tisdag 15 mars 2016

Jag väntar på våren och läser om stoicismen

Jag har inte så mycket att säga. Annat än att jag väntar och noterar varje vårtecken. Men inte heller i dag lättar molntäcket riktigt. Lite mer värme, men ostanvinden är sval. Jag går genom betesmarken. Även stenarna väntar, om än med större tålamod än jag.

Ute på en vall betar sju rådjur. De är vaksamma, avvaktar mina rörelser och först när jag bedöms som en fara ger de sig av, i strömhopp över diket och gärdsgården och in i skogen, med lysande vita akterspeglar.

Det är tyst och stilla. En glada seglar envetet runt precis ovanför mig, som om den övervägde om jag kunde vara ett byte. Jag befinns dock alltför stor och den seglar bort.


Jag går hem och tar ut ett doftande bröd med soltorkade tomater ur ugnen och äter lunch.

Kanske har jag något att säga ändå.

Som framgått tidigare läser jag, oerhört långsamt, Martha C. Nussbaums "The therapy of desire - theory and practice in Hellenistic ethics". Det är inte konstigt att det går långsamt (dessutom är jag nu en gång för alla en trögtänkt långsamläsare) - Nussbaum förenar djup lärdom och ingående analyser med en glasklar lätthet och en rikedom på perspektiv som gör att man bara inte kan hasta fram.

En av de filosofiska skolor Nussbaum behandlar är stoicismen. En av dess främsta representanter är Lucius Annaeus Seneca d.y. , död ca 65 e. Kr.
"I ljuset av modern vetenskap är naturligtvis också den teoretiska grunden för stoicismen ohållbar."
"Dessutom är innehållet i den stoiska etiken främmande för en modern människa. Där finns en rigorism, en okänslighet och stränghet i kombination med en odräglig självtillräcklighet som är frånstötande. Att allt utom dygden är likgiltigt, att olyckor är härdande, att medlidande är svaghet [...] att den vise är nöjd med sig själv är påståenden att raljera med snarare än att ta på allvar."
"Läran om adiafora är en tillkämpad och absurd filosofi avsedd att förtränga eländet i världen. Den stoiska förnöjsamheten  är ett torftigt opium för folket [...] Den stoiska apatin [...] är en motbjudande glorifiering av asocial självtillräcklighet som skapar känslolösa monster..."
"Stoicismen är en hårhjärtas lära för eliten, enkannerligen den manliga eliten, och har inte något att skaffa i ett demokratiskt samhälle."
Nej, det är inte Nussbaum jag citerar. Det är Bo Lindberg, som i sin utmärkta "Seneca : människosläktets lärare" "med någon karikering" målar upp ett modernt avvisande av stoicismen. Han säger sig i viss mån kunna hålla med, men menar att man ändå "kan se och reflektera över det allmängiltiga  i Senecas förkunnelse."

Jag tror - på min anspråkslösa nivå av intresserad allmänhet - att ett sådant avvisande är alldeles uppåt väggarna. Ju mer jag läser desto mer blir jag övertygad om det kloka i att fördjupa sig i de hellenistiska filosofiskolorna. Inte för att läsa och anamma dem okritiskt och anakronistiskt, men för att de har något att lära oss här och nu.

Så jag läser vidare. Gemensamt för skolorna är att filosofin ska fungera som terapi, att den ska lära oss att leva förnuftigt, att inte styras av irrationella känslor. Syftet är finna ett inre lugn, ataraxia.
Det problematiska här är om detta görs till slutmålet. Det är detta Lindbergs karikering siktar in sig på. Men hos stoikerna, menar Nussbaum, finns en vidare strävan:
"... the Stoics, unlike our other two schools [epikuréer och skeptiker], have a developed political theory [...] They do not, like the others, turn away from politics, bringing eudaemonia to individual pupils (or groups of friends) by moderating their individual desires, without social change. They set themselves the task of producing a just and humane society. And they argue that this task, like (and as part of) the private task, cannot be achieved without philosophical therapy. Their diagnosis of the diseases of passion becomes the basis for a diagnosis of political disorder; and the extirpation of passion is said to promise a new basis for political virtue."
Om detta finns mycket att säga. Men, som sagt, jag läser långsamt...



Vårtecken

7 kommentarer:

Anonym sa...

Stålsätt dina känslor så att inte livet skadar dig och gå dit förnuftet leder dig, så kommer våren så småningom :-)

Lennart Erling sa...

Nu menar jag ju inte att man ska stålsatt och utan känslor, men att man ska bli medveten om de känslor som förhindrar oss att leva förnuftigt... Våren väcker känslor, starkare för varje vår man upplever...

Einar J sa...

Lycka till med läsningen av Martha Nussbaum som även är en favorite of mine! Jag har tre av hennes verk, inklusive den du nu läser. Har dock aldrig lyckats plöja dem från pärm till pärm, men även små portioner kan vara gott nog ibland. :)

Lennart Erling sa...

Nej, det är ingen sträckläsning! Tio sidor, eller kanske ett kapitel om dagen. Men även om det är mycket att smälta så är Nussbaum mycket pedagogisk i sin framställning. Man känner sig (tror sig...) intelligent. Hennes analys av Lucretius "Om tingens natur" läste jag med särskilt intresse och med Ingvar Björkesons översättning inom räckhåll.
Som psykolog läser du, Einar, säkert med mer skärpta ögon än mina - du har inga funderingar åt det hållet?

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag undrar om hon kommer att komma in på stoicismens eventuelle beröring med Nietzsches intresse för viljan. Nu ska jag inte komma undan med att verka lärd här, för jag har aldrig läst Nussbaum - men det som intresserar mig hos stoikerna är ungefär det: Att viljan betyder så mycket för en människas existens, svaghet eller styrka, koncentration eller distraktion. Ja det var endast något som jag tänker på just nu, och därför tar in i "diskussionen".

Lennart Erling sa...

Nej, Nietzsche nämns bara i förbigående. Men där säger å andra sidan Nussbaum att Nietzsches "attack on pity coupled with a defence of mercy, should be understood [...] as a position opposed both to cruelty and to deep attachment, a position he derives from his reading of Epictetus and Seneca." Jag har inte forskat vidare, även om det låter intressant. Men tiden, den knappa tiden....

Gabrielle Björnstrand sa...

Just den raden du citerar är faktiskt riktigt bra i sammanhanget. Även om jag undrar vad som menas med "resitance to deep attachment" på social och/eller individuell nivå. Det talar väl för en distanseringsmekanism. Som vi alla vet kan vara på gott och ont. Nödvändig för individen, men obehaglig när den får ett samhälleligt konsensus, som t.ex. ge aldrig något åt tiggare, eller andra likgiltighets-syndrom.

PS Jag har stor sympati för stoiker, vet inte varför. Men jag tycker de är realister. Livet är ofta för svårt både för gnäll och medgnäll.