Som ni som läser (du, och du, och du, tja det var väl nästan alla...) märker så händer det inte så mycket här. Inte så konstigt, eftersom den läsning som skulle ge upphov till tankar som skulle komma till uttryck, är lagd i träda. Ett passande uttryck, förresten, eftersom mycket av min tid går åt till trädgårdsarbete. Och andra praktiska sysslor.
Men då och då den senaste tiden, särskilt under de varma kvällar när man kan sitta ute länge, har jag suttit och läst i Lars Gustafssons båda diktsamlingar "Om begagnandet av elden" (2010) och "Elden och döttrarna" (2012). Jag läste dem när de kom och skrev några rader här och här. De är väl värda att återkomma till, som de flesta av Gustafssons samlingar.
Två av dikterna har jag funderat mycket på. Det som följer är inte genomarbetade tolkningar, inte fullödiga analyser, nej, det är på sin höjd några funderingar som jag vill dela med mig av, till vad nytta vet jag inte. Kanske någon av er som läser tycker att det är intressant - eller totalt galet. Kanske kommer någon rent av med invändningar, kommentarer, egna tankar.
De två dikterna är "På väg genom mörkren"* i "Om begagnandet av elden"och "Liv" i "Elden och döttrarna". Den första lyder i sin helhet så här:
På väg genom mörkren
Detta är en sfär som haren ständigt vidgande insida.
Men ingen yttersida.
Sådana sfärer finns.
Jag är den enda.
Det är en ytterst märklig dikt. Vad i all världen "handlar" den om? Jag förutsätter nu att den handlar om något, att det inte bara är slumpartat sammansatta meningar. Det verkar handla om en sfär och det är ett Jag som dyker upp i diktens slutrad som talar och som påstår fyra saker om denna sfär.
Denna sfär har en ständigt vidgande insida. Om en sfär har en ständigt vidgande insida tänker jag mig den ungefär som en ballong, som ju vidgas när man blåser upp den. Men till skillnad från ballongen har den här sfären ingen yttersida. Mycket märkligt. Men diktens Jag påstår bestämt att sådana sfärer finns. Ok, vi accepterar det. Och så, till slut, påståendet att diktens Jag är den enda sfären av detta slag. Och diktens titel: "På väg genom mörkren". Vilka mörker är det fråga om? Vad är det här för sfär?
En tanke, eller snarare en bild, som efterhand dök upp, efter många omläsningar, är att dikten handlar just om ett Jag, om en människa som på sin väg genom livet, "mörkren", tar in världen, upplever, vidgar sin "insida" genom erfarenheter, och som inte har några på förhand givna begränsningar i detta upplevande, ingen "yttersida". Och det enda sätt som en människa kan uppleva världen är som ett unikt existerande Jag. Och varje Jag är den enda sfären, det enda Jag man kan vara.
Den andra dikten är denna:
Liv
Kambriska anförvanter,
som rotade i stenen, ur stenens skugga
känner av den svaga havsströmmen
med smala genomskinliga trådar
silar detta vatten och behåller
något litet. Som har hungerns gåva.
Är det av detta som liv består?
Eller fanns där något annat?
Sällsamma stora värld
som försöker äta sig själv.
Och ser sig själv med
stora hungriga ögon.
Dikten talar om vattenlevande djur under kambrium och kallar dem "anförvanter", etablerar därmed ett släktskap med människan. Djur som har "hungerns gåva". Men det är knappast de kambriska anförvanterna som ställer frågorna i fjärde strofen. Delar människan hungerns gåva med de kambriska anförvanterna, är det av detta som även människans liv består? Hungern. Tvånget att äta. Eller finns det något annat? Och så de märkliga avslutande stroferna. Är världen bara en ständig ämnesomsättning, en värld "som försöker äta sig själv"? En värld som "ser sig själv med stora hungriga ögon."?
Så har jag i alla fall funderat. Det är möjliga sätt att läsa dessa dikter, möjliga tolkningar. Och dikterna är, som jag ser det, möjliga sätt att se på världen. Vilket väl är poesins syfte.
* "På väg genom mörkren" finns för övrigt med bland de valda dikterna från "Om begagnandet av elden" i "Elden och döttrarna".
10 kommentarer:
Den där hungriga världen som försöker äta sig själv påminner mig om en historia som återberättas i Ovidius 'Metamorfoser': en lymmel vid namn Erysichthon hugger ner en ek vigd åt skördegudinnan Demeter och straffas därför med evig hunger. Det slutar med att han äter upp sig själv. Antar att grekerna som skapade historien såg det som snikenhet som naturligtvis förargade gudarna och vederbörligen bestraffades. Jag tycker det låter som en satir över det extrema konsumtionssamhället, där ständigt missnöje med den egna lotten gör att man konsumerar mer och mer, tills det inte finns något kvar.
