För en pensionär finns inga mellandagar

Mellandagar, heter det. Men för en pensionär finns inga mellandagar, inga semesterdagar att ta ut för att maximera ledigheten mellan helgdagar. Alla dagar är lediga dagar. Alla dagar är en värdefull gåva, så försöker jag tänka. Konsten är att ta tillvara dem.

Nu är det tisdag eftermiddag och mörkret är kompakt utanför fönstren. Kanske att det var ljust lite längre idag, trots regnet. Vi hann gå en rejäl runda innan det tog i ordentligt. 

Julfirandet har varit annorlunda här, som för de flesta. Vi samlades alla mitt på dagen på julafton för korvgrillning i trädgården. Det blev lyckat, trots gråväder och kyla.

Nu skyndar sig årets sista dagar mot det nya året. 

Jag har läst ett par deckare, i väntan på några beställda böcker. Och så har slumpen lett mig till Erich Auerbachs "Mimesis - verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen", pocketutgåva från 1999, 600 sidor i minimal typografi. På försättsbladet finns ett "Grattis på 55-årsdagen!" från sönerna. Boken ser oläst ut och mycket riktigt har jag bara läst den avslutande essän, "Den bruna strumpan", om Virginia Woolfs "Till fyren". 

Nu läser jag den inledande essän, "Odysseus ärr", där Auerbach, utifrån episoden i "Odysseus" där den gamla trotjänarinnan Eurykleia tvättar den återkomne Odysseus fötter och då känner igen honom genom det ärr på benet som ett vildsvin givit honom i unga år, jämför den homeriska stilen, sättet att framställa verkligheten, med de gammaltestamentliga bibliska berättelserna.

"De båda motsatta stilarna utgör grundtyper: Den ena återger fenomenen utförligt beskrivna, jämnt belysta, förbundna utan luckor, fritt utsagda, i förgrunden, entydiga, men ger inte mycket av historisk utveckling och mänsklig problematik. Den andra utarbetar somt, mörklägger annat, återger lösryckta delar,  låter det outsagda verka suggestivt, är bakgrundsdiger, mångtydig och i behov av tolkning, gör anspråk på att skildra världshistorien, utbildar föreställningen om en historisk utveckling och fördjupar problematiken."

Att läsa och lära är ett sätt att ta tillvara dagarna. 

För övrigt önskar jag redan nu dig som läser det här ett gott nytt år!

Bildningens sedimentering

Torsdag eftermiddag. Det skymmer och mörknar hastigt. Regnet porlar ner i stuprören. Det har regnat hela dagen och ser ut att fortsätta. På radion den ena presskonferensen efter den andra om smittläget. Är det konstigt att jag flyr in i läsning? Efter de något pessimistiska orden om läsning i föregående blogginlägg är det kanske dags för mer positiva. 

Den bok som jag lite slumpartat har kommit att läsa efter "Renegater" är något helt annat.

Norman Hampson: "Upplysningen. En analys av dess attityder och värden", utgiven av Brutus Östlings bokförlag Symposion 1993. Varför just den? Kanske för att den stod i hyllan på armslängds avstånd från läsfåtöljen och för att jag fångades av titeln och för att jag tror på växelbruk mellan skön- och facklitteratur och för att jag fortfarande drivs av en vetgirighet som inte tycks avta med åren.

Jag läser ju inte för någon tentamen, utan bara för att tillfredsställa vetgirigheten. Om sedan något stannar kvar, vilket jag ändå tror att det gör, så kanske man kan se det som en sedimentering, en bildningens sedimentering, där när vattnet sjunker undan ett nytt tunt skikt av kunskap läggs till de tidigare, ett ytterligare skikt till de som redan lagrats där.

Att läsa så, utan styrande krav, av bara lust och nyfikenhet. Att stanna upp, begrunda och fundera, och sen läsa vidare. Kanske skriva några rader här i bloggen. Vad mer kan jag begära?

Begrunda? Hur ofta används det ordet numera? Här ett utsnitt ur Svenska Akademiens ordbok, tryckt 1915:

"(grundligt) tänka l. reflektera på l. öfver l. rikta tanken på l. öfvertänka l. öfverväga; göra till föremål för eftersinnande l. eftertanke; grunda på, fundera på l. öfver; besinna; särsk. med afs. på ngt som eger en djupare l. ej i öppen dag liggande innebörd l. betydelse."

Klas Östergren: Renegater

Nu har jag läst klart Klas Östergrens "Renegater". Om inte sträckläst, så i alla fall läst så fort jag fått tid att läsa. Det är den värd.

I romanens inledning befinner sig romanens Klas Östergren på sin gård i Skåne. Det är under den extremvarma sommaren 2018. Han sköter om sina odlingar och skriver på en roman om skandalen kring försäljningen av JAS Gripen till Sydafrika 1989, en soppa med mutor och bulvaner och en misslyckad PR-satsning och den famösa svenska artistkonserten med tre betalande i publiken på en arena som tar trettiotusen. 

