Upplyftande undergångsvisioner i maj

I morse när jag hämtade morgontidningen ute vid vägen, i ett ganska milt regn, lyssnade jag en stund till koltrastens improvisationer. Våren är underbar, en hoppets och förnyelsens tid. Men nu lite om undergångsvisioner...


Jag har läst H. G. Wells "The time machine" och det inte (bara) för att förvåna och kanske glädja en bloggläsare från norra delen av Sverige - nej, så här var det: jag sorterade och plockade in lästa böcker i hyllorna och stötte då på en av de senaste årets mest fascinerande läsning, Giacomo Leopardi. Närmare bestämt slog jag upp "Vilda tuppens sång" i "Valda skrifter" och läste:

"Var punkt av världsalltet störtar mot döden med sällsam outtröttlig sällsamhet. Endast världsalltet självt tyckes stå över vissning och förfall [ ... ] En tid kommer, då detta världsallt och naturen själv skola vara slocknade. Och liksom det funnits väldiga mänskliga riken och herradömen, av vilkas underbara, en gång allbekanta öden intet tecken, intet rykte nu något förtäljer, så skall det komma en tid, då det ej finns ett spår mer, som förtäljer om vår värld och dess vilda öden och lidanden. Endast öde tystnad och väldig ro skola uppfylla det oändliga rummet. Så skall alltets liv förgås och upplösa sig med sin fruktansvärda gåta, av ingen förklarad, av ingen begripen."

Vilket ledde tanken (och mina steg) till mitt numera rätt slitna exemplar av Lars Gustafssons "Stunder vid ett trädgårdsbord" (Alba, 1984), där han i de tre inledande essäerna skriver om estetik kring år 1900, och visar hur man då på olika sätt vände sig bort från den framrusande industrialismens råa verklighet. Mot utvecklingsoptimismen ställs en utvecklingspessimism.

Gustafsson skriver bland annat om Rilke och om dennes vistelse i konstnärskolonin Worpswede i mosslandskapet nordväst om Bremen, i ett landskap orört av industrialismen (men det var det inte; man bröt torv), där han fann barnslig oskuld och innerlighet, ett landskap som stod stilla, i motsats till modernitetens våldsamma acceleration, en negation av den framväxande modernitetens brutala teknik och industri.


"Det är konstnärskoloniernas tid", skriver Gustafsson, "målarna drar ut och slår sig ner i luft och ljus och studerar vatten och vind" - men på bekvämt avstånd från större städer med konsthandlare och teatrar. Man vänder ryggen åt det moderna. Det är en frånvändhet, en "tankspriddhets-estetik", ett nej till de tekniska framstegen.

Den alltid snillrike Gustafsson gör sedan, efter att ha citerat en vacker dagboksnotis av Rilke som belyser dessa sekelskiftets antimoderna stämningar en, som han skriver, halsbrytande sammanställning och citerar H G Wells. 


Wells tema är den vetenskapliga och industriella utvecklingen. "Kring det väver han ett spindelnät av spekulationer, där alltid vibrationerna från någon jättespindel tycks fortplanta sig genom nätet. Skall framstegen visa sig ha ett egenvärde eller ska det falla samman som ett korthus?" Genom någon apokalyptisk hemsökelse, en katastrof? 

"Eller också alldeles stilla, genom den vemodiga insikten att naturen är starkast i det långa loppet, att solnedgången ska vinna över soluppgången och att en gång alla landskap ska vara lika fria från järnvägar och masugnar igen som de var i begynnelsen. [...] Framtiden rymmer en ödslig hemlighet."

Det är ett avsnitt av "The time machine" (1895) som citeras, där tidsresenären i sin märkliga maskin lyckats resa så långt fram i tiden han kan komma, kanske 30 miljoner år, och landar på en ödslig strand:

"Jag stannade mycket mjukt och satt på Tidsmaskinen och såg mig omkring. Himlen var inte längre blå. I nordost var den svart som bläck, och ut ur mörkret lyste, stadigt och klart, de bleka vita stjärnorna. I zenith var det djupt indiskt rött och stjärnlöst, och mot sydost blev det ljusare intill en glödande purpur, där, avskuren av horisonten, solens ofantliga skrov låg rött och stilla. [ ... ] Maskinen stod på en sluttande strand. Havet sträckte sig bort mot sydväst, för att resa sig i en skarp ljus horisont mot den skumma himlen. Det fanns inga vågbrott och inga vågor, ty inte ens en vindfläkt rörde sig. Bara en lätt oljig dyning steg och föll som en stillsam andning och visade att det eviga havet rörde sig och levde."

Vad tidsresenären ser, menar Gustafsson, är jorden på väg in i värmedöden, där den totala entropin härskar i universum, det sista stadiet där tiden (kanske) tar slut.


