"... mycket överflödigt skulle hemligt lossna från hans händer."

Denna blåsiga kväll läser jag i Sven Lindqvists debutbok från 1955, "Ett förslag". 

Utanför fönstret gungar de vita syrenerna i vinden, lysande mot allt det gröna. Det mörknar under träden. Gärdsgårdens stenar andas oändligt långsamt.

Lindqvist gör vapenfri tjänst på en förläggning i Småland tillsammans med frireligiösa vapenvägrare. De tillverkar och monterar telefonstolpar. Hans religiösa kamrater har en annan syn på döden än Lindqvist. "Döden blir för dem det mått som livet mäts med." Men för den icke-religiöse blir den i sig ointressant, eftersom den bara innebär att allt tar slut.

För Lindqvist kan döden som livets mått ersättas av tanken på en katastrof. Inte ett "efter oss syndafloden", utan bara det att de flesta människor förutsätter att de alltid ska få fortsätta att leva som de gör, men:

"Vad skulle hända om människor mer allmänt tänkte sig in i, med klart ohyggliga bilder föreställde sig att de redan nästa vecka blir tvingade till ett liv under helt andra villkor än de här? Ingenting, troligen. Men även den som fortsatte sitt liv precis som förut skulle få en omedveten inriktning på det varaktiga, mycket överflödigt skulle hemligt lossna från hans händer."

 Jag tycker mycket om den sista formuleringen. Den är mycket Vilhelm Ekelundsk.

PS: Kursiveringen i citatet är min.

Två gedigna författarbiografier och en smal klassiker

Två gedigna författarbiografier och en smal klassiker. Så har min läsning sett ut ett par veckor. Trädgårdsarbete och annat har tagit det mesta av tiden. Tiden som alltmer tycks accelerera. Även om dagsljuset nu blir längre och längre. Fastän jag försöker bromsa tycks tiden gå allt fortare. Eller är det just för att jag bromsar, försöker vila i steget, vara i stunden? En omöjlig ekvation, tycks det.

                                                                           *
Båda biograferna är mycket grundliga och mycket läsvärda. Om jag i stort fick min bild av Hjalmar Söderberg bekräftad, så lärde jag mig desto mer om Vilhelm Moberg.

Robert Walser hade jag inte läst något av tidigare.

"Promenaden" skildrar en fattig författares promenad genom en stad, hans möten med olika människor, möten som ibland får honom att brista ut i långa, omständliga monologer, i tilltal som är mer eller mindre absurda. Bitvis är det ganska roligt.

Då är novellen "Bilden av fadern" bättre. Där målar efterlevande barn till en nyss död fader i monologer upp olika bilder av fadern, där hans positiva sidor (enkelhet, fördragsamhet, ovilja att dominera) efterhand blir till en bild av en misslyckad, hunsad och illa ansedd man. En tvetydig äreräddning.

                                                                             *

Ja, det var bara det jag hade på hjärtat just nu.

Robert Walser: "Promenaden. Följd av Bilden av fadern" (Bokförlaget Faethon, 2019)
Jesper Högström: "Lusten och ensamheten. En biografi över Hjalmar Söderberg" (Weyler, 2017)
Jens Liljestrand: Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg" (Bonniers, 2018)

Sven Lindqvist

Sven Lindqvist är död. Jag läser texterna i tidningarna och det finns väl ingen anledning för mig att här försöka mig på något (bättre) sammanfattande om Sven Lindqvists betydelse. Alla, med något undantag på högerkanten, är ense om hans storhet. Jag instämmer i det mesta.

Jag går till hyllan och räknar: tjugosex volymer. Inte en komplett samling, men nästan. Alla lästa, de flesta omlästa, både en, två eller fler gånger. Jag började läsa Lindqvist på sjuttiotalet och har följt honom sen dess. De äldre böckerna köpte jag på antikvariat.

Senast läste jag intervjuboken ”Sanningskonst. Samtal om ett författarskap” (Bonniers, 2018)  där Stefan Jonsson och Sven Lindqvist samtalar om författarskapet kronologiskt, verk för verk, och dels gör några tematiska tvärsnitt. För den som länge följt och beundrat Sven Lindqvist är det här en guldgruva.

Några av femtiotalsböckerna, "Ett förslag", "Handbok", "Hemmaresan" och "Praktika" läste jag om under 2014 och försökte skriva något mer ingående, men det resulterade bara i några korta blogginlägg. Om "Ett förslag" HÄR, och om "Hemmaresan" HÄR.

Den omdebatterade "Utrota varenda jävel"(1992) är naturligtvis viktig, men den bok som för mig framstår som mest central i Lindqvists författarskap kom redan 1967, "Myten om Wu Tao-tzu".
Där lämnar Lindqvist diktarens elfenbenstorn och världen öppnar sig. Det är en djupt pessimistisk bok.


Det är dags att läsa om den nu.

Den boken måste jag läsa...

"Kännetecknande för Walser, det märker man strax, är hans dragning till det monotona, det enahanda, det som inte skiljer ut sig. Detta utifrån en insikt om att det verkligt iögonfallande paradoxalt nog hindrar oss från att se. Ett verkligt seende handlar om att få syn på det permanenta i det ögonblickliga eller övergående, det som annars inte självklart utbjuder sig åt någon blick." 

Så skriver Steve Sem-Sandberg i en recension av Robert Walsers ”Promenaden” och ”Betydande människor kallar mig ett barn (mikroskrifter i urval” (Bokförlaget Faethon, 2019).

I morgon dimper boken ner i min brevlåda.

Giorgio Bassani: Den förlorade trädgården

Min tystnad här på bloggen börjar bli besvärande, åtminstone för mig.
Det är som om jag, för att inte avbryta vad jag hållit på med sedan 2008, bara av något slags förvänd pliktkänsla förmår mig till att då och då skriva några rader. Här kommer i alla fall några till.

Ett verkligt fynd på årets bokrea var Giorgio Bassanis "Den förlorade trädgården" (i nyutgåva på Modernista 2017, med ett fint förord av Torbjörn Elensky).

Den utspelar sig i huvudsak mellan oktober 1938 och krigsutbrottet 1939, i den italienska småstaden Ferrara, författarens hemstad.

Berättaren är en ung student som läser litteraturhistoria i Bologna, spelar tennis i den lokala tennisklubben och är förälskad, utan att få något gensvar, i överklassflickan Micòl Finzi-Contini. Bådas familjer är judiska. När raslagarna införs stängs judiska spelare ute från tennisklubben och tennisplanen i familjen Finzi-Continis stora trädgård blir en tillflyktsort för en krets av ungdomar, med tennis, politiska diskussioner och flirtande.

Den tilltagande antisemitismen inskränker steg för steg de judiska familjernas rättigheter. De noteras som kränkningar och förödmjukelser, men inte mer. Livet fortgår under nya omständigheter.

Men redan i romanens inledning utsägs att alla inblandade utom berättaren kommer att deporteras och dö i förintelselägren. Att vi som läsare vet detta färgar läsningen. Och gör boken till en mycket vemodig och drabbande läsning, där trädgården kan ses som en symbol, en sista tillflykt, som till sist går förlorad.

                                        Kanske lika bra att kasta bloggen på elden?