Romansviten "Sprickorna i muren" läste jag om varje sommar i flera år. Poesin läste jag mest i början, och nu med stigande intresse de senaste åren. Kanske är det som poet han kommer att leva längst.
Hur kom det sig att jag 1968 som sjuttonåring gick in till Lundgrens bokhandel och köpte den nyutkomna diktsamlingen "Bröderna Wright uppsöker Kitty Hawk"? Jag var ju ingen lyrikintresserad gymnasist, som det vänliga kvinnliga bokhandelsbiträdet förmodade. Sociologiskt sett var detta ytterst osannolikt. Egendomligt.
Kanske det är förklaringen? Världen var ju egendomlig. Jag förstod den inte. Och den som upplever världen som allt annat än självklar kan, i vissa fall - lyckliga? olyckliga? - driven av en inre nödvändighet komma att söka förklaringar i litteraturens värld och kanske hitta fram till en författare som i grunden alltid skriver just om världens egendomlighet?
Förstod jag allt? Inte ens hälften, förmodligen mindre än så. Men där i de tidiga tonåren började jag med autodidaktens ihärdighet mitt liv med litteraturen som en nödvändig, ständig följeslagare. Och även om jag senare i livet samlat på mig akademiska poäng för en yrkeskarriär så drivs jag fortfarande av samma inre nödvändighet. Världen är fortfarande en egendomlig plats. Allt egendomligare ju äldre jag blir.
Jag har aldrig träffat Lars Gustafsson. Men vid två tillfällen har jag haft kontakt med honom.
En gång när jag hamnade i en diskussion med en kompis om hans radiohörspel "Huset i Oneida". Det finns inte utgivet på svenska. Jag tog mod till mig och mailade och frågade om det fanns möjlighet att läsa det. Först menade Lars Gustafsson att det fanns med i volymen "Två maktspel" från 1970, men så är ju inte fallet. Till slut rekommenderade han mig att ta kontakt med Uppsala UB, där hans arkiv finns. Men mina kollegor där svarade inte på mail och jag lät det rinna ut i sanden.
Och sommaren för två år sedan, när vi körde genom Västmanland ner längs Kolbäcksån, svarade han vänligt på en fråga om vilken sluss som var mest sevärd.
Nu tar jag fram hans böcker och bläddrar, minns och tänker.
Vad ska jag läsa? Det blir den avslutande delen av "Sprickorna i muren", "En biodlares död".
5 kommentarer:
Jag har inte läst någonting av Gustafsson. Har du något tips om var en bör börja? Får väl erkänna att jag mest intresserar mig för prosa.
Emil: Förlåt att jag lägger mig i, men ta Tennisspelarna först, den är så snabb, vig och rolig. <3
Ingen fara, Gabrielle! Jag kan också tänka mig "Tennisspelarna", av de skäl du nämner. Jag ser att den ofta rekommenderas nu. Men hur läser en yngre läsare den i dag? "Med lätt ideologisk baksmälla efter 1960-talets Europa anländer vår berättelses hjälte till universitetet i Austin, Texas...", som det står på bokens innerflik. Även romansviten "Sprickorna i muren" kräver nog att man förstår 1970- och 1980-talets samhälle. Jag skulle nog vilja rekommendera den avslutande romanen, "En biodlares död" (som jag läser om just nu). Där finns det mesta av det bästa hos Gustafsson, i avskalad form: de existentiella gåtorna, de västmanländska miljöerna, barndomsminnena, de filosofiska reflexionerna. Läs den, Emil!
Vid närmare eftertanke kommer jag också på den inte så lite Umberto Eco-inspirerade "Bernard Foys tredje rockad" från 1986.
Och om du vill utmana dig själv med lyrik, så läs sena diktsamlingen "Om begagnandet av elden"!
Jag vill också gärna lägga mig i. :-)
Förutom de böcker som nämnts här brukar jag rekommendera nybörjare novellsamlingen "Lyckliga människor".
Så gärna, Einar. Och varje rekommendation till nya läsare leder till en lust att göra en omläsning...
Skicka en kommentar