Huvudlöst

"Sedan jag flyttade från stadens larm och hets och hit ut till landets stillhet har hela min tillvaro förändrats. 

Mitt huvud känns lätt och mina tankar lätta, ja, som de flyktiga molnen på himlen, utan oro och bekymmer låter jag dem flyga dit vindarna bär."

Blogg på fladdrande sparlåga

Igår gjorde vi en klassisk dagsutflykt med botaniskt kunniga vänner, vilket alltid är lärorikt.

Slåtterängarna på Linnés Råshult bjöd på många vackra blomster, som denna JungfruMarie nycklar. Jag överraskade mig själv med att kunna mer än jag trodde. 

Lunch på Möckelsnäs trädgård, och till slut en kortare vandring i Höö naturreservat, genom steniga beteshagar med knotiga, hamlade askträd och i svalkande lövskogsskugga. 

En dag att minnas.

Jag önskar den som läser denna blogg på fladdrande sparlåga en glad midsommar!

Åter en repris om en omläsning

Det är en ljum sommarkväll. Jag sitter ute vid trädgårdsbordet, omgiven av blodbok, lönn och doftande syrén. En svag kvällsbris. Annars stillhet. En koltrast sjunger på andra sidan Sandgärdet. Solljuset silas mjukt genom lövverket. Ännu är det flera timmar tills det sista kvällsljuset kommer att förvandla alla färgerna i landskapet och ge växter och stenar, ja, allt, en alldeles speciell närvaro, och skapa det andaktsrum som är min enda religion.

Och eftersom det är sommar har jag som vanligt läst om en novell av Walter Ljungquist. Och eftersom jag redan skrivit en text om den repriserar jag den här. För femtioelfte gången.

Alltså:

"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."

Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, förnimmer doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen och hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, blir till det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.

"Vi såg en blomrabatt omgiven av vita snäckor och en röd boll som låg på gårdsplanen, och strax därintill i gräset låg en liten docka på rygg och stirrade med stela ögon upp i trädens gröna virrvarr av löv, som rörde sig i vinden."

De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.

"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."

En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism. Är det verkligen möjligt att nå ut ur denna avstannade tid? Ett almanacksblad är en dryg månad gammalt.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.

"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."

Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust.

Se staren!

Rågen har gått i ax, syrenerna blommar och staren har flyttat in i den gamla gårdslönnen. Jag är någorlunda flitigt verksam med andra ting än att skriva här. Det får bli en pausbild. Återkommer.