Ett nytt år och Ekelund påminner mig. Men jag vet ju.
"Dagen är en prins som går förklädd. Lifvets konst är att hålla dagen i ära.(Veri similia II, 1916)
Så listigt är lifvet, att vi för idel indisposition och förströddhet låta det gå oss ur händerna. Alltid var där något som först skulle röjas ur vägen, fejas väck; alltid var det någon annan dag som skulle bli den riktiga och aldrig den närvarande, som ju var en helt simpel vanlig dag.
När man ser i sitt lif och söker finna ut grundfelet, hvad ser man, nästan alltid? Hopp och fruktan voro de begge vampyrerna som sögo blodet ur dig. Man kallar dem med ett namn 'indisposition'. Att vänta något är den sämsta formen för tillvaro. [...]
Hela lifvet borde betraktas som den sista dagen, utan nåd och respit. De svaga gå ständigt och vänta på undanröjandet af något hinder. När så skett, då först skall deras kraft visa sig i sin glans. De naiva! Det var ju just i genomskådandet af denna lifvets godmodigt elaka list som kraften skulle röjt sig. Och när 'hindret' är väck, då se de, och fatta likväl icke, att nu är också hela affären väck för dem."
4 kommentarer:
Så sant!
Idag har jag tittat på svanar, änder, måsar och turister vid Strömmen som forsade vårvilt. Det var en vacker dag. Jag vet inte om Ekelund skulle finna det meningsfullt, men jag gör. Igår hörde jag juloratoriet. Julens slutade i dur. Konstigt nog.
Man ska älska livet mer än meningen med livet, som jag tror Dostojevskij sa någonstans (I Bröderna Karamazov)
Sådana dagar behövs också, Gabrielle! Jag försöker hitta balanspunkten. Men lyckas sällan. Ofta missnöjd med mig själv. Det kanske går över när jag blir riktigt gammal?
Missnöjd med sig själv ska man ju också vara, då och då.
Ja, jag tror du kommer att finna den exakta balanspunkten vid cirka 86 och 1/2.
Ser fram emot att vi blir gamla och visa, hela bunten.
Skicka en kommentar