Jag går till hyllan och räknar: tjugosex volymer. Inte en komplett samling, men nästan. Alla lästa, de flesta omlästa, både en, två eller fler gånger. Jag började läsa Lindqvist på sjuttiotalet och har följt honom sen dess. De äldre böckerna köpte jag på antikvariat.
Senast läste jag intervjuboken ”Sanningskonst. Samtal om ett författarskap” (Bonniers, 2018) där Stefan Jonsson och Sven Lindqvist samtalar om författarskapet kronologiskt, verk för verk, och dels gör några tematiska tvärsnitt. För den som länge följt och beundrat Sven Lindqvist är det här en guldgruva.
Några av femtiotalsböckerna, "Ett förslag", "Handbok", "Hemmaresan" och "Praktika" läste jag om under 2014 och försökte skriva något mer ingående, men det resulterade bara i några korta blogginlägg. Om "Ett förslag" HÄR, och om "Hemmaresan" HÄR.
Den omdebatterade "Utrota varenda jävel"(1992) är naturligtvis viktig, men den bok som för mig framstår som mest central i Lindqvists författarskap kom redan 1967, "Myten om Wu Tao-tzu".
Där lämnar Lindqvist diktarens elfenbenstorn och världen öppnar sig. Det är en djupt pessimistisk bok.
Det är dags att läsa om den nu.
2 kommentarer:
Det är som om hans död plötsligt gjorde mig (oss alla) medvetna om vilken väsentlig författare han var. Jag läser om Utrota varenda jävel, nu, och den ligger på litteraturbanken, kan jag tipsa om. Annars är just Myten om Wu Tao-tzu den som berört mig mest. Kanske också för att han går ett par steg utanför det socialt polemiska. I övrigt har jag en del att ta igen av hans författarskap.
Jag tror inte jag läste "Myten om Wu Tao-tzu" så tidigt som 1967, utan först senare. Men sen dess flera gånger. Den djupa pessimism vad gäller "social och ekonomisk frigörelse" som boken uttrycker instämde jag inte i vid första läsningen, men sen efterhand alltmer. Lindqvist gjorde den till ett tema i sitt tacktal för Leninpriset 2012 - och passade då också på att ge en känga till leninisterna som givit honom priset, och därmed givit honom, gråsossen, rätt.
Skicka en kommentar