Annars präglas mina dagar av trädgårdsarbete och alla sysslor som boende på landet för med sig. Jag kan rentav säga att jag låter mig försvinna in i det praktiska arbetet. Kanske ett slags flykt. Jag läser inte så mycket. Och nyhetsmedierna gör mig bara dyster.
Putins angreppskrig mot Ukraina fortsätter och även om västländerna bidrar med vapen och poserande ledare på besök, så kommer sannolikt den ryska urskiljningslösa förstörelsen av städer och byar att fortsätta tills de ukrainska motståndet inte förmår hålla stånd längre. Vad blir resultatet?
En aspekt av de många krigen tar Sverker Sörlin upp när han skriver i "Antropocen - en essä om människans tidsålder" att:
"Själva jordskorpan är numera skapad av människan. Dess lager innehåller legeringar, föroreningar, isotoper, städer, infrastruktur, ja snart sagt vad som helst som kommer att vara kvar efter oss."
"Tusentals miljarder skott har avfyrats i mänsklighetens historia och de flesta ligger kvar i mark och vatten. En triljon kulor har skjutits bara sedan andra världskriget. Man vet ganska väl hur kulorna sönderfaller. Blyet oxiderar och korroderar så att skotten lämnar fickor av blymineral i jorden. Hela planetens yta har tusentals kulhål per kvadratkilometer. I oräkneliga generationer kommer de geologiska spåren att bestå. När namn som Somme, Verdun, Dien Bien Phu, Aleppo har glömts bort och de människor vilkas liv offrades där inte längre är kända av någon kommer massmördandets molekyler fortfarande att flöda stilla genom jordskorpans översta skikt för det vi ännu kallar mänskligheten."
Den flitiga rödstjärtshonan.
2 kommentarer:
Vilken fin och sorglig text, Lennart. Jag blir bedrövad av citaten från Sörlin. Men om det är nåt sommarprogram jag överhuvudtaget ska lyssna på, så är det väl hans.
Glad sommar ändå till dig. Nu är vi två lantisar, och jag har upplevt en av de vackraste midsomrarna i mitt liv, här uppe, med 27-gradigt och milda vindar. Detta blir bra. Om än inte all den andra skiten.
Sorglig, ja. Det är ett privilegium att, som jag nu, sitta ute i sommarkvällens sista ljus och lyssna till koltrasten. Vinden har mojnat. Efter en rekordvarm dag känns det nästan svalt. En molnfront driver in från väster. Regn är på väg. Det doftar från blommorna, rosor, schersmin. Jag läser lite här och lite där i Lars Gustafssons sista diktsamlingar. Om jag inte visste bättre skulle jag önska att detta ögonblick varade för evigt... Men den större världens elände är alltid närvarande, omedvetet och medvetet. Omöjligt att glömma, mer än för stunden. Om man gjorde det vore man inte människa.
Jag hoppas du också får en fin sommar. Jag väntar på rapporter.
Skicka en kommentar