Vergilius: "Georgica"

Hur kan en lärodikt på hexameter som skrevs för tvåtusen år sedan och som i fyra böcker behandlar åkerbruk, vinodling, boskapsskötsel och biodling väcka min entusiasm?

Det var i alla fall vad jag behövde för att få läslusten tillbaka. Häromdan damp den ner i brevlådan och jag började läsa ”Georgica” av Vergilius (70-19 f Kr), översatt av den eminente Ingvar Björkeson och just utgiven av Natur & Kultur.

Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det - kanske är det blandningen av poetiska bilder och handfasta odlingsråd och skildringen av en svunnen värld där människans beroende av naturens villkor var tydligare än idag.

Och kanske också det att läsningen väcker tankar på att vi nu sannolikt är på väg mot ett tillstånd i världen där vår sårbarhet och litenhet gentemot naturens krafter alltmer kommer att likna situationen under antiken.

Det är ingen tjock volym, bara lite över 100 sidor, med förord av Malte Persson och  med en innehållsrik kommentardel av översättaren.

Än har jag bara läst de två första böckerna av fyra (jag läser långsamt, med drivankare, läser om), men vill ändå ge ett smakprov.

Vårens ankomst skildras:

"Då som ett fruktbart regn från höjden nedstiger Etern
skapelsens mäktige far, till sin makas jublande sköte
och i förening alstrar de allt som lever och andas.
Snart ljuder fågelsång i snår och väglösa dungar,
boskapen grips av Venus' makt när dagen är inne.
Marken står spirande grön och för Zefyros' ljummande vindar
öppnar fälten sin famn, en mild fukt tränger igenom
myllan, och skotten vågar nu tryggt förtro sig åt solens
nya strålar, vinrankan räds ej den stigande Austers
anlopp, de störtregn ur skyn den mäktiga Aquilo sänder,
nu slår dess knoppar ut, och den utvecklar hela sitt bladverk."

Och följs av en skapelseberättelse, den mytiska guldåldern, människans första tid på jorden:

"Världen såg liknande dagar gry när den föddes och växte,
sådant var dess klimat, det vill jag gärna tro, och det rådde
ständig vår, med leende vår var jorden välsignad.
Euros' vintriga blåst var skonsam den tid då de första
djuren drack himlens ljus, då människans släkte, av jorden
alstrat, över dess hårda mark först lyfte sitt huvud,
skogarna fylldes av vilda djur och himlen av stjärnor.
Kunde allt nyfött och svagt härdat ut med tillvarons mödor
om ej en långvarig fred mellan hetta och köld hade slutits
och inte jorden fått milt beskydd av himmelska makter?"

Och så direkt därefter ännu ett av otaliga odlingsråd:

"Tillse för övrigt att noga beströ med närande gödsel
varje stickling du satt, och glöm ej att täcka med mylla
som du först blandat ut med pimpsten och skrovliga snäckskal
- så tränger luften in och vattnet kan sippra igenom
och ge plantorna kraft."

Jag får nog anledning att återkomma.