För en tid sen läste jag Pierre Hadots "Vad är antikens filosofi" (Daidalos, 2015) och skrev om den här och Bo Lindberg "Seneca : människosläktets lärare (Atlantis, 2010) och så plötsligt fann jag mig läsande Martha C. Nussbaums "The therapy of desire - theory and practice in Hellenistic ethics" (Princeton University Press, 2009). Det är så det går till. Den ena läsningen drar med sig den andra. Eller flera andra. Och ju mer jag läser desto mer inser jag hur mycket det återstår att läsa. Denna nyfikenhet, på gott och ont. Oförmågan till förnuftig begränsning. (Nödvändig för ett begränsat förnuft).
Det som speciellt intresserar mig nu är de hellenistiska filosofiskolorna, som epikuréer, skeptiker och stoiker. Det handlar om praktisk filosofi, det handlar om levnadssätt och existensens villkor, inte om teoretiska system. Filosofi som terapi, "medical philosophy", som Nussbaum skriver och citerar Epikuros:
"Empty is that philosopher's argument by which no human misery is therapeutically treated. For just as there is no use in a medical art that does not cast out the sicknesses of bodies, so too there is no use in philosophy, if it does not throw out suffering from the soul."Ett genomgående tema för dessa skolor är att man inte bör låta sig styras av irrationella känslor inför livets alla oundvikliga plågor. Målet är att genom förnuftigt tänkande styra sig till ett lugnt betraktande av världen. (Strävan efter att uppnå denna ataraxia är i många avseenden problematisk, men i några väldigt klok).
Särskilt gäller denna strävan vårt förhållande till döden.
Montaigne, som jag återigen läst av och till några veckor nu, anammade mycket av detta tänkande och citerar flitigt ur deras verk. Och så heter till exempel det nittonde kapitlet i första boken av essayerna "Att filosofera är att lära sig dö". Han skriver, med en typisk formulering: "Döden angår dig varken levande eller död, levande därför att du är, död därför att du inte längre är."
Men Montaigne är en motsatsernas man. Han drar sig tillbaka till sitt torn vid 38 års ålder 1571 och börjar skriva (om än avbrutet av resor, medlingsuppdrag och tjänstgöring som borgmästare i Bordeaux) essayerna. En första upplaga i två band kommer ut 1580, utökad till tre band 1588 och det vi läser idag är det exemplar som Montaigne fram till sin död 1592 späckade med rättelser, tillägg och kommentarer.
Något man upptäcker ganska snart vid läsningen är att Montaigne kan ändra sin syn på saker och ting.
I tredje bokens kapitel tolv, "Om utseende", skåpar han mer eller mindre ut alla dessa filosofer han citerat. I ett resonemang om vårt förhållande till döden för han fram tanken att det är olyckligt att vi så avlägsnat oss från "naturen", "som förut ledde oss så lycklig och säkert" och menar att filosoferna, som "beordrar oss att alltid ha döden för ögonen, att förutse den och begrunda den i förväg", deras anvisningar är mer "uppvisning [...] mer prydnad än nytta".
"Vi bereder oss alltid svårigheter genom att vi försöker föregripa och kontrollera det som naturen föreskriver. Det är bara lärda doktorer som förstör sin middag - fast de är pigga och krya - och rynkar sina pannor därför att de tänker på döden. Vanliga människor behöver varken läkemedel eller tröst när det är dags för döden att slå till, och då tänker de inte på mer än just det som de känner."Är det inte enfalden och bristen på föreställningsförmåga hos "vanliga människor", frågar Montaigne, som "ger dem denna förmåga att uthärda nuets olyckor och denna djupa likgiltighet inför kommande allvarliga olyckor? Att deras själar är mer oemottagliga för att de är tjockhudade och tröga?"
Vilket leder Montaigne fram till slutsatsen:
"Om det är så, låt oss då för Guds skull starta skolor i dumhet."Ibland är jag böjd att hålla med honom.
Epikuros Lucretius Montaigne
8 kommentarer:
Jag antar att du menar 1592, annars bleve det en väldigt långlivad man. (Vilket i och för sig inte vore så underligt, med tanke på att han fortfarande är väldigt mycket mer levande än många som anser sig vara i livet.)
Tack Johannes! Korrekturläsning är inte heller det min starka sida...
Jag antar att om man är enfaldig och saknar föreställningsförmåga, så kommer man aldrig att vara medveten om den bristen. Vilket ju är praktiskt. Men jag är inte säker på att det är ett lyckligare, mindre bekymmersamt liv, att säg ... följa melodifestivalens dramatik än att fundera över döden.
Jag tror bekymren och lyckan följer samma logik som förrådsutrymmena i ett hus. Man fyller upp de utrymmen man har. Och vem kan säga att det är värre att grubbla över döden än att fel låt vann? Egentligen.
Men det finns alldeles för mycket att läsa ...
Ditt lågmälda filosoferande kring Montaignes texter är balsam för själen. Jag såg förresten att man rear ut Montaignes essayer på Akademibokhandeln i Linköping, för 99:-/volymen. Var väldigt frestad, men nöjer mig med att du läser böckerna åt mig. ;-) Det blir ju dubbelt intressant.
Ha det gott
hälsar Malou
Det är nog som du skriver, Camilla, att man har det förrådsutrymme som man har eller den läggning som man har och att det inte är så mycket att göra åt det. Stoikerna ville att vi skulle sluta oroa oss genom att se våra villkor som de är utan att grubbla. Mycket i tillvaron är ju osäkert, men ett enkelt val finns i alla fall för oss: att vi ska undvika Melodifestivalen...
Det finns en hake med din strategi, Malou - jag har ställt Montaigne i hyllan för den här gången. Jag kommer att återkomma, men nu måste jag läsa annat. Så, gå och köp och läs!
Ha det gott själv!
Nej, jag har upptäckt att det finns väldigt många inlägg om Montaigne här i din blogg. Bara att söka. Jag har för mycket annan litteratur liggande som väntar på att bli läst. Men det är klart, har jag vägarna förbi L. och böckerna finns kvar..
Jag utnämner dig härmed till min idealläsare, Malou ! :-)
Skicka en kommentar