Från Elizabeth George till Sjöwall/Wahlöö

Jag har läst Elizabeth Georges "Stråk av rött".
I ett efterord tackar författaren "alla dem som hjälpt mig att samla den information som behövts för att skriva den här romanen".
Det handlar om surfare och surfbrädestillverkare, experter på klippklättring, poliser i Devon och Cornwall, experter på lokala tenngruvor, cidertillverkning, kyrkor, BMX-cykling, etc. Dessutom har författaren använt sig av guideböcker för det område där handlingen utspelas.
Det märks.
All denna information har nämligen bretts ut i ett jämnt lager över bokens 700 sidor.
Ingen förflyttar sig utan att läsaren upplyses om ortnamn, vägnummer, landskapsbild, flora, geologiska och lokalhistoriska förhållanden. Och det är många som förflyttar sig. Det myllrar av personer som alla måste förses med bakgrundshistoria, utan att detta har något som helst med intrigen att göra. Jo, det finns en intrig, en långsökt mordhistoria, men den skyms av allt ovidkommande: ett antal dysfunktionella familjer, psykologiserande, miljöbeskrivningar och åter miljöbeskrivningar. För att dra läsaren med sig avslutas vartannat kapitel med en cliffhanger och man tror att nu, nu ska det börja hända saker, men nej. Det segar bara på.
Men Elizabeth George säljer inte miljoner för inte. In med frigjord kvinnlig sexualitet! Och en frånskild kvinnlig polis med trassligt privatliv som utredare. Och in med Thomas Lynley och Barbara Havers, visserligen i lightversioner, men ändå.
Nej, ingenting hjälper.
Det är en seg soppa. Rekommenderas för läsning endast vid febertillstånd, och då bara som ett sätt att få tiden att gå.

Som återställare läste jag ett par Stieg Trenter, ett par av de bästa från tidigt femtiotal, "Färjkarlen" och "Roparen".

Och nu Sjöwall/Wahlöö. "Polis, polis, potatismos".

Men däremellan Hjalmar Söderberg. Jag återkommer till det.

Maniskt läsande

Hälsoläget gör mig till en manisk läsare. Dock på högre nivå än tidigare. Omväxlande bildning och nöje. Antikens historia och Trenter.

Orsak och verkan

Orsak:


Verkan:

Från Willy Kyrklund: "Om godheten" till Raymond Chandler: "The long goodbye" till filmer: "Riddarfalken från Malta", "Atonement", "Rope", "Gasljus", Adaptation"...m fl till Elizabeth George: "Stråk av rött" ... till ???

Om godheten

Jaha - ännu en dag då jag hostande och med febrig blick ser ut genom fönstret på ett landskap i grönska och sol.
Å andra sidan kan jag gå till hyllan och ta en klassiker och läsa. Willy Kyrklund skriver i "Om godheten" (1988) om godhetens uppkomst ur flockinstinkten, ett slags godhetens naturhistoria.
Och jag finner att denna klassiker är mycket aktuell.

"Ett krig som förs för en god sak vilar aldrig. Det finns nämligen alltid fiender till den goda saken, som bedriver subversiv verksamhet inom det egna statsområdet. I överensstämmelse härmed finna vi att ett karakteristiskt drag i vår moderna civilisation är utvecklingen av den vetenskapliga tortyren, med vars hjälp man kan uppspåra motståndare till den goda saken."

The high window

Philip Marlowe rör sig i det amerikanska klassamhällets djungel. Bland iskalla gangsters, depraverad överklass och korrumperade poliser, bland småtjuvar och utslagna. Han är cyniskt genomskådande, har inga illusioner. Men ibland lyser ett slags socialt patos igenom.

I "The high window" är Marlowe på väg att besöka en klubb ägd av en gangster. Klubben visar sig ligga i ett slags "gated community", med uniformerade vakter som stoppar honom innan han släpps in längs den privata vägen. Samtalet med vakten blir till ett genuint möte. Ett plötsligt politiskt meningsutbyte utanför den egentliga intrigen.

