Än är det inte riktigt vår

Jag tar kikaren och går över strandbetet ner till havet vid Sik. Intensivt blå himmel och sol, men kylig vind från norr. Grågäss och gravänder, svanar, strandskator och lärkor. Inga tofsvipor. Än är det inte riktigt vår.

Slumpläsning: Katherine Mansfield

Fredag. Plötsligt en dag med sol och klarblå himmel. Kylig natt, och inte så många plusgrader, men solen värmer rummen längs söderväggen, så jag eldar inte förrän vid tvåtiden. Ljuset som följer med värmen in i rummen får alla färger att lysa. De mest vardagliga ting blir synliga på ett nästan magiskt sätt. Jag blir sittande och övar mig i en konst som jag inte behärskar så bra, att göra ingenting.

Igår när jag letade efter något att läsa kom jag av en slump att ta fram en lätt gulnad volym ur hyllan, Katherine Mansfields "Preludium och andra noveller", utgiven i det legendariska Forumbiblioteket 1971.

























Jag har inget direkt minne av att ha läst dessa noveller. När jag nu gör det så tänker jag att det här är bra, mycket bra. Särskilt ett par av de kortare novellerna, där handlingen inte är särskilt dramatisk, men desto mer sker under ytan.

Som i "Främlingen", där en man möter sin fru när hon kommer hem efter en längre båtresa. Han har längtat efter henne, han vill ha henne för sig själv, han vill vara ensam med henne, äntligen. När hon så berättar om ett dödsfall på båten, att en hjärtsjuk man dött i hennes armar, en främling, då rämnar hans värld: "De skulle aldrig vara ensamma med varandra mer."

Om Katherine Mansfield (1888-1923) i Poetry Foundation

Jag har ett problem

Jag har ett problem. Varje gång jag avslutat läsningen av en bok så hamnar jag i beråd om hur ska jag kunna välja vilken bok som jag ska läsa härnäst. Vilket är det rätta valet? Varje val utesluter ju alla andra alternativ för den tid det tar att läsa den valda boken - och vem vet om det kommer någon tid efter den tiden? Kanske är det den sista bok jag läser. Med åren har jag kommit allt närmare den boken.

Men så kan man väl inte tänka? Det är ju att tillskriva läsandet en alltför stot vikt. Och dessutom spelar det inte någon som helst roll vilken bok som blir den sista. Inte heller läsfrukter går det att ta med sig när man går över floden. Allt det lästa suddas ut. Men det är ju inte för döden man läser, det är för livet. Och nu är jag en gång för alla så funtad att läsandet är en väsentlig del av mitt liv. Inte den mest väsentliga - långt ifrån. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan läsning.

För ett par dagar sedan lyckades jag i alla fall bestämma mig. Den hade stått i hyllan för böcker att läsa en tid, Hans Falladas "I mitt främmande land. Fängelsedagboken 1944." (Lind & Co, 2016).

I september 1944 sitter den tyske författaren Hans Fallada inspärrad för observation på obestämd tid på anstalten Neustrelitz-Strelitzs avdelning III, bland "otillräkneliga eller delvis otillräkneliga brottslingar", efter att under oklara omständigheter ha avlossat en revolver under ett gräl med sin fru, med vilken han ligger i skilsmässa.

Han ges tillåtelse att skriva och skriver en roman och mellan raderna på detta manuskript skriver han,  med mikroskopisk skrift, en dagbok, som skildrar författarens liv under naziregimen. Han framställer sig som en svuren fiende till allt vad nazismen står för, men till skillnad från exilförfattarna har han stannat kvar i landet och trots ständiga problem, inte minst med sin frispråkighet, lyckats publicera sig. Dock inte utan en viss anpassning, vilket han nu försöker rättfärdiga. Efter krigsslutet påbörjar han en renskrivning, där en del antisemitiska formuleringar försvinner. Men boken kom aldrig att ges ut under Falladas livstid. Den kom på tyska först 2009.

