Slumpläsning: Katherine Mansfield

Fredag. Plötsligt en dag med sol och klarblå himmel. Kylig natt, och inte så många plusgrader, men solen värmer rummen längs söderväggen, så jag eldar inte förrän vid tvåtiden. Ljuset som följer med värmen in i rummen får alla färger att lysa. De mest vardagliga ting blir synliga på ett nästan magiskt sätt. Jag blir sittande och övar mig i en konst som jag inte behärskar så bra, att göra ingenting.

Igår när jag letade efter något att läsa kom jag av en slump att ta fram en lätt gulnad volym ur hyllan, Katherine Mansfields "Preludium och andra noveller", utgiven i det legendariska Forumbiblioteket 1971.

























Jag har inget direkt minne av att ha läst dessa noveller. När jag nu gör det så tänker jag att det här är bra, mycket bra. Särskilt ett par av de kortare novellerna, där handlingen inte är särskilt dramatisk, men desto mer sker under ytan.

Som i "Främlingen", där en man möter sin fru när hon kommer hem efter en längre båtresa. Han har längtat efter henne, han vill ha henne för sig själv, han vill vara ensam med henne, äntligen. När hon så berättar om ett dödsfall på båten, att en hjärtsjuk man dött i hennes armar, en främling, då rämnar hans värld: "De skulle aldrig vara ensamma med varandra mer."

Om Katherine Mansfield (1888-1923) i Poetry Foundation