Äntligen lite regn och normalt svenskt midsommarväder.
Maj månads högsommar var kanske bara ytterligare ett tecken på att tiden är ur led. Från klimatet till samhälle och politik.
Verkligheten har aldrig känts så overklig som nu. Är det ett ålderstecken?
Jag fortsätter att läsa bok efter bok på mitt ibland nästan maniska sätt. Vid slutet av en läsning uppstår en oro - vilken bok ska jag läsa sen? Eller så läser jag inte alls. Det finns ju alltid praktiska ting att ta itu med.
Förut läste jag och tänkte efter och skrev några rader här, nu kommer jag inte till skott. Tvekar. Försöker hitta ord, men ger upp. Och hur intressant är det jag försöker säga? Jag blir bara trött. Trött på mig själv. Ännu ett ålderstecken?
Om jag ändå eftersom jag nu är här ska nämna något om vad jag läst så är det t ex Gunnar Petterssons utmärkta "London - en berättelse om en stad" (Natur och kultur, 2018).
Det är just en berättelse om stadens historia och nutid och den som berättar vet väldigt mycket och berättar om det på ett sätt som bara den som vet mycket kan berätta. Stadssociologi och självbiografi på en gång. Och där finns den humor som vi trogna läsare av Gunnars blogg känner igen.
Kerstin Ekmans nya essäbok "Gubbas hage" (Bonniers, 2018) läste jag, okunnig som jag är, men fascinerad av hennes botaniska och naturvetenskapliga kunnande. Iakttagelser och reflektioner av flora och fauna blandas med klassisk och annan litteratur och allt mynnar ut i en mycket pessimistisk civilisationskritik. Jag fick vatten på min kvarn. Och så hennes fantastiska språk!
Vilket fick mig att tänka på att jag inte läst de fyra romanerna i sviten om Katrineholm, "Kvinnorna och staden" (1974-1983). Jag ägnade ett par veckor åt "Häxringarna", "Springkällan","Änglahuset" och "En stad av ljus". Det moderna Sveriges framväxt sett ur ett kvinnoperspektiv.
Se där, det blev några rader. Det blir nog fler.
