Agnes Lidbecks roman "Finna sig" (Norstedts 2017) är nog den mest pessimistiska skildring av ett kvinnoliv som jag läst.
Huvudpersonen Anna lever ett svenskt medelklassliv i livsroller som maka, mor, älskarinna och till slut som vårdare av den cancersjuke älskaren. Och hon spelar dessa roller, på det sätt som normen föreskriver. Lidbecks ganska torra, sakliga skildring av Annas liv interfolieras av korta, ironiskt skruvade stycken som anger villkoren för den roll som är aktuell, de "regelverk [som] måste följas för att samhället ska fungera."
Hon lever i dessa roller, ständigt ängsligt betraktande sig själv utifrån; hur ser andra mig?, hur ser männen mig? Hon har inget liv utanför dessa roller. För att hon inte kan? För att hon inte vill?
I dessa roller kan hon skildras, men när älskaren till slut dör står hon där vid kistan, utanför rollerna.
"Vid begravningen rör hon sig runt kistan, den är en punkt att definieras mot. När även kistan har transporterats bort är hon utan konturer."Det är en tragisk skildring. Jag hoppas innerligt att Anna inte finns.
4 kommentarer:
Sorgligt nog finns det många "Annor". Åtminstone i min generation (född -49). Men lyckligtvis tror jag att de dör ut med de sista fyrtiotalisterna. :-)
Men det som gör boken, om än skickligt skriven, så k o ns t r u e r a d, är att Anna är en nutida, yrkesarbetande kvinna.
Konstruerad och förenklad. En sorts tidsandans inställsamhet.
Tack, Gabrielle! Roligt att få sin läsning bekräftad, av en skicklig läsare...
Skicka en kommentar