Ishiguromania

Måndag morgon. Mörker och blåst, regn mot fönsterrutorna. Jag dricker en första kopp starkt, hett kaffe och ingenting hindrar mig från att sträcka ut handen efter en bok och börja läsa. Ingenting, förutom det att jag borde skriva några rader här.

Jag har fortsatt att läsa Kazou Ishiguro. Efter den briljanta "The remains of the day" i höstas har jag nu fortsatt med "The buried giant" (som jag skrev om nyss), "When we were orphans", "The unconsoled" och novellsamlingen "Nocturnes". Och så nu "Never let me go".

Så många har skrivit så intelligent och så bra om Ishiguro, att jag på något sätt inte haft lust att försöka skriva. Jag har bara läst. Vilket inte är bra:

"Ty ju mer man läser, desto mindre spår lämnar det lästa efter sig i själslivet; det blir som en tavla fylld med text skriven över text. Förty blir det inget idisslande; men endast genom ett sådant tillägnar man sig det lästa. Om man läser oavbrutet, utan att efteråt tänka dess mera på det lästa, så rotar det sig inte och går för det mesta till spillo." *

Kanske några rader här då om "Never let me go", i alla fall.

Det är en märklig bok. Genom berättarrösten Kathy skildras en engelsk internatskola som är som alla andra engelska internatskolor, utom i det avseendet att de barn och ungdomar som undervisas där, avskilda från samhället, är klonade mänskliga varelser, framtagna enbart för att fylla rollen som organdonatorer.

I den kontrafaktiska version av England under 1990-talet som Ishiguro skapat förhåller det sig så att det finns ett antal liknande inrättningar. Och det är ett normalt, icke ifrågasatt förhållande. Och det som gör framställningen ännu mer skrämmande är att inte heller de klonade huvudpersoner vi följer, Kathy, Ruth och Tommy, ifrågasätter sin roll som blivande organdonatorer.

De vägrar inte, de accepterar att ingå i ett system där de efter avslutat utbildning, i bästa fall, som Kathy,  under ett antal år kan vara skötare åt donatorer, innan även de blir donatorer. Deras korta liv leder fram till "fullbordandet", dvs döden, efter tre eller fyra donationer.

Ishiguro är formidabelt skicklig. Det dröjde ända till slutet av boken innan den naturligaste invändningen dök upp: klonerna undervisas på internatet som vilka ungdomar som helst, de har tillgång till ett bibliotek med skönlitteratur, de kommer i vuxen ålder ut till gemensamma boenden i det omgivande samhället och de rör sig fritt - men de gör inte uppror.

Det är orimligt. Men det här är science fiction. Kommer det att finnas samhällen där den vetenskapliga utvecklingens yttersta möjligheter leder till att människovärdet kan villkoras och det det som en gång bara var en mardröm blir det normala?



* Arthur Schopenhauer: "Om läsning och böcker" (i: "Klassisk horisont - essäer från fem sekler". Översatta och introducerade av Harry Järv. Cavefors, 1970.

The buried giant

Jag läser aldrig fantasy. Därför var jag lite tveksam när jag började läsa Kazuo Ishiguros ”The buried giant” (Faber and Faber, 2015). Jag läste någonstans att Ursula K Le Guin hade blivit sur för att Ishiguro menat att boken inte alls var fantasy fast den var det och att Ishiguro dessutom nedvärderat genren. Hur som helst, jag började läsa och var snart fast, även om det här fanns gott om fantasy-ingredienser, som vättar, troll och drakar.

Boken utspelas i England under fem- eller sexhundratalet, eller det England som skulle följa på den romerska tiden, en tid då inträngande saxare i blodiga krig drivit britter västerut och landet ligger öde, med romerska vägar förstörda och villor i ruiner. Allt är osäkert. Vilka är vänner och vilka är fiender. Knektar och rövare gör vägarna osäkra. Dessutom hotas man ständigt av diverse övernaturliga väsen.

Ett äldre par, Axl och Beatrice, lever i en primitiv bondbygemenskap där de av någon anledning är illa sedda. De älskar varandra innerligt och vill varandra väl. De minns svagt att de har en son, som av oklara skäl lämnat dem och som de tror befinner sig i en annan by och som kommer att välkomna dem och låta dem leva där, så de beger sig på en mödosam vandring dit.

Det är inte bara Axl och Beatrice som har problem med att minnas. Hela landet är insvept i ett slags dimma, som visar sig vara andedräkten från en drake, en andedräkt som gör att människor inte längre minns, inte långt bakåt, ibland inte ens dag för dag.

På vägen möter Axl och Beatrice en saxisk krigare och en brittisk riddare i rustning, den senare en åldrig don quijoteliknande brorson till den döde Kung Arthur. De båda har olika mål: den förre vill döda draken som sprider glömska, för att hålla minnet av alla oförätter vid liv och för att kunna fortsätta att bekämpa britterna och den senare vill förhindra detta, för att glömskan ska leda till att krigen kommer till ett slut. Det antyds att även Axl har ett förflutet som riddare hos Kung Arthur, att han kämpat för fred och försoning.

Paret och deras följeslagare förflyttar sig långsamt, liksom berättelsen. Alla talar till varandra på ett formelartat, höviskt sätt. Även om det mesta återberättas långsamt saknas det inte dramatik. Men det är i grunden en melankolisk bok, med ett nästan drömlikt tempo.

Axl och Beatrice vill fortsätta att vara tillsammans efter döden. Det finns en färjkarl som kan ta dem med i sin båt till den ö där de döda vistas. Men villkoret för att efter döden få fortsätta att leva tillsammans är att båda som bevis för den ömsesidiga kärleken berättar om samma mest värdefulla minne  Men vill de egentligen minnas allt av sitt förflutna? Finns det inte oläkta sår? Kan de då fortsätta att älska varandra?

Till slut möts krigaren och riddaren i en envig vid drakens håla. Och Axl och Beatrice möter färjkarlen vid stranden.

Jag ska inte avslöja hur det går.

Ett nytt år och Ekelund påminner mig

Ett nytt år och Ekelund påminner mig. Men jag vet ju.

"Dagen är en prins som går förklädd. Lifvets konst är att hålla dagen i ära.
Så listigt är lifvet, att vi för idel indisposition och förströddhet låta det gå oss ur händerna. Alltid var där något som först skulle röjas ur vägen, fejas väck; alltid var det någon annan dag som skulle bli den riktiga och aldrig den närvarande, som ju var en helt simpel vanlig dag.
När man ser i sitt lif och söker finna ut grundfelet, hvad ser man, nästan alltid? Hopp och fruktan voro de begge vampyrerna som sögo blodet ur dig. Man kallar dem med ett namn 'indisposition'. Att vänta något är den sämsta formen för tillvaro. [...]
Hela lifvet borde betraktas som den sista dagen, utan nåd och respit. De svaga gå ständigt och vänta på undanröjandet af något hinder. När så skett, då först skall deras kraft visa sig i sin glans. De naiva! Det var ju just i genomskådandet af denna lifvets godmodigt elaka list som kraften skulle röjt sig. Och när 'hindret' är väck, då se de, och fatta likväl icke, att nu är också hela affären väck för dem."

 (Veri similia II, 1916)