En växande sfär utan utsida låter som någon sorts konstig icke-euklidisk matematik.
Fy satan vilka bra dikter. Jag bara läser dem rakt av som en landskapsmålning, helt i paritet med panoramat utanför mitt fönster, och med bergarternas veckningar inunder mig. Tack för att du "la ut".
Tack för era kommentarer! Det finns flera satans bra dikter i dessa samlingar, som ju inte blev Lars Gustafssons sista, eftersom det kommer en postum samling i höst. Det känns sorgligt att han är borta. Jag har ju läst honom så länge. Å andra sidan finns böckerna kvar. Det blir fler ljumma sommarkvällar, när jag kan sitta under blodboken och läsa.
Jag tyckte mer och mer om honom. Som att han kom ut ur lille professorn och blev en människa. Förlåt, men jag menar hans personlighet. Som författare var/är han ju alltid great. Sen blev han gammal och vis också. Det klädde honom med lite ödmjukhet.
Du utmanar till spekulationer. Den riktigt gåtfulla dikten är förstås den första, på grund av just slutraden. Mina tankar går spontant till en poetens kosmologiska reflektion kring expanderade universa, den egendomliga "utsida" som egentligen inte finns oavsett vi benämner den tomheten, mörkret eller något dylikt. I varje fall oåtkomlig, utom räckhåll för varje tänkbart observatorium. Det medför ett slags paradox, nämligen en expanderande gräns inifrån som egentligen betecknar gränslöshet.
Om vi då ser parallelliteten med "jaget", också det en sfär, enligt poeten. (En värld är varje människa, för att citera Ekelöf) Som del av världsalltet färdas vi som "jag" i samma mörker, men utan att kunna greppa utsidan, det vill säga oss själva. Så läst blir dikten möjligen ett inlägg om solipsism som en konsekvens av yttre gränslöshet, eller omvänt fångenskap i det inre när den yttre avgränsningen saknas. Det som du Lennart också är inne på när du talar om det unika jagets expanderande livsvärld. Men dikten är så oerhört koncentrerad att det är svårt att hävda annat än att den behåller sin egen gåtfulla paradox.
Så där ja, ingen, inte ens jag själv, blev så mycket klokare av detta försök att förstå det som kanske Gustafsson själv egentligen ville säga med dikten: detta går inte att förstå.
Tack för kommentar, Einar!
Jag anade att du skulle nappa på det här... Naturligtvis har du rätt i att dikten inte går att förstå, i betydelsen entydigt fastslå vad den "handlar om", ett expanderande universum eller ett expanderande Jag, eller de båda samtidigt, eller...
Det är kanske just bristen på entydighet, öppenheten för olika tolkningar, som gör den så bra. På ett sätt hermetiskt sluten i sin gåtfullhet och samtidigt en katalysator för egna tankar.
Ursäkta sen kommentar, men jag har ett förslag till hur en sfär kan växa på insidan men inte utsidan: antag att du är i ett oändligt universum, i en sfär med måttet 1. Du utvidgar den så den får måttet 2. Men vad händer med oändligheten? Den är fortfarande oändlig! Hur mycket du än låter din sfär växa så kommer det som finns utanför att vara oändligt, det kommer inte att minska!
Det är aldrig för sent för en kommentar på den långsamma bloggen, Björn.
Jag vill bara invända att till en sfärs egenskaper måste höra att den är avgränsad, har en insida och en utsida. Annars är det ju ingen sfärisk form. Även om sfären befinner sig i ett oändligt rum - ett oändligt universum - så är det ju fortfarande en sfär. Eller?
Jag tror du har en sfär-normativ uppfattning (kanske hetero-cis-patriarkal också?). Men det speciella är att sfären kan ändra storlek, men - och det här är det viktiga - det går inte att gå utanför den om du är inne i den. Du kommer aldrig att kunna se den från utsidan. Om du tror att du sticker ut huvudet genom väggen så är det i själva verket bara en ny insida du ser! Utsidan är som Kants 'tinget i sig'. En företeelse som vi kanske kan gissa oss till, men vi kan aldrig se hur den verkligen är. Om det finns någon observatör på utsidan så kommer henhanhondendet aldrig att kunna möta oss, för denne tillhör evigheten som bara flyttar sig litegrann men ändå alltid förblir evigheten. Henhanhondendet kan inte tala om för oss hur vår eventuella yttersida ser ut. Tror man kan vässa till resonemanget ytterligare genom att föra in begrepp som multiversum och superkrökta rum, men det avstår jag från.
(Kan någon tipsa Nobelkommittén om att det finns en kandidat för fysikpriset ...?)
Ok, Björn, nu når du så högt eller långt ut i universum så att jag, jordnära och inkrökt som jag är, inte kan följa med längre... ;-)
Skicka en kommentar