har på mig hemma följer jag den intentionen. Det är en av många fördelar med att bo på landet.
Men eftersom jag har ett jobb i offentlig miljö vill jag där inte sticka ut alltför mycket, utan anpassar mig, i alla fall nödtorftigt.

Dessa intressanta rader är istället för att jag skriver något om Nina Björks "Lyckliga i alla sina dagar". Jag är för lat. Men de tangerar i alla fall ämnet för den boken.