Mitt läsandets flyktiga lust

Efter att ha läst klart Martha C. Nussbaums "The therapy of desire - theory and practice in Hellenistic ethics" lägger jag mig på soffan och slumpläser i Horace Engdahls "Cigaretten efteråt" och stöter där på ett stycke om det otacksamma i en författares uppgift "i det avseendet att något som kostar timmars arbete under spänd koncentration, förbrukas av läsaren på några minuter." *

Men, menar Engdahl, "[d]enna skriande disproportion mellan skrivandets möda och läsandets flyktiga lust måste författaren leva med, ungefär som en mästerkock eller en tårtbagare."

Det är sant. Och det är något som jag då och då tänker på. Som nu, när jag avslutat läsningen av Nussbaums mer än femhundrasidiga volym som, för att citera mig själv, "förenar djup lärdom och ingående analyser med en glasklar lätthet och en rikedom på perspektiv" och som krävt åratal av forskarmöda och som jag visserligen har läst mycket långsamt och med omsorg, med understrykningar och notiser, men som jag ändå aldrig kan göra rättvisa i den meningen att allt jag har läst stannar kvar.

Mitt läsandets flyktiga lust avsätter väl alltid ett tunt lager på de andra lagren i min bristfälliga bildning, kanske rentav blandas de och berikar den. Men på de flesta områden är jag en amatör som läser av nyfikenhet och lust att lära. En lust som är beständig men vars resultat är flyktigt.

I det här fallet, med terapeutiska filosofier som epikurism, skepticism och stoicism, handlar det nog också och inte så lite om att jag söker kunskap för att lära mig leva bättre och bota ett eller annat karaktärsfel.

För övrigt har årets första starar kommit. En vanlig samlingsplats är högst upp i kastanjen.


* I min utgåva, originalutgåvan 2011, står det "som kostar en timmars arbete". Vem har slumrat? Engdahl eller korrekturläsaren?

Efter all påskmat måste man ut och gå

Efter all påskmat måste man ut och gå.

Så vi kör till Spannarp och mot Dagsås och in på vägen mot Berghem och Rulleröd. Ställer bilen och följer en liten skogsväg (som vi inte gått tidigare och de är inte många...) genom en dunge, över en betesmark och upp på vägen förbi Bockatorpet. Husen står och förfaller, men en gång var det ett hönseri här.
Vidare upp mot Nackhällebjär. I vägens grova makadam lyser tussilagon.

Längre upp går vi österut i en gammal öppen granskog över en ås och sedan tar vi oss ner i branten mot Karlsro, där det nyligen är avverkat och timret och massaveden ligger i en lång, ännu doftande stapel.

På vägen tillbaka till bilen går vi upp på toppen av Grönsbjär längs en nyanlagd, mycket brant avverkningsväg. Utsikten är fin, även om solen försvunnit i ett lätt dis, med havet som glänsande som silver.

Jag väntar på våren och läser om stoicismen

Jag har inte så mycket att säga. Annat än att jag väntar och noterar varje vårtecken. Men inte heller i dag lättar molntäcket riktigt. Lite mer värme, men ostanvinden är sval. Jag går genom betesmarken. Även stenarna väntar, om än med större tålamod än jag.

Ute på en vall betar sju rådjur. De är vaksamma, avvaktar mina rörelser och först när jag bedöms som en fara ger de sig av, i strömhopp över diket och gärdsgården och in i skogen, med lysande vita akterspeglar.

Det är tyst och stilla. En glada seglar envetet runt precis ovanför mig, som om den övervägde om jag kunde vara ett byte. Jag befinns dock alltför stor och den seglar bort.

Jag går hem och tar ut ett doftande bröd med soltorkade tomater ur ugnen och äter lunch.

Kanske har jag något att säga ändå.

Som framgått tidigare läser jag, oerhört långsamt, Martha C. Nussbaums "The therapy of desire - theory and practice in Hellenistic ethics". Det är inte konstigt att det går långsamt (dessutom är jag nu en gång för alla en trögtänkt långsamläsare) - Nussbaum förenar djup lärdom och ingående analyser med en glasklar lätthet och en rikedom på perspektiv som gör att man bara inte kan hasta fram.

En av de filosofiska skolor Nussbaum behandlar är stoicismen. En av dess främsta representanter är Lucius Annaeus Seneca d.y. , död ca 65 e. Kr.

"I ljuset av modern vetenskap är naturligtvis också den teoretiska grunden för stoicismen ohållbar."

"Dessutom är innehållet i den stoiska etiken främmande för en modern människa. Där finns en rigorism, en okänslighet och stränghet i kombination med en odräglig självtillräcklighet som är frånstötande. Att allt utom dygden är likgiltigt, att olyckor är härdande, att medlidande är svaghet [...] att den vise är nöjd med sig själv är påståenden att raljera med snarare än att ta på allvar."

"Läran om adiafora är en tillkämpad och absurd filosofi avsedd att förtränga eländet i världen. Den stoiska förnöjsamheten  är ett torftigt opium för folket [...] Den stoiska apatin [...] är en motbjudande glorifiering av asocial självtillräcklighet som skapar känslolösa monster..."

"Stoicismen är en hårhjärtas lära för eliten, enkannerligen den manliga eliten, och har inte något att skaffa i ett demokratiskt samhälle."

Nej, det är inte Nussbaum jag citerar. Det är Bo Lindberg, som i sin utmärkta "Seneca : människosläktets lärare" "med någon karikering" målar upp ett modernt avvisande av stoicismen. Han säger sig i viss mån kunna hålla med, men menar att man ändå "kan se och reflektera över det allmängiltiga  i Senecas förkunnelse."

Jag tror - på min anspråkslösa nivå av intresserad allmänhet - att ett sådant avvisande är alldeles uppåt väggarna. Ju mer jag läser desto mer blir jag övertygad om det kloka i att fördjupa sig i de hellenistiska filosofiskolorna. Inte för att läsa och anamma dem okritiskt och anakronistiskt, men för att de har något att lära oss här och nu.

Så jag läser vidare. Gemensamt för skolorna är att filosofin ska fungera som terapi, att den ska lära oss att leva förnuftigt, att inte styras av irrationella känslor. Syftet är finna ett inre lugn, ataraxia.
Det problematiska här är om detta görs till slutmålet. Det är detta Lindbergs karikering siktar in sig på. Men hos stoikerna, menar Nussbaum, finns en vidare strävan:

"... the Stoics, unlike our other two schools [epikuréer och skeptiker], have a developed political theory [...] They do not, like the others, turn away from politics, bringing eudaemonia to individual pupils (or groups of friends) by moderating their individual desires, without social change. They set themselves the task of producing a just and humane society. And they argue that this task, like (and as part of) the private task, cannot be achieved without philosophical therapy. Their diagnosis of the diseases of passion becomes the basis for a diagnosis of political disorder; and the extirpation of passion is said to promise a new basis for political virtue."

Om detta finns mycket att säga. Men, som sagt, jag läser långsamt...

Vårtecken