Jag läser Harry Martinson, "Svärmare och harkrank" från 1937. Tillsammans med "Midsommardalen" (1938) och "Det enkla och det svåra" (1939), i en behändig gul volym. Jag läser nu för andra gången och andra läsningen förstärker min första tanke att Martinsons kulturkritik och civilisationskritik är fundamental och värd att fördjupa sig i. Språket och terminologin kan ibland kännas främmande (inte när det gäller naturskildringarna), och något förstår jag helt enkelt inte (jag måste sätta mig in i den tidens tänkande. Staffan Söderbloms Martinson-biografi är på väg). Jag får återkomma.
Året är alltså 1937. Förkrigstid. Martinson skriver:
"I bibanornas aftonskumma väntsalar här i Europa hänga nu inte plakaten om de vackra emigrantfartygen. De äro borta sedan många år. Men häromdagen slog det mig att en ny sorts emigration, en stor, bred och väldig, förestår och förbereds. Den annonseras inte i bibanornas väntsalar såsom Amerikaresornas tid gjorde. Nej, det behöver den inte. Vi driver ändå hän mot den. Skeppen byggas under våra fötter. Snart börjar den.
Det är den stora emigrationen in i döden, som nu förbereds åt folken. Det står i de prasslande tidningarna tusen tecken om den. Det spökar av gamla emigrantsteg inne i väntsalarna om nätterna och det susar om höstkvällarna i lavgrå hult - om en förestående emigration in i döden.
Den väldiga, obändiga kvantiteten störtar sig i sitt djupa, blinda kvalitetskrav rakt in i dödens kvalitet. Fascistisk demagogi och fascistisk kapitalism, som hindrar folken från kvalitet i livet, vilja nu i stället ge dem den i döden och bygga nu de nya emigrantskeppen, de stora Styxskeppen om en million ton. Och suggererade, famlande eller skrämda ge sig emigranterna ombord över de dimhöljda landgångarna."
2 kommentarer:
Det är så förfärligt. Som om den smärta Martinsson bar på också gjorde honom mer vidöppen för farorna och smärtpunkterna i världen. Gäller ju även Aniara.
Tiden kommer ifatt honom. Helvetet, det människoskapade.
Fint att du har en blodbok att sitta under. Och jag går ut här i alldeles frisk natur, inte ett torrt strå. Men förstås mycket kallare än hos er.
Martinson har i iallafall kommit ifatt mig. Eller jag honom.
Söderbloms biografi kom med posten idag. Om tids- och kulturkritiken i "Svärmare och harkrank" skriver han: "... det filosofiska och polemiska språkbruket är just inte enkelt alls. Det är uppskruvat i en nyckfull och vag och hemmagjord terminologi. Det maler på..." - precis som jag finner det. Men det griper tag, och jag vill förstå det, sammanhanget. Så jag läser vidare. Gärna ute i trädgården.
Skicka en kommentar