Episoden speglar inte huvudtemat i "The time machine" (till det, den sociala kritiken, ska jag kanske återkomma - ett annat fynd i hyllan var en essä av Sven Lindqvist), den visar snarare en utvecklingspessimism driven till sin spets, lik den hos Leopardi.
Jag vet inte riktigt varför jag dras till den här sortens radikala pessimister. Kanske för att de är upplyftande på något sätt. Eftersom allt går åt helvete på både medellång och lång sikt (och ibland på mycket kort), så kan man glädja sig desto mer åt det som ges... Det ljusa är alltid ljusare mot en svart bakgrund.

Jag väckte en fjäril

Inte bara en lång, varm sommar ligger framför oss, utan även en lång, kall vinter. 

När jag ägnade mig åt att stapla ved i eftermiddags väckte jag en vacker fjäril, kallad påfågelsöga. 

Mobilfilmen är väl inget mästerverk, men...

För drygt två år sedan hände samma sak. Bilden jag tog då är väldigt vacker. Se den här.

Nu har det börjat regna och jag kan sitta inne och läsa H. G. Wells "The time machine", i en bastant volym, "The complete short stories of H. G. Wells", utgiven av Ernest Benn i London 1966.

Hur det kommer sig ska jag (kanske) återvända till.

En underbar roman

Karin Stensdotters nya roman, som heter just "En underbar roman", och som ges ut i dag på Tusculum förlag, är verkligen en underbar liten roman.

Det är lätt att läsa igenom den bara, att roas och bli rörd av mötet mellan den äldre damen Gertrud och hennes nioårige brorsdotterson som kommer på en veckas besök till Paris under höstlovet.

Gertrud kom som ung fotograf på ett fotouppdrag till Paris för trettio år sedan, fann kärleken hos en man och hans två barn och valde att stanna kvar.

Nu, långt efter mannens död och med barnen vuxna, lever hon ensam. Redan i inledningen tecknas hon med få meningar som en ganska bestämd och osentimental vithårig dam som är noga med mathållningen.

Hon har minnen från en barndom och uppväxt i ett svunnet Sverige, minnen som väcks till nytt liv genom mötet med barnet Harry. De finner varandra och Harrys teknikkunnande och hans digitalkamera får henne att på nytt se världen i bilder. De går runt och fotograferar och pratar och Gertrud lär sig nya saker och Harry får smaka på mat tillagad av riktiga råvaror.

Det finns en ljus ton genom boken, en ton av hoppfullhet, av att det inte är för sent, att erfarenheter ännu kan utbytas mellan generationer.

Harry är en osedvanligt klok liten pojke och när han frågar Gertrud varför hon inte flyttat tillbaka till Sverige inser hon att det är nödvändigt att en människas minnen har en plats för att hon ska förbli verklig - och Gertruds plats är Paris, staden som är "som en kalkavlagring i hennes hjärtas kammare".

I Sverige skulle minnena av det liv hon en gång valde att leva blekna bort och det skulle vara som om det aldrig funnits.

"Så det är minnena som får henne att stanna kvar, minnena som behöver staden och stenen och orden och dofterna för att inte blekna."

Det är i denna insikt som jag tror att romanens hjärtpunkt finns, dess anledning att finnas till.

"...själva minnestråden, den som gör att man sitter ihop och är en hel och utåt sett förnuftig och sammanhållen skapelse."

Nej, man ska inte låta sig luras av lättlästheten, av det till synes enkla i historien, man bör läsa om och läsa långsamt och stanna upp, i formuleringar som de här ovan.

Språket är bildrikt och färgerna och nyanserna är många, ibland är det lättsamt, ibland går det ett stråk av vemod genom texten. Det sistnämnda tycker jag mycket om.

Det främlingsskap inför utvecklingen i Sverige som Gertrud ger uttryck åt (och som jag känner igen från Karins bloggtexter) kan jag ibland tycka vara alltför lagda i Gertruds mun; de bryter av flödet och skaver lite mot helheten. Någon enstaka formulering är också "icke-Gertrudsk".

Men på det hela taget är det här verkligen en underbar roman.

Saknar jag något? Jag vacklar här... Å ena sidan är romanen som den är, en kort men avrundad helhet, med pregnanta bilder och med nödvändighet i många stycken bara antydande.

Å andra sidan blir man nyfiken på Gertruds historia, man vill veta mer. Och väninnan Helen, hur var det med henne? Men det vore ju en annan roman...

Läs en intervju med Karin om boken på förlagets sidor här.

Blodbokens blad

Blodbokens blad är nu som vackrast: tunna, mjuka, solgenomlysta och skiftande i färgnyanser som jag inte kan beskriva.

Det blir mycket trädgårdsarbete och annat göra utomhus nu, dessa vackra dagar med försommarvärme. Det blir inte mycket läst, annat än Karin Stensdotters "En underbar roman". Jag läser den för andra gången och funderar på vad den egentligen handlar om.