Jag har läst några av Falladas böcker, bl a klassikern "Hur ska det gå för Pinnebergs" (1932) och framförallt den oerhört starka "Ensam i Berlin" (1946), om vilken jag då skrev att det är "en bok som var både svår, ja, nästan plågsam, att läsa - och samtidigt en skickligt komponerad bladvändare. Det är en verklighetsbaserad berättelse om hur ett äldre arbetarpar i krigets Berlin 1940 börjar lägga ut handskrivna meddelanden i trappuppgångar med uppmaningar till motstånd mot den nazistiska regimen, åtminstone inledningsvis i tron att budskapet ska få genomslag. Och om hur Gestapo långsamt ringar in dem och hur de oundvikligen slutar i tortyrkammare och avrättningsrum.
Runt om dem ett krigsberlin med hängivna nazister som trakasserar och berikar sig på kvarvarande judar, med korrumperade ämbetsmän och med samvetslösa angivare. En fruktansvärd bild av livet i en totalitär stat och en tankeställare: hur skulle du agera under sådana förhållanden? Hur stark är din personliga moral?"

Gunnar D Hansson: "Tapeshavet"

Vinter och låg sol. Inte mycket snö, men vackra drivor på vägen bort mot Gamla bron och beteshagen, för några dagar sedan. Då var det kallt. Sedan kom snöblandat regn in från väster, som övergick i regn och rejält mildväder. Västkustvinter, slaskvinter.

Jag fick Gunnar D Hanssons "Tapeshavet" (Bonniers, 2018) i julklapp. Jag har läst och lagt åt sidan för förnyad läsning. Läst igen och igen och igen. Jag blir aldrig färdig med den, verkar det som. Det är en märklig bok.

Även om jag inte är färdig, så kan jag inte låta bli att skriva ner några rader här...

Tapeshavet skapades vid västkusten under en värmeökningsperiod för 6000 år sedan. Strandlinjen höjdes när havet steg och landhöjningshastigheten minskade. I Bohuslän bildades musselskalbankar, om vilka Linné skrev att de "här äro samlade i den myckenhet, at man kan undra det så många liv lefwat i werlden." Boplatser översvämmades. I dessa skalbankar har många fornfynd gjorts.

Om bland annat detta handlar "Tapeshavet". Detta och mycket, mycket annat. Det är en kökkenmödding: två avdelningar dikter samsas med kortare eller längre prosatexter om geologi, arkeologi, klimatförändringar, poetik, botanik, lokalhistoria, släkthistoria och dagboksanteckningar. Allt koncentrerat till Bohuslän och mest till halvön Härnäset.

På bokens bakre flik står det att den tematiserar "ett slags samtida (pre-apokalyptisk) krympande tomhet utifrån en konkret geografisk avgränsning". Vilket väl är ett sätt att uttrycka det.

Redan den inledande dikten kan sägas ge en anvisning hur man ska läsa boken.

"De enskilda fynden är av begränsad betydelse för
denna dikts ämne. Liksom för skolutflykter i trakten.
Det viktiga är den samlade mängden av fynd
från ett och samma ställe. Av sådant som tjänat ut,
benkrokar som brutits av, hasselnötter som knäckts,
flintavslag, ja, allt möjligt som en gång var mänskligt möjligt.
Alltså tillfälliga glimtar och milda effekter av sådant som en gång
varit helare än delarna och just nu denna dikts ämne.
Delar av ett system, men vilket? Ett återvändande i mer
skadad form än de rimmade ordåterkomsterna i villanellan,
ett från början italienskt herdeversmått som också
aristokratin och dess skalder fann roande och användbart.

Och i den fantastiska dikten Österöd finns ett slags skapelseberättelse, utan någon Gud.

"Världen bara fortsatte och fortsatte, också
här, tidens krafter vilade inte. Strandskatan kom
på överenskommet datum i mars månad,
grodäggen kläcktes i ljumma gölar av gökrop."

Överhuvudtaget läser jag "Tapeshavet", i all dess mångsidighet, med alla sina utvikningar, som att här upprättas en förbindelse med det som skedde då, för 6000 år sedan, översvämningen, trangressionen, de radikalt förändrade livsvillkoren, och nutidens skeenden:

"Den otämjda naturen hotar för tillfället ingen,
men vårdbehovet stiger. Sedan drontförintelsen
har femtiotusen arter försvunnit, sju miljarder
människor behöver ringa minst tre gånger om dagen."

Inte så att här ges någon lösning eller någon tröst.

"Det har blivit svårare att samtidigt leva i tre tider.'
Vad göra? Fortsätta att gå vägen längs. Tills den upphör.
Samtiden tillhör redan det förflutna. Det är det enda
att hålla sig till. Det visste redan urkineserna."

Nu står boken i hyllan, till vänster om läsfåtöljen. Det är bara att sträcka ut handen och läsa igen.