En fråga får två svar

På morgonen ser jag genom fönstret hur en nötväcka systematiskt håller på att söka av stammen på en av lönnarna på andra sidan gärdsgården, i sin outtröttliga jakt efter föda. Solen har kommit upp, men ännu är allt fuktigt efter regnet igår. Själv letar jag efter formuleringar.

"Såväl djur som människor tröttnar i längden på att utföra en och samma aktivitet. En mättnadsprocess sätter in, och ett behov av omväxling inställer sig."

Så inleds baksidestexten till en bok som en gång i tiden gav mig en stor aha-upplevelse. Det rör sig om sociologen Johan Asplunds "Om mättnadsprocesser" (Argos, 1967), där författaren applicerar fysiologiska och psykologiska teorier om mättnadsprocesser på sociala förhållanden.

Jag tog fram den ur hyllan nu när jag funderade på mitt läsande och mitt bloggande.

I januari fyller Den långsamma bloggen tio år. Om man ser till antalet blogginlägg så tyder det på en inledande entusiasm som höll i sig några år, men som sedan minskat år efter år. Och jag ska erkänna att numera känns bloggskrivandet alltmer som ett tvång. Undantag finns, men motståndet finns där.

Det är inte så att jag läser färre böcker och inte har något att skriva om. Nej, det är steget till skrivandet som är problemet. Vad tjänar det till? Mitt motiv till att börja blogga var ju att jag skulle läsa mer uppmärksamt och eftertänksamt, att skrivandet skulle få mer av det lästa att stanna kvar. Och att eventuella läsare skulle finna det jag skrev intressant.

Och så har det väl varit. Det sistnämnda i någon, mycket blygsam mån. Men nu vet jag inte. Har ett slags naturlig, oundviklig mättnadsprocess nu kommit så långt att det bästa jag kan göra är att sätta punkt?

Nu är det redan sen eftermiddag och solen står lågt bakom de kala träden. Jag hittar inga andra formuleringar än ovanstående. Och jag har två svar på den avslutande frågan. Ja. Och nej.