Som jag nog nämnt här sysslar jag en del med släktforskning. Det intressanta med den är ju inte själva släktträdet, utan det liv som människor levde. Min farfars och hans bröders livsbanor kom att bli mycket olika. Kring de två som slutade som kyrkoherdar finns en hel del källmaterial. För de andra mycket lite.
Men de hade nästan alla en gemensam erfarenhet, att i mycket unga år, tolv till fjorton år gamla, bidra till familjens uppehälle genom arbete på Jutefabriken i Oskarström.
Just nu försöker jag skriva om Albert. Han var lite äldre än de andra, sexton år, när han började arbeta
på Skandinaviska jutespinneri och väveri AB i Oskarström.
Kring Jutefabriken byggdes under åren efter 1890, med i huvudsak tyskt kapital, snabbt upp ett klassiskt brukssamhälle, med bostäder, skola, ångkök, med mera. Facklärda tyska och böhmiska arbetare flyttade till Oskarström för att lära upp de svenska arbetarna.
Den första fackföreningen på Jutefabriken bildades den 18 februari 1899 och anslöts till det nybildade Grovarbetarförbundet, LO och Sveriges socialdemokratiska arbetarparti. 243 anställda skrev in sig som medlemmar. Fabriksledningen krävde att fackföreningens styrelse skulle upplösa föreningen eller sluta vid fabriken. Ett anslag sattes upp med innebörden att de arbetare som anslöt sig till fackföreningen kunde betrakta sig som avskedade.
Konflikten fick landsomfattande uppmärksamhet. I Oskarström kallades till ett möte söndagen den 26 februari, och trots att lokalen inte räckte till och mötet fick hållas utomhus i vinterkylan, samlades 600 deltagare. I Halmstad ordnades den 19 mars en demonstration till stöd för de strejkande som samlade 1700 deltagare. Den liberala tidningen Hallandspostens redaktör Viktor Larsson försvarade i flera artiklar de strejkande.
Företagsledningen fick stöd av kyrkoherde Friedlander i Slättåkra, som i sin famösa domedagspredikan tog ställning mot fackföreningen och hävdade att “Den som är medlem av fackförening har skrivit under sin egen dödsdom för tid och evighet”. Och ”Att gå in i en fackförening är att sälja sig åt den onde”.
När de strejkande vägrade ge upp stängde ledningen ner fabriken. Men redan i början av april kunde verksamheten fortsätta trots fackföreningens blockad, då 300 andra arbetare anställdes, delvis utländsk arbetskraft. Tjugo familjer vräktes från sina bostäder. Nyanställda fick överta dem. Inkallad polis övervakade händelserna.
De strejkande försökte få till stånd en kompromiss genom att enbart bilda en lokal fackförening, utan anslutning till Landsorganisationen eller Socialdemokratiska partiet. Men ledningen vägrade.
Arbetarna kunde inte hålla ut i längden. Efter hand bröts blockaden och i augusti hade de flesta återgått till arbetet.
Att jag intresserat mig särskilt för denna konflikt beror på att den sannolikt kom att prägla Alberts liv.
Han var en av de som kämpade för föreningsrätten. Vid en senare konflikt, 1901, var han en av de ledande i den fackliga kampen och svartlistades. Han flyttade då med sin familj till Halmstad där han som socialdemokrat blev aktiv i kommunalpolitiken.
Ett hårresande exempel på arbetsförhållandena på Jutefabriken är detta Tjensteaftal från 1897:
5 kommentarer:
Det du skriver verkar mycket intressant!
Ha det så bra, jag kommer tillbaka som bloggföljare efter ett uppehåll på en månad eller två. Mvh Gunnel.
Ett rejält stycke arbetarhistoria du har där. Plus den otäcka kopplingen i borgerskapet mellan präst och kapital. Vore roligt att följa hela historien. Det blir en bok va?
Märkligt också att jag, på min mormors sida, har en liknande historia. Hon var född i bruksorten Högsjö, och de flesta männen i hennes familj arbetade på bruket. Hennes far var en ledande facklig organisatör och socialdemokrat. En stilig karl, som min mamma beundrade. Han organiserade arbetarna tappert, och grundade även den första kooperativa handelsboden i Högsjö.
Nej, någon bok blir det inte. Förhoppningsvis ett häfte. Albert lämnade inga brev, inga dagböcker, inga sådana källor efter sig. Jag följer honom i kyrkböcker, kommunala protokoll och några få minnesanteckningar från efterlevande.
Det vet du naturligtvis bäst själv.
Jag vet bara att Längmanska kulturfonden brukar eller brukade kunna dela ut en rejäl slant till någon/ngra som ville skriva bygdehistoria, med hjälp av släkthistoria. Det finns bl.a en från Mölle. Just saying.
Vår projektledare/slavdrivare har krokar ute på ett par håll för bidrag, och är hoppfull. Släkthäftena kommer att tryckas under alla förhållanden.
Skicka en kommentar