Gunnar D Hansson: "Tapeshavet"

Vinter och låg sol. Inte mycket snö, men vackra drivor på vägen bort mot Gamla bron och beteshagen, för några dagar sedan. Då var det kallt. Sedan kom snöblandat regn in från väster, som övergick i regn och rejält mildväder. Västkustvinter, slaskvinter.

Jag fick Gunnar D Hanssons "Tapeshavet" (Bonniers, 2018) i julklapp. Jag har läst och lagt åt sidan för förnyad läsning. Läst igen och igen och igen. Jag blir aldrig färdig med den, verkar det som. Det är en märklig bok.

Även om jag inte är färdig, så kan jag inte låta bli att skriva ner några rader här...

Tapeshavet skapades vid västkusten under en värmeökningsperiod för 6000 år sedan. Strandlinjen höjdes när havet steg och landhöjningshastigheten minskade. I Bohuslän bildades musselskalbankar, om vilka Linné skrev att de "här äro samlade i den myckenhet, at man kan undra det så många liv lefwat i werlden." Boplatser översvämmades. I dessa skalbankar har många fornfynd gjorts.

Om bland annat detta handlar "Tapeshavet". Detta och mycket, mycket annat. Det är en kökkenmödding: två avdelningar dikter samsas med kortare eller längre prosatexter om geologi, arkeologi, klimatförändringar, poetik, botanik, lokalhistoria, släkthistoria och dagboksanteckningar. Allt koncentrerat till Bohuslän och mest till halvön Härnäset.

På bokens bakre flik står det att den tematiserar "ett slags samtida (pre-apokalyptisk) krympande tomhet utifrån en konkret geografisk avgränsning". Vilket väl är ett sätt att uttrycka det.

Redan den inledande dikten kan sägas ge en anvisning hur man ska läsa boken.

"De enskilda fynden är av begränsad betydelse för
denna dikts ämne. Liksom för skolutflykter i trakten.
Det viktiga är den samlade mängden av fynd
från ett och samma ställe. Av sådant som tjänat ut,
benkrokar som brutits av, hasselnötter som knäckts,
flintavslag, ja, allt möjligt som en gång var mänskligt möjligt.
Alltså tillfälliga glimtar och milda effekter av sådant som en gång
varit helare än delarna och just nu denna dikts ämne.
Delar av ett system, men vilket? Ett återvändande i mer
skadad form än de rimmade ordåterkomsterna i villanellan,
ett från början italienskt herdeversmått som också
aristokratin och dess skalder fann roande och användbart.

Och i den fantastiska dikten Österöd finns ett slags skapelseberättelse, utan någon Gud.

"Världen bara fortsatte och fortsatte, också
här, tidens krafter vilade inte. Strandskatan kom
på överenskommet datum i mars månad,
grodäggen kläcktes i ljumma gölar av gökrop."

Överhuvudtaget läser jag "Tapeshavet", i all dess mångsidighet, med alla sina utvikningar, som att här upprättas en förbindelse med det som skedde då, för 6000 år sedan, översvämningen, trangressionen, de radikalt förändrade livsvillkoren, och nutidens skeenden:

"Den otämjda naturen hotar för tillfället ingen,
men vårdbehovet stiger. Sedan drontförintelsen
har femtiotusen arter försvunnit, sju miljarder
människor behöver ringa minst tre gånger om dagen."

Inte så att här ges någon lösning eller någon tröst.

"Det har blivit svårare att samtidigt leva i tre tider.'
Vad göra? Fortsätta att gå vägen längs. Tills den upphör.
Samtiden tillhör redan det förflutna. Det är det enda
att hålla sig till. Det visste redan urkineserna."

Nu står boken i hyllan, till vänster om läsfåtöljen. Det är bara att sträcka ut handen och läsa igen.