Karin skriver själv här inför utgivningsdagen.

"Literature is news that STAYS news"

Ezra Pound var en alltför sträng lärare i "The ABC of reading", som jag befarade...

Han ville att jag skulle läsa lyrik på originalspråken, och helst lära mig provencalska...

Men boken är bitvis mycket rolig.

"Gloom and solemnity are entirely out of place in even the most rigorous study of an art originally intended to make glad the heart of man."

Pounds omdömen är ofta drastiska och mycket bestämda. Kvalitet hos litteratur kan mätas objektivt, menar han. Och mätstickorna ger han i form av en samling dikter och diktutdrag, mest engelsk poesi från Chaucer och framåt.

Man kan nog säga att verklighetssinne är en dygd han sätter högt.

Chaucer var t ex bättre än Shakespeare.

"As to the relative merits of Chaucer and Shakespeare, English opinion has been bamboozled for centuries by a love of stage, the glamour of the theatre, the love of bombastic rhetoric and of sentimentalizing over actors and actresses; these, plus the national laziness and unwillingness to make the least effort, have completely obscured the values."

"Good writers are those who keep the language efficient. That is to say, keep it accurate, keep it clear."

Och Pound citerar sig själv, från "How to read":

"Great literature is simply language charged with meaning to the utmost possible degree."

"Literature is news that STAYS news."

Trivia 2

Jag fortsätter med trivia...

Det är en trivial sanning att människan genom historien, från en blygsam början med tecken inristade i stenar och under det senaste hundra åren i ett teknikdrivet, accelererande tempo och i alltmer sofistikerade medier, lagrat alltmer av sin kunskap utanför huvudet.

Och att detta har lett till att en allt större del av kunskapen finns lagrad som obearbetad information, alltså bara potentiell kunskap. Vilket skapat missförståndet att information är lika med kunskap.

På ett kanske inte alltför avlägset sätt kan man se mina gårdagsfunderingar kring min elektroniska kalender i detta sammanhang.

Varför upplever jag det elektroniska mediet som mer opålitligt, mer obeständigt, än det handskrivna på papper?

För att det är mer sårbart, beroende av tekniska prylar och tillgång till el?

Om ingen kan övertyga mig om motsatsen tror jag att det faktiskt är så att det är mer sårbart.

Av naturliga skäl har vi inga elektroniskt lagrade texter från 1500-, 1600- eller 1700-talet.

Men en stor mängd handskrivna och tryckta.

Kommer vi att ha kvar det vi idag lagrar elektroniskt om 300- 400- eller 500 år?

Nu har jag avlägsnat mig långt från kalenderfrågan, men ändå.

Allt är naturligtvis förgängligt, en skrift i vatten.

Men i det korta perspektivet, livstidsperspektivet, vill man (jag) bära med mig några spår av det jag gör, av mig själv. Kanske rentav lämna något efter mig.

Trivia 1

I brist på allt - stoff, förmåga, inspiration - kör jag en serie trivialiteter, för att fylla dessa sidor med något...

Mitt nuvarande tillstånd med klara lässvårigheter fick mig att häromdan ströva runt i hyllorna hemma och därvid stötte jag på den här boken:

Aha! Kanske fanns där en bot, kanske skulle jag lära mig läsandets ABC och komma tillbaka till det där goda läsandet som jag minns det. Pound ser ut att vara en sträng lärare. Jag återkommer...

På titelsidan fanns en anteckning, "Köpenhamn, 29 okt. 1986".

På en sekund öppnades ett schakt i tiden och jag ramlade huvudstupa ner till några dagar i Köpenhamn för snart 25 år sen. Jag vandrade runt i minnena, en del positiva, andra ganska negativa.

Vad jag inte minns är om jag köpte boken där och då, eller om jag läste den. På bokens baksida finns en prislapp, £ 2.75, vilket motsäger att jag skulle ha köpt den i Köpenhamn.

Att det just var en anteckning som fick minnesbrunnen att öppnas får mig att tänka på en sak.

Sen årsskiftet använder jag min mobiltelefons elektroniska kalender, och bara den, för mina (i och för sig inte alltför omfattande) privata och jobbrelaterade kalenderbehov. Jag tycker det är smidigt, för jag bär ju med mig telefonen så gott som överallt.

Men ett visst obehag, eller vad jag ska kalla det, har smugit sig på. Jag rensar efterhand i kalendern. Och får en stark känsla av det oåterkalleliga hos tiden, att det som varit bokstavligen suddas ut, utan att lämna några spår efter sig.

Jag har en låda full med gamla kalendrar. Där finns spåren, anteckningarna. Som kan fungera som Köpenhamnsanteckningen, som minnesnyckel.