I fokus står reklammannen Torsten Ljung, Östergrens sagesman i den här historien, och en av dem som råkar illa ut, riktigt illa ut, ett offer för Maktens hänsynslösa nedtystning och igensopande av spår. 

Henry Morgan, den mytomspunne från "Gentlemen" och "Gangsters", kommer en dag gående fram till gården, åldrad, iklädd tyroleroutfit, på fotvandring från sin exil i Wien, där han varit omhändertagen och behandlad av en den politiska maktens städfirma efter ett utpressningsförsök. Nu är han på väg till sin vuxne son som han aldrig träffat, uppe i ett norrländskt alternativsamhälle, för att söka försoning.  

Han blir kvar som arbetande gäst på gården. Men hans ärende är också att överlämna en begäran från Maktens representant Envoyén om att Östergren ska skriva en rapport om sin syn på de nyligen timade händelserna i Svenska Akademien under Metoo. 

Historien om JAS-skandalen avbryts så, efter fyrahundråttioen sidor fyllda av både action och stillsam reflektion, av en etthundrafemtiosidig rapport, som är en infamt rolig skildring av författaren Klas Östergrens syn på händelserna, med aktörernas namn utbytta till gräsnamn. Östergren är Herr Svingel, Sara Danius är Fru Råg och Horace Engdahl är Herr Styvrepe. Även Jean-Claude Arnault figurerar, benämnd "klubbvärden" och den som bland annat gillrar en "honey-trap" mot Östergren. Den korruption, de intriger och den skoningslösa maktkamp som vi följt i medierna blir här belysta från insidan. Men Östergren är inte ute efter att moralisera, han vill återge vad som skedde, och har också tvivel om sitt eget agerande.

Därefter återupptas storyn och när Östergren sedan på senhösten efter att ha skjutsat upp honom ska lämna av sin besökare Henry Morgan till mötet med sonen, anförtror denne honom om att han tror att rapporten kanske bara var ett sätt för Makten att skjuta upp publiceringen av romanen - den skulle kanske annars ha påverkat valet i september 2018. 

Boken är omfångsrik, som sagt, sjuhundrafyrtiosex sidor och visst sjunker tempot ibland och utvikningar och sidospår får ta stor plats, men å andra sidan tror jag inte att Östergren kan skriva så att det blir ointressant - den tålmodige och kloke läsaren förstår att sänka tempot - och läsning är ju ingen kapplöpning.

Och som alltid efter att ha avslutat en längre, mer engagerande, läsning så uppstår hos mig en tomhet, eller kanske inte en tomhet, men ett tillstånd där det lästa stannar kvar, samtidigt som det avtar, så småningom bleknar alltmer, och jag får en impuls att genast börja om från början och läsa om boken, för att jag vill ha kvar helheten, hela bilden, inte bara delar, delar som glider isär och som jag till slut har svårt att passa ihop i mina försök att rekonstruera helheten, försök som - det borde erfarenheten ha lärt mig - är futila. 

Mot den känslan av tomhet finns bara ett botemedel: att börja på en ny bok. Som vid avslutad läsning...

                                                                       

                                                                                 *

För övrigt är detta det trettionionde inlägget för året, vilket är lika många som föregående år. Det trodde jag inte.

Sent torsdag eftermiddag

Sent torsdag eftermiddag. Mörkret tätnar långsamt. Jag slår mig ner, tänder läslampan och börjar läsa Klas Östergrens "Renegater".  Läsningen är en belöning efter fullgjort nyttigt arbete. Luther är nöjd.

Det är en ren njutning att röra sig in i Östergrens språkvärld. Från sidan 117 klipper jag ut denna typiskt Östergrenska meta-reflektionen:

    "Frågan huruvida det är möjligt att frilägga, isolera och ge en enskild handling en uttömmande beskrivning ser man sällan besvarad på något övertygande sätt. Författare och advokater och diverse utredare gör sina försök, utifrån olika filosofiska och rättsliga principer. Frågan är aktuell för alla som bestämt sig för att skildra ett händelseförlopp; var man rimligtvis bör börja, vad det är för initial rörelse i universum som utgör första länken i en kedja av reaktioner. Man måste överväga alla omständigheter som kan vara relevanta. Men konstnärliga val, beträffande allt från enskilda detaljer till övergripande perspektiv, lämnar bara provisoriska svar, vart och ett otillräckligt, de utgör bara bitar av den kod som programmerar en berättelse, men tillsammans kan de få en världsbild att framträda.

    För den som dagligen står inför problemet blir det nästan omöjligt att betrakta ens ett passivt objekt utan att se det inbegripet i ett mönster av handlingar, utförda, pågående och planerade. Ju mindre uppenbart sammanhanget är, desto mer nödvändigt kan det vara att klargöra det. Varje företeelse har en bakgrund, hur dunkel den än kan synas vara. Om den saknas blir själva tomrummet en bakgrund i sig, ett tomrum som gapar och skriker om att fyllas av innehåll."