"I looked at the gun strapped to his hip, the special badge pinned to his shirt. "And they call this a democracy," I said.
He looked behind him and then spat on the ground and put a hand on the sill of the car door. "Maybe you got company," he said. "I knew a fellow belonged to the John Reed Club. Over in Boyle Hights, it was."
"Tovarich," I said.
"The trouble with revolutions," he said, "is that they get in the hands of the wrong people."
"Check," I said.
"On the other hand," he said, "could they be any wronger than the bunch of rich phonies that live around here?"
"Maybe you'll be living in here yourself someday," I said.
He spat again. "I wouldn't live in here if they paid me fifty thousand a year and let me sleep in a chiffon pajamas with a string of matched pink pearls around my neck."
"I'd hate to make you the offer," I said.
"You make me the offer any time," he said. "Day or night. Just make me the offer and see what it gets you."
"Well, I'll run along now and check with the officer of the club," I said.
"Tell him to go spit upp his left pants leg," he said. "Tell him I said so."
"I'll do that," I said.

Feminism

I gårdagens DN skriver Nina Björk om feminismens framtid.
Nu när alla är feminister har den förlorat sin sprängkraft. Och om feminism bara betyder att även kvinnor ska få göra som vissa män, "jobba, tjäna pengar, äga företag, chefa, köpa, köra stora bilar, eftersträva något vi kallar frihet men som vi inte riktigt vet vad det är (Pengar? Oberoende? Ensamhet?)" - vad tjänar den då till?
Kapitalismen har inget emot feminismen, egentligen. Den kräver inte med nödvändighet kvinnors underordning. Men den kräver någons underordning:
"Den kräver privat ägande, lönearbete, tillväxt, konkurrens, att fler och fler områden av livet görs till områden möjliga att idka handel inom, områden där människor, tid, saker och tjänster görs till köp- och säljbara varor."
Hur långt räcker feminismen över huvud taget, frågar Björk till slut.
Jag ser fram emot hennes svar på den frågan.

Gunnar Ekelöf

Som medlem i Gunnar Ekelöf-sällskapet (det enda litterära sällskap jag är medlem i) fick jag härom veckan en liten volym, "Ögonvittnen om Gunnar Ekelöf", utgiven av sällskapet och Ruin förlag med ambitionen att "mellan två pärmar samla vittnesmål från personer som antingen stått Ekelöf nära, befunnit sig i bekantskapskretsen, eller sammanträffat med honom helt flyktigt", som det sägs i förordet.

Och nog är mycket flyktigt och perifert, även om man inte behöver vara lika raljerande som Martina Lowden i DN: "Vänner, kolleger, släkt, förbipasserande, fan och hans mormor pratar på – mest för de redan frälsta, förstås".

Kanske beror min inställning på att jag är just "frälst".
Jag återvänder gärna till Carl Olov Sommars stora biografi från 1989 och Olof Lagercrantz "Jag bor ju i en annan värld men du bor ju i samma: Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz" (1994).
Är det inte naturligt att vara nyfiken på en författare vars verk man uppskattar?
Inte för att hitta "förklaringar" till verket och inte för att sätta på piedestal - i Ekelöfs fall inser man snart att han är svår att sätta på piedestal. Han verkar ha varit en knepig människa att umgås med.

Ett bidrag i den här boken som jag fastnar för är Mats Ryings (1919-2000), "Intervju med Gunnar Ekelöf", tidigare publicerad 1965.
Rying skriver om Ekelöfs människosyn:

" - nej, inte mänskohatare, men en mänskoskygg med en skygg mänskokärlek. Hans genomskådande klarsyn var obeveklig, grym, han kunde dissekera mänskor med dyster skoningslöshet; men hans medkänsla återupprättade dem, "vi är ju alla i samma båt", är alla lika ömkliga figuranter, i samma ohjälpliga predikament. Han fördömde ej; han reducerade radikalt. Minst skonade han sig själv."

Ekelöf trodde på den ensamma människan. Men han såg också att "det som är botten i dig är botten också i andra."

"Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden."

(Ur Färjesång, 1941)