långsamma rundor i skogen här hemmavid. Det var nästan chockartat att kliva ut i den grönska jag bara sett genom fönstret.
Jag lyssnar till bofink, gransångare, lövsångare och till en taltrasts makalösa improvisationer. Det är en terapi så god som någon.
De är här nu: gärdsmygen, större hackspett, steglitsen, svarthättan, rödstjärten och andra. Härom dan stod tre par tranor ute på vallen. De rörde sig oroligt när jag kom för nära. Sen lyfte de och steg i vida svängar upp till de rätta vindarna och försvann mot norr.
Och i går morse såg jag de första ladusvalorna.
Det är dags att sätta igång med det försummade vårbruket. Eller åtminstone trädgårdsbruket.
3 kommentarer:
Härligt att du mår bra igen. Ingen av dina fåglar känner jag igen här. Mina, som jag matar dagligen, är: Domherre och hona, talgoxar, nötväcka, grönfink (de är rätt aggressiva när det kommer till konkurrens om maten) - och så en liten tafatt blåmes, som nästan alltid blir sisten. Väntar på att tranorna du såg ska komma upp.
Jag är obotligt amatör när det gäller fåglar. Jagar inte iväg på larm om rariteter. Är nöjd om jag kan känna igen fåglarna kring gården. Sången fick en ny dimension för mig när jag skaffade hörapparater i höstas. Det var på tiden.
Dert skiljer sig naturligtvis mellan södra och norra Sverige. Något jag saknar vid vinterns fågelbord är domherren. Kanske är det för milda vintrar?
Vet inte. Domherren och grönfinken var de som anlände sist till mitt fågelbord. Så roligt att se dem. Jag har aldrig haft ett fågelbord tidigare. Inväntar rödstjärt, bofink och . vore kul - snösparv. Huvudsaken är att man ser och hör dem. Roligaste fågeln här är fjällpiparen. Men den kommer senare, och lägger sina bon i gräset. När ungarna är fygga drar hela familjen upp till kalfjället.
Skicka